När en dörr stängs öppnas en ny dörr

Så sägs det ju. Men till en början ser man bara dörren som stängs. I mitt fall arbetslivstiden i ett leverne. Tidigare dörrar som stängts har ju varit så att säga aningen enklare. 

Högstadiedörren stängdes och en dörr öppnades i Mora. Gymnasiedörren. Den dörren till gymnasietiden stängdes och en ny dörr öppnades i Linköping 1976. Att stänga dörren till universitetet gick så där... tänkte länge ange mig som "civ ing. u alg" i telefonkatalogen... dessutom fick jag arbete på LiTH tidigt åttiotal så jag lämnade inte universitetsvärlden efter en slags examen...till slut gjorde jag dock det.

Efter ett kort mellanspel i privatlivet som säljare öppnades konsultdörren. 1991. Konsultdörren stängs snart (om två veckor) och en tillvaro som pensionär (skrev om det tidigt) och en tillvaro lite stelare i lederna inleds. Överflöd av tid sägs det man får, i mitt fall ett överflöd av vatten med böljande vågor.

Havet är ju oändligt - njää men ändå - så, ja, kan köpa det - att jag då hela tiden haft ett hav med tid. För om jag ska läsa om mitt lilla inlägg om tid så är ju den tiden man varit på arbetet en slags böljande våg man inte kunde lämna som i andra böljande vågors fall. 

Men nu är det dags. 

Arbetsböljan lägger sig ner och kommer så att säga inte åter. Kanske den förvandlas till en  annan slags mening med just den böljan så att det som arbetet står (eller stod för) omformas till att innehålla något annat, och så är man kvar i böljan för andemeningen, vitsen med den finns där. Vilken det skulle vara återstår att utreda. Snart börjar det...arbetet...se där.

 

Lite väl många begravningar nuförtiden...

Dessutom kryper de närmare och närmare hjärtat eftersom man är närmare och närmare de som sitter på första bänkraden på den delen av kyrkan där släktingarna sitter. Ju fler man känner de på just den bänkraden desto mer känns det i hjärtat.

Så var det idag. Första gången jag drabbades av det var när jag spelade trumpet på en begravning och före just denna begravning - det var på 70-talet, jag var 14 år sisådär - har var det ett "jobb". Men, den gången där på 70-talet satt en kille som var son till, eller möjligen barnbarn, till den döde. Då blev det lurigt.

Jag brukar då och då tänka på Åke Hammarströms ord efter en begravning - då var det James som begravdes - och han sa: Så där, nu har jag gjort min del av avtalet jag och James hade, vi skulle gå på varandras begravningar... Det finns något fint i den tanken.

S:t Lars-kyrkan var fullsatt idag. Brukar säga att den gången man ser hela människan är just på en begravning eftersom alla där har sin bild av den avlidne och genom allas bild blir den så att säga komplett.

Det finns faktiskt tre - och inte två - anekdoter som klangbotten

Dvs den klangbotten som finns i samtal med människorna vilar på, vill jag mena i mitt fall, tre anekdoter och ett självupplevt meningsutbyte. Små korta utbyten med främlingar men också givetvis timslånga samtal om livet, kärleken och döden med vänner och understundom med bekanta.

I korthet är de: Gurun vid vägen, Mannen på tåget och Musslan på stranden.

Gurun
En man passerar gurun vid vägen mellan två byar och frågar gurun: Hur är människorna där borta i den byn? Tja, säger gurun, hur var de i byn du kom ifrån? Inte bra alls blir svaret från vandraren.
Då är de säkert på samma sätt i byn du är på väg till...

Mannen
Mannen på tåget får en uppmaning att sköta sina barn som springer omkring okontrollerat. Pappan suckar och säger uppgivet: deras mamma dog igår och jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Musslan
Pappan och sonen går på stranden som är full med musslor som blivit uppspolade på stranden. Pojken tar en mussla och kastar ut den i havet. Men, säger pappan, det där spelar ju ingen roll det finns så många musslor på stranden... Pojken tar upp en till mussla, kastar den i havet och säger: för den här spelar det roll!

Historien om gurun påminner mig om lokföraren jag mötte efter stormen Gudrun. Som jag inte skrivit om på bloggen ser jag utan bara refererar kort till. Som här. Nu. Men lite längre då...  

Lokföraren
En gång blev det en paus under en tågfärd. Vi resenärer gick ut på perrongen och språkade lite om stormen, vi var ett litet gäng som stod där, bland annat jag och en skogsägare som förlorat en hel del skog i stormen. Efter ett tag tittade lokföraren på mig och sa "du träffar bara trevliga människor du".

Andektoten om gurun gör att jag inbillar mig att sättet att se på saker är väsentligt...

Mannen på tåget-anekdoten lärde mig att aldrig aldrig ta för givet vad en människa bär på just nu. Just där. 

Musslan-historien lärde mig att det man gör för en annan varelse spelar faktiskt roll.

Tio gymnasievänner samlades i Lilla Egos källare

Där får man boka tidigt, en månad tidigt. Så jag hängde på internetlåset vid 00:03 den 29/4 och bokade tio personer i källaren på Lilla Ego. (Lilla Ego. Dit vill jag igen. Wow!) Där återfanns gymnasiekompisar och spåmanskompisar. Apropå USA-turnen så sa en Rättvikare när han såg skyskraporna: Okka store stuggur dem aa jeen daa.

Som en bonus kom Bosse och Gunnar - ja ja, Bosse, Gunnar och Lasse, det låter som lilla bullerbyn. Jag vet. - till mitt första stopp på Portalen när S:t Eriksplan. Verkar vara ett bra ställe. Spännande när man tänker efter. En portal är ju en vackrare ingång.

I källaren upptäcker man att det finns en linje som tog en från gymnasiet till den man är idag. Den kärna/stam som fanns då (1976 gick vi ut) är förstås kvar men kärnan likt ett träd vuxit och blivit "mer", grenarna på trädet är livet man levt i någon mening. Vi har alla stegat på i de fotspår man inte alls kunde ens skönja  då. Årsring på årsring har lagts till och är olika breda beroende på livet just då.

Skrattet är kvar. Ögon fulla av liv är också kvar. Det kitt som fogade oss samman då finns där fortfarande. Det är som om det kittet mognat tillsammans med oss på vår vandring genom livet här på jorden.

Mellanmänskliga möten är i mitt liv ett elexir och en slags nektar. Där, i källaren, har vi släppt negativa nostalgin och språkar om här och nu; vad man gjort från gymnasiets slut till nu.

Vi kommer att ses igen. Då hänger jag också på låset till Lilla Ego. Troligen. Svårslaget ställe.

Meryl och jag

Ja, jag har träffat Meryl Streep och tagit hennes hand. Det var förr i tia, 1982-83 eller så. Kastrup, som inte såg ut som nu. Då.

Min teori är att hon spelade in Mitt Afrika. Vem bryr sig om teorier när man hållit hennes hand.

- Excuse me, are you Meryl Streep?
- Yes. Och så kom det. Leendet.
- You are a wonderful actor.
- Thank you, med ögonen in i mina.

Det tog, faktiskt jag lovar trots att jag är en pratkvarn, 12 sekunder. Men vilka 12!

Andante är en alternativ blogg som jag styr med då och då...

 Mina minnesord om Lars Ödkvist hamnade där. Eller snarare här.

Det var troligen sisådär 20 år sedan jag började lyssna på texter...

Det blev en omvälvande tillvaro som gick mig till mötes. Vilken text jag tog till mig först minns jag inte. Nu är det denna som påverkar min syn på saker och ting.

Överhuvudtaget är Göran Fristorp en musikant, gitarrist och sångare jag återvänder till. Hans "Jag var en vandrare" är fantastisk. För att inte tala om målarskrin. Den texten borde flera ledare lyssna till...

Jag hade ett målarskrin,
där glödde glada färger grant.
Jag hade ett målarskrin med färger,
det är nästan sant. 

Jag hade inget rött för blod
och inget svart för en ensam mor
och inget vitt för en likblek soldat
och ingen färg för sorg och hat.

Det fanns solgult som gör en glad!
Det fanns grönt för gräs och blad!

Det fanns för allt jag drömt.
Det fanns färger männskor glömt.

Jag satt ner och målade fred.

Georg Riedel är död - det dyker upp två minnen

Det första är när jag sjöng ett litet men dock solo i en av hans kompositioner. Georg var med på scenen. Det var en AdLibitums konsert någon gång av de otaliga gånger vi gjorde med Trio Con Tromba. Jag slirade lite på någon ton där... och bad om ursäkt till Georg för den slirningen. "Äsch" sa Georg, "Lite konstnärlig frihet skadar inte".

Den andra var när jag av en slump - som ju inte finns som bekant...slumpen är ingen tillfällighet... - gick förbi deKlomp för massor med år sedan. Där satt Georg Riedel (Som INTE skrivit Här kommer Pippi Långstrump - det har Jan  Johansson gjort) och Bengt Hallberg (som skrivit Madickenvisan) språkandes. Två giganter i musikvärlden.

Det slår mig att det nog var den kvällen vi haft konsert med just de två. Med AdLIbitum också. Kassören i AdLibitum kom också in, han hade varit och betalt hotellet för de två.

Riedels musik är helt och hållet fantastisk. Hörde på radion i morse att den faktiskt har en aningen svärta i sig. Men det är inte mycket. Eller så finns den inte alls.

Själar tar aldrig farväl. En del själar lämnar kvar sin alster på jorden. Till oss. För oss.

Dags för en favorit-text som fångade mig alldels för sent i livet...

 Då sjöngs den av Nils Landgren. 

Nu finns den i olika spellistor med olika sångare och faktiskt en som sjunger och spelar trumpet (!). Just sätten som föreslås för att resa eller komma till ett ställe/person är underbara.

Mest gillar jag "...big balloon och make it soon..." men alla är himla bra.

PS Ordet colt fick jag slå upp då för något år sedan. En häst är det. Så mycket minns jag.

You can reach me by railway, you can reach me by trailway
You can reach me on an airplane, you can reach me with your mind
You can reach me by caravan, cross the desert like an Arab man
I don't care how you get here, just get here if you can

 

You can reach me by sailboat, climb a tree and swing rope to rope
Take a sled and slide down the slope, into these arms of mine
You can jump on a speedy colt, cross the border in a blaze of hope
I don't care how you get here, just get here if you can

 

There are hills and mountains between us
Always something to get over
If I had my way, surely you would be closer
I need you closer

 

You can windsurf into my life, take me up on a carpet ride

You can make it in a big balloon, but you better make it soon
You can reach me by caravan, cross the desert like an Arab man
I don't care how you get here, just get here if you can

Fiskaren och affärsmannen

 I korthet går historien så:

En fattig fiskare satt på stranden när en rik affärsman kom förbi.
- Varför sitter du här och latar dig? Varför är du inte ute och fiskar? frågade affärsmannen
- Därför att jag har fångat tillräckligt med fisk för mig och min familj för idag, svarade fiskaren. Nu sitter jag här och njuter av eftermiddagen.
 

Affärsmannen suckade uppgivet.
- Nu när du har tid skulle du ju kunna fånga mer fisk. Inte bara sitta här och lata dig.
- Vad skulle jag göra med den fisken? undrade fiskaren
 

- Du skulle kunna sälja den och tjäna massor med pengar, sa affärsmannen. För pengarna skulle du kunna köpa en större båt med kraftigare motor och fiska längre ut i havet. Då skulle du fånga mycket större fiskar och tjäna mer pengar. Till slut skulle du kunna anställa andra fiskare som fiskade åt dig.
 

- Vad skulle jag göra sedan då? undrade fiskaren
- Då, svarade affärsmannen, skulle du kunna sitta och bara njuta av livet.
- Det är ju det jag gör redan nu, svarade den fattige fiskaren.

Jag har ivrigt försökt ta reda på vem som kan ha skrivit detta från början. Har läst för länge sedan att historien var en protest mot att man skulle arbeta, arbeta, arbeta.

 

Det vore intressant att skriva en bok om hur människor reagerar på en person som inte ska prata

Haft stämbandstrassel sedan i fredags - de börjar sluta bra nu, lite trams kvar, men på rätt väg - och då hade jag lappar med i olika sammanhang för att kommunicera. Började med att peka på den inrutade. En del läste då - nyfikna? (helt OK. Jag är supernyfiken) - allt ovan.
Då började jag hålla för allt utom det i rutan.

En del sa "På rikigt".

Då pekade jag på JA.

Varför det? Då vände jag blad, där står det "stämbandstrassel".

Det är ett bra hjälpmedel faktiskt men det intressanta är människors olika beteende.

En del viskade tillbaka. Då pekade jag på "Du kan prata" (och log så klart) på en annan lapp. 

En del blev väldigt obekväma. Varför är ytterst oklart.

Pensionsåret kom till slut. Det är i år det sker.

Det året man går i pension. För kryper eller springer in i det gör man inte. Eller vissa kanske göre det. Jag går i pension, nästan två år senare än jag kunde gjort det. Det känns. Hur det känns vet jag inte riktigt. Inte än. För jag går i pension i maj är det tänkt om det blir som planerat och då inte som jag planerat utan någon annan...

Tankarna inför att ha så mycket "tid" man vill berör mig inte så mycket. Eller jo, de gör det till viss del. Men inte tid är inte en linje som bekant. Jag ser inte tiden som en linje utan som ett hav.

Dessutom är jag inte förtjust i Chronos utan i Kairos - hans bror. Han har en hårpiska och lyckas man fånga den så stannar man tiden. Intressant ju, grekerna kunde de. Deras mytologi är spännande.

Att de har flera ord - fem tror jag - för kärlek är också intressant: eros, agape, filia, storge och agape.

Så jag ska se till att stanna i tiden. Men inte i livet.

Akustisk inkontinens...

Akustisk inkontinens finns i tre varianter: lindrig, allvarlig och grav.

Den lindriga formen yttrar sig genom ett  medvetet eller omedvetet påslag av telefonens högtalare. Visserligen hör omgivningen båda talande. Borde ju vara bättre än det vanliga monopratet. Så icke...

Allvarlig akustisk inkontinens består i att man utomhus lyssnar på musik, föredrag eller sportsändningar på mobilen.

Den grava sorten uppträder då och då inne på fik mestadels. Det lyssnas högt på diverse ljud från mobilen.

Man borde uppfinna en akustisk blöja som kan delas ut till fridstörarna. Som det är nu överlåts botemedlet till de ofrivilligt lyssnande och de nyttar ljudreducerande hörlurar.

Snubblade över musiker i Dalarna och upptäckte en sak

Har inte skrivit om trombonisten Per Haglind som var verksam bland annat i Sandviken Big Band. Detta storband som var - och är - ett slags lackmuspapper som kan användas när man vill utröna hur ett storband ska låta när det är som bäst. 

Senaste gången hörde jag dem repeterade de i Konsert och Kongress i Linköping. Hade själv ett rep i något annat sammanhang, så kunde inte gå på konserten med storbandet. Min största anledning att gå dit på repet var att säga hej till Per Haglind. Minns än hans leende och varma tilltal. 

Per Haglind avled i april 2019 efter en tids sjukdom. I begravningsannonsen står det en dikt som bland annat innehåller meningen 

Tänk er att jag är på turné, vi ses igen när det blir tid för det.

Så vackert skrivet, får för mig att han skrivit det själv. Det finns fler rader i texten men denna fångade mig på djupet.

 

Det var en gång en bar - utan alkoholtillstånd faktiskt namnet till trots

Den hette Rättviksbaren, låg på HSB-gatan i Rättvik. Den var öppen 7-18 kanske till och med 6-18. Rättviksbaren hade eget porslin. Det porslinet har dykt upp igen.

På Bar Oas i Stockholm. Det som är så himla fantastiskt är att stället drivs av barn till en nära vän. Som också kommer från Rättvik. Vi spelade tillsammans i olika konstellationer under ungdomsåren. 

På Bar Oas finns tallrikar från just Rättviksbaren.

Besökte Bar Oas härom veckan. När jag frågade lite försynt - ja, jag kan vara det...:-) - om det var korrekt att det fanns tallrikar här som det står Rättviksbaren på svarade en person med att vända på klacken och hämta en.

Han frågade: Har du någon koppling till den?

Jag satt tyst med begynnande tårar i ögonen och klämde fram: Den ägdes av mina föräldrar.

Besöker Bar Oas igen. Hoppas de har tallrikarna kvar. De har fått egna nu. Fina också så klart. Men jag gillar - oaktat just Rättviksbarstallrikarna - blandningen av porslin. Det blir lite levande då.

Vilken värld det ska bli - och faktiskt är här och var

Testa att läsa texten och tänk inte på varifrån den kommer och vem som sjunger den. Läs den förutsättningslöst.
Ja, tror det är så att ett vänligt ord är ett frö som gror. Jag ser det inte i min fantasi. Men jag vill att det ska vara så.

Vi kanske dessutom redan talar samma språk; det kortaste avståndet mellan två människor är ett leende.

Behöver väl inte säga att den här. Den här kan jag inte lyssna på utan att fälla tårar. Det går inte. Det går olika bra vid olika faser i livet. Men för det mesta går det inte alls.

Det ska inte det heller.

Varje gång som någon mot mig ler
Känns det som all kyla smälter ner
Är varje vänligt ord som talas på vår jord
Ett frö som gror
Jag ser det i min fantasi
Vilken värld det ska bli

Om alla kunde tala samma språk
Om alla skulle vandra samma stråk
Mot ett gemensamt mål
Vid horisontens rand
Jag ser ett land
Där varje man och kvinna är fri
Vilken värld det ska bli

En värld där alla människor varje dag
Omsluts av en vänlig famn
Där människor på hopplöshetens hav
Kan finna en tryggad hamn

Jag har ett hopp som bor djupt inom mig
Att en dag har allting ändrat sig
Allt hat och våld som fanns
Av kärlek övervanns
Nå'n gång, nå'nstans
En värld där allt är harmoni
Vilken värld det ska bli

Jag både tror och vet
Att detta hopp ska bli en verklighet
Jag både tror och vet
Att detta hopp ska bli en verklighet
Som du och jag får leva i
Vilken värld det ska bli

En värld där allt är harmoni
Vilken värld det ska bli

Rutter, John är alltid John Rutter...

Det är bara så. Den kan tyckas enkel och kanske banal musiken han gör. Jag förstår de som tycker så. Hanses Requiem är inte enkelt alls. Urvackert.

Jag är för evigt en förespråkare för Rutterska sånger... Eller enkla...eller alldeles alldeles underbara. 

Harmoniken talar direkt till mitt hjärtats mitt.

Nu kom en ny till mig av olika skäl. 

Som jag ska sjunga i slutet av mars. Då blir det till att skriva RESTSKATT och TERMINAL på vissa ställen...så bemästrar jag tårarna...så gör jag samt genom att lyssna på sången flera gånger. 

Tredje genomlyssningen i detta nu.

Look at the world
Everything all around us
Look at the world
And marvel every day
Look at the world
So many joys and wonders
So many miracles
Along our way

To know what you don't know, is in a sense omniscient

Att veta vad du inte vet, är i någon mening total kunskap. Sagt av en norrman, eller möjligen  dansk. Citatet finns att läsa i min bok "VMS Internals", ditplitad av självaste Ruth Goldberg själv. En av författarna, stolt kikar den fram på bokhyllan, och jag tänker på denna lilla paranta, intelligenta dam från och till under mitt yrkesliv.

Hade den stora förmånen att träffa henne under ett DECUS (Digital Equipment Society User Group)-möte våren 1992.
 

VAST hette gruppen, Vax Alpha Systems Taskforce, Syftet med mötet var att utröna inom vilket marknadssegment alphachippet skulle lanseras först; bordsdatorer, mellanstora datorer, eller bamsedatorer. Givetvis var det ett sådant möte där man skrev på en non-disclosure-blankett.

Med på mötet var förutom lilla jag från Sverige mycket stora Digital-kunder (så kallade "major accounts"), CERN (de hade PDP-11-datorer som stapelvara), Bank of America, etc. Vid hemkomsten till Sverige trumpetade datortidningarna ut att Digitals chip "Alpha" minsann inte fanns att tillgå. Det var en fantasiprodukt sas det.

Jag visste bättre.

Efter VAST-mötet vidtog pilsnerdrickande, cocktailumgåsande och spontana samtal. Efter en del minglande samspråkade jag plötsligt med en liten dam, som visade sig vara just Ruth Goldberg. Vi talade om - ja faktiskt - livet, kärleken och döden, och om hur människan lagrar kunskap, och jag undrade hur hon internaliserade operativsystemet VMS. 

"It's in my body" deklarerade hon.

Sedan berättade hon om en gammal bugg i dubbel-CPU-bestyckade VAX 782-datorn. Gamla garvade tekniker på Digital minns denna bugg. Den bestod i att CPUerna plötsligt gick i otakt, det är inte bra i ett dubbelprocessorsystem. Datorn var inom parentes inte var ämnad för marknaden utan ett internt experiment av Digitals tekniker. Men en säljare råkade yppa att datorn fanns i drift internt och kunderna började ropa efter dessa, för den tiden, kraftfulla datorer. Inte bara det, de beställde den också (!).

Lösningen på de trilskande CPUerna kom över henne när hon åkte omkring i sin bil tillsammans med en av chefsutvecklarna. Hela hennes kropp var uppdelad i två ungefär som de två CPUerna som plötsligt kom i otakt, och sedan skriker hon ut: Jag har lösningen på buggen!

Ett så att säga normal fritidsintresse verkade denna dam inte sysselsätta sig med. Hon ägnade sig åt datorer, skriva böcker om VMS samt buggletande. När jag stillsamt frågade henne vad hon gjorde på sin fritid svarade hon, och det glömmer jag aldrig: "I kind of loooove crash dumps". Munterhet utbröt.

Och jag undrade mellan skrattparoxysmerna: Vad gör du nu då?

Damen plirade med ögonen, lutade sig fram emot mig och viskade: "I got my first Alpha crash dump".

Då visste jag, chippet fanns faktiskt. Det fungerade och producerade till och med små dumpar då och då som Ruth gladeligen satte tänderna i. Tidningarna var ute och cyklade. Det var lite bra det tycker jag. De ska ju inte veta allt.

Samtidigt så var det ju en slags mörkande av något en journalist kommit på spåren.

En vän från förr har avlidit

En gudabenådad violinist.

En estradör och magnifik underhållare på efterfesterna. Och de närvarande hade ofantligt roligt.

En underbar människa att samspråka med.

Han målade ett violinsolo i matteuspassionen så min dåvarande violinspelande sambo grät. Och det stycket i den passionen är än i dag min favorit.

Vila i frid. I ljust minne bevarat.

Mycket på grund av honom.

På SVTPlay finns en film om Bodil Malmsten

Har alltid fascinerats av henne och hennes sätt att skriva. Filmen berättar om hennes liv och det var brokigare än man trott. Trots att hon var, eller blev, folkkär efter ett tag så var det som om hon inte räknades.

Jag mötte henne en gång i ett garage i Stockholm. Glömmer det aldrig det mötet. Det var ett typiskt Bodil Malmsten-svar.

Nu i filmen säger hon - och jag undrar lite i vilken bok det är - "Vi som lever är bara de döda på semester".

Sångrepetition igår med Schnittke och Frank Martins dubbelkörmässa

Båda är bra. De är ju det. Det går till och med att förlika sig med att Schnittke skriver väldigt vacker musik även om vissa passager är svårgenomtränliga...

Igår blev en speciell repkväll. Fick reda på att en körvän avled i onsdags. Just denne körvän skrev en nekrolog om en annan körvän som avled 2017 i augusti. Och just denne nu nyss avlidne körvän hade jag velat prata mer med, det blev inte så.

I nekrologen över Ecke finns underbara formuleringar som "Sin yrkesbana valde Erik Österlöf att förlägga till bankvärlden där han företrädesvis sysslade med att ge människor lån för mödan.", Helt underbart bra formulerat, ett enda vokalbyte och det blixtrar till.

Men också "Han hade en så vacker tenor att även ateister kallade honom en gudabenådad sångare.". Igen en formuleringskonst som är sällan skådad.

Kommer att sakna honom mycket helgen efter midsommar då det borde/kunde vara så att vi skulle setts.

Vila i Frid Sven.

Det finns dagar och så finns det dagar

 En del dagar kunde liksom bara fått vara på ett slags dag-dagis och inte stört tillvaron. Men man ska väl ha sådana dagar också bara för att märka hur bra andra dagar är. Övriga dagar. Eller kanske vardagar.

Nu, ni som känner mig, jag har några slags mantror/mantras här i livet. De kommer fram då och då i samtal med människor. Ett är:

Jag låter inte dagarnas namn påverka min sinnesfrid

Så är det också. Det är inte namn på dag vi talar om här. Det är liksom bara sådana där skit-dagar när allt bara går åt fanders. Kanske för att de ska det som sagt i någon slags Alfons-anda.

När man har sådana dagar - och faktiskt, det var längesedan nu, väldigt - är det himla bra med omgivning som fattar. Som stöttar och som på riktigt säger något som gör att det blir lättare. En lättare dag.

Sedan tror jag att det ackumulerats svärta under en tid - inte egen utan andras, min empati spökar ibland - och den blir bara för mycket plötsligt. Som en svart explosion, klistrig och irriterande.

Strandad på operan

Ja just det. Däckad snarare... ofantligt bra opera. Om sorg om delad otrolig sorg. Ingen speciell händelse utan bara ren och skär sorg.

"Det finns en tid som är din på vår jord"

En poetisk vän har varit i Nepal

 Skriver om hur dagarna går där och är. De är inte som här. Så klart. Men i alla fall. Nu är vännen hemma i varmt täcke och varm dusch.

Men en mening tog tag i mig i det avslutande mailet från Nepal.

Klart väder idag och de vita topparna längs Världens Tak har blinkat åt mig med ena ögat för att få mig att längta tillbaka. Jag såg det nog.

Det är så vackert och man ser framför sig hur de höga bergen liksom blinkar till.

Det finns olika slags tomhet har jag märkt

 Av olika ej påverkbara skäl började jag fundera på det i förra veckan.

Det finns en tomhet när den man bor ihop med är bortrest. Personen är "bara" inte där, hemma. Kommer tillbaka efter ett visst antal dagar. Det "vet" man eller så är det bestämt.

En större, djupare tomhet infinner sig när personen är på sjukhus. Den tomheten är djupare och den kommer till en rusande på morgonen i en enda tanke "hen är inte hemma". Sedan "hoppas det går bra". Och så: de tar hand om hen där. Men tomheten finns kvar, en djupare, bredare tomhet. Mer osäker. För man "vet" inte när hen kommer hem.

Så finns en tomhet efter den som gått bort. Den gäckar - i alla fall mig - hela tiden. Otaliga gånger har jag varit på väg att ringa min mamma (hon gick bort 2013) vid vissa tillfällen. Som exempelvis vid tomhet på grund av sjukhusvistelse. Då, inbillar jag mig, var det en regrediering till min barndom och ett rop att hjälpa mig.

Det finns två anekdoter som påverkar mitt liv dagligen i samtal med människorna

De två är väldigt väsensskilda känns det som. Den ena är den om gurun som möter två olika vandrare vid sidan av en väg utanför en by.
Den andra är mannen på tåget med de bråkiga barnen.

Tillsammans med lokförarens lilla men ack så insiktsfulla mening till mig ("Du träffar bara trevliga människor du") där i Småland någonstans efter stormen Gudrun är de tre - meningen inkluderad men även alluderad på väg-historien ovan - historierna ett rättesnöre för mig. I samtal. Med medmänniskor.

Samtalen gör mycket, en del är otroligt korta men oväntade. Som ett "Hej" på väg till jobbet av en främmade person. Ibland behöver man inte utbyta ord ens för det märks på långt håll om man har tentaklerna ute hur det är med en person. Det syns tidigt.

Men samtalen är viktiga och nödvändiga.

Har en bok hemma vars titel är "Människan är en berättelse". Den är så sann den titeln och jag älskar att lyssna till människors berättelser om sig och sitt liv och sitt leverne.

Den vise mannen och män på vandring

Vet inte var jag sett eller hört denna historia. Letat efter den här på min egna blogg utan framgång...

Det sitter en vis man mellan två närliggande byar, han har suttit där ett tag och finns liksom till för de förbipasserande. Det kommer en man från byn till vänster om den vise mannen. Han frågar:

- Hur är människorna i byn där borta till höger om dig?

- Ja, sa den vise mannen, hur var människorna i byn du kommer ifrån?

- De var trista och dumma, sa mannen.

- Då är de nog likadana i byn du kommer till.

Det gick ett tag. Efter någon timme kommer en annan man från byn till höger om den vise mannen. Han ställer samma fråga:

- Hur är människorna i byn där borta till vänster om dig?

- Tja du, sa den vise mannen, hur var människorna i byn du kommer ifrån?

- De var glada och trevliga, sa mannen.

- Jaha, sa vise mannen, då ska du se att de är likadana i byn du nu kommer till.

Vad sa mamma egentligen...till pappa när han låg och skulle dö...

För det gjorde han. Han låg och skulle dö, minns inte om Cheyne-Stokes-andningen hade kommit. Det minns jag inte. Mindes inte det i detta inlägg heller...
Men den här gången när han låg där på sängen skulle han dö.

Telefonsamtalet från mamma det däremot glömmer jag aldrig: Jag gjorde som du sa. Det är slut nu. Kom och hämta mig. 

Men vad sa hon till pappa efter det att jag sagt till mamma att det var bara hon som kunde säga till pappa att släppa taget. Jag kunde inte säga det, det fungerar liksom inte så.

Hon sa: Släpp taget nu Henry så ses vi se'n.

Det tog två och ett halvt år. Sedan släppte Sigrid taget med i alla fall lite av en saffransbulle i magen.

Nu slår det mig att det finns mer att berätta. Bland annat om ett fönster som var stängt men öppnades.

Det tar vi om tio år eller fem kanske. Eller om fem år eller tio minuter...

Tiden är inte en linje - den är ett hav

Har länge tänkt på det viset. Det började med att jag tog av mig klockan när jag var 32 år.
Brukar säga 32 år men vet inte när jag tog av mig klockan...det ligger liksom i sakens natur att inte veta det...

Tiden i västerlandet är en linje sedan gammalt. Sedan tågen kanske eller ännu längre tillbaka. Men för länge sedan var troligen mer händelseorienterad. "Kriget med Norge", "Skörden ska bärgas" och så vidare.

Tiden är ingen linje med ett från och till eller ett igår, idag och i morgon på en rad som går åt höger. Den går åt höger på alla powerpointbilder. Tiden går endast åt vänster i ekonomiska redovisningar på hitta.se (ja, kolla själva vid tillfälle).

Men tiden är ett hav som böljar. Det går att lära sig navigera i det havet och i tanken går det faktiskt att navigera sig bakåt i tiden men just det är lite lurigare fysiskt gissar jag. Väldigt lurigt, så lurigt att det inte går.

Vad då hav?

Jo. Vatten som böljar och man befinner sig där man är tills havet lugnar sig, eller sinnet stillnar, då går man vidare mot något annat. Troligtvis en våg som är högre för man bör vara just där i stället för där man är (eller snarare var).

Detta tankesätt kom till mig för massor med år sedan när en vän till mig som lär ut svenska för invandrare frågade en elev:

- Var har du varit i tre dagar?!?

- Jag träffade min bror, jag har inte sett honom på 5 år.

För eleven var det - så klart - viktigare att träffa sin efterlängtade bror än att lära sig svenska just onsdag - fredag. Det var det faktiskt.
Så. Han behövdes någon annanstans.

Tiden är inte en linje. Den är ett hav.

Läser i tidningen nu att Anders Byström gått bort

Visst det redan eftersom det bland musikervännerna på Facebook redan skrivits om det.

Man minns om man mötte honom. Han spred alltid värme omkring sig och en okonstlad glädje. Kan inte påstå att jag kände honom men man minns om man mött honom. Han gjorde avtryck där han gick och verkade.

Vila i frid Anders.

Hemkomst efter en vandring i minnenas allé

Att så att säga möta sig själv där man vandrade för 50 år sedan (och mer) gör att man påminns om det inre livet i ens väsen. Det som är en kärna av just mig mitt jag. Samtidigt är detta jag ändrat och jag vet inte varför men jag kommer att tänka på att vi på Matematisk Statistik-kursen sa att det vi lärde oss där var att säga stokastiskt i stället för slumpmässig (!). Det är ett roligt skämt på sitt sätt. Men skämtet visar också att en del ord mejslar ut saker och ting bättre än andra. Kanske inte i just detta fall. Men i andra är orden viktigare. En del ord visste man inte om för 50 år sedan.

Jag minns en uppsats jag skrev i svenska på Rättviksskolan. Av någon anledning hade jag uppsnappat ordet understundom som 14-15 åring. Var vete sjutton. Men snappat upp det hade jag. Så. Skrev ordet i min uppsats som handlade om min praktik på LM Ericsson i Stockholm. Minns meningen än: Understundom lärde jag mig något på praktiken. Läraren i svenska hade roligt åt ordet. Och jag tänkte. Ja ja...ha lite kul åt det då...det jag inte förstod då var att det var ett slags brott mot formen. Det kan varit så. Om det verkligen var anledningen till att han läste upp det inför klassen vet jag inte.

Långbryggan ska man gå ut på när man är i Rättvik. Oavsett årstid. Dispens från denna vandring tror jag inte går att få faktiskt.

Det är lite fuskigt att inte gå ut på den. Det lite underliga är att jag gick inte ofta ut på den när jag bodde där från 1957 till 1976. Då gick jag mest i vattnet vid sidan av den. På den vänstra sidan i bilden men på den högra sidan från samhället. Man kan gå ut nästan till holmen som ligger 5-600 meter ut. Så långgrunt är det (!).

En sak till som är ett måste är så klart gravarna. Den som är min mormors grav är lite ansatt men mammas och pappas är inte det:

 

Mamma och Pappa

 

Mormor Hilma
(Unger-Axels grav)

Har ett brev hemma där det står att min mamma får anta namnet Unger. Men hon kallade sig inte det tror jag. Men jag vet inte.

Antingen är det något på G eller så är det bara något

 Kan idag inte lyssna på I den stora sorgens famn. Beröringen blir för stor. Jag ryser och tårarna rinner när jag sitter på kontoret.

Tids nog får jag väl veta.

Så på det då. Det tar liksom inte slut med att slumpen inte är en tillfällighet...

Gabriels Oboe med Ryan Anthony. Han trakterar en piccolatrumpet så håret krullar sig på sidan av benen.

Är det åt helvete med världen eller är världen på väg åt helvete?

En del menar vi är redan där, i helvetet, skottlossningar på skolor som är så svåra att greppa för oss som bor på andra sidan det stora vattnet.

Människor vill påstå att bränna en bok är yttrandefrihet. Vilket nys och trams. Att säga att bok A är en skitbok är yttrandefrihet om det så är Sagan om Ringen, Giftas eller Koranen.

Mutskandaler både här och där. Man baxnar inför det troliga deviset "går det så går det".

Socialkontoret i Linköping betalade hotellrum under en period för kriminella element. Man tar sig för pannan. (Skrivit till dem, så klart, i ärendet, inget svar än)

Antalet mördade i gängkriminalitetens tecken verkar öka trots att det totalt sett är färre brott nu än förr.

Antalet människor som letar burkar i soptunnorna verkar ha ökat.

Självmordsfrekvensen går upp bland de unga (män 15-24 år) samt kvinnor 25-44 år.

När man kikar på listan ovan blir man ju inte upplyft. Det blir man inte. Frågan är hur man ska bli det. Tja stoppa huvudet i sanden är ett sätt. Fokusera på vad som är bra är ett annat. Ett trassel med en sådan lista är att det känns futtigt för listan ovan är så stor så stor.

Lasse Lasse liten, världen är så stor så stor. Den är ju det. Undrar varför jag skrev detta inlägg... var på rätt bra humör före det...:-) 

Kjell Lönnå har lämnat jordelivet

 

Möte vid Munkbroleden 1988-ish

Var ute och vandrade med en vän just där i Gamla Stan i Stockholm. Det var sommar och livet lekte liksom på något vis. Under den här tiden sjöng jag i AdLibitum som leddes av P-A Sjöberg. Plötsligt kommer en nercabbad bil på vägen och där sitter Kjell Lönnå, leendes, strålandes. 

Jag kunde inte hejda mig (en brist jag har...) utan hojtar "Hej! Jag bor i Linköping och sjunger i kör!"
Kjell Lönnå utbrister ropandes "Ja! Ja! P-A!"

Så nu tänker jag inte bara på Kjell Lönnå utan på P-A. Som jag berättat om tidigare flera gånger. Bland annat förra året då vi gjorde konserter med Elise Einarsdotter.

Slumpen är ingen tillfällighet.

Lyssnade på en hel drös med psalmer som dirigerades av Kjell Lönnå. Mycket bra. La dem på kö i Spotify. Sedan återgår ju Spotify till en av mina alltid slumpade (fniss) listor.

Då kommer Helen Sjöholm. Sjunger bland annat textraderna

En dag försvinner vi

men sångerna har många liv

De sjunger oss

in i en ny

och evig tid

Sången heter Sångerna.

Vila i Frid Kjell Lönnå.

Det tog ett tag i mitt liv innan jag började lyssna på texter på riktigt

 När jag började med det minns jag inte riktigt. Det är nu rätt längesedan men det skedde. Tidigare var det mest - eller bara - musiken som intresserade mig. Men sedan kom det en sång, kanske var det "You are the sunshine of my life" med Stevie Wonder, som gjorde att jag började lyssna mer.

Just idag är jag såld på två texter. Den första är en sång av Per-Erik Hallin: Vilken värld det ska bli. Första delen speciellt:

Varje gång som någon mot mig ler
Känns det som all kyla smälter ner
Är varje vänligt ord som talas på vår jord
Ett frö som gror
Jag ser det i min fantasi
Vilken värld det ska bli

Den andas så mycket hopp och så mycket glädje redan nu när man så att säga hoppas. Gillar den skarpt.

Sedan en sång som jag missat av James Taylor denne underbare man och låtskrivare (men han skrev INTE You've got a friend, det gjorde Carol King). Men denna bland många nya som jag hittat är bra. Secret of Life heter den. Även här drabbade mig första delen av den.

The secret of life is enjoying the passage of time.
Any fool can do it, there ain't nothing to it.
Nobody knows how we got to the top of the hill.
But since we're on our way down, we might as well enjoy the ride.

Sedan har han en som heter Top of the Roof som jag inte fattar hur jag kunnat missa. Den är underbart bra. När livet blir svårt kliver han upp på taket helt enkelt.

When this old world starts getting me down
And people are just too much for me to face
I climb way up to the top of the stairs
And all my cares just drift right into space
On the roof, it's peaceful as can be
And there the world below can't bother me
Let me tell you now

 

 

Det händer titt som tätt och jag gillar det skarpt

Ibland genomsyras jag av en tacksamhet över livet att få leva det. Att bara finnas till liksom. Självklart glad över att jag föddes i ett land där de flesta har tak över huvudet och mat i magen varje dag. Det är en nåd och en gåva att få vara med sedan om allt som livet innebär.

 Att möta människorna som vandrar här på jorden är otroligt häftigt; vi är ju så olika! Inte bara till utseendet utan även i tankar och innandömet. De mjuka värdena alltså. Något av det mest livgivande är att se ett barn. Möta dess blick och de släpper inte ögonblicket i första taget. Tvärtom. De håller kvar ögonkontakten och de lever dessa ögon. Så enormt mycket.

Minns en blick från en som troligen var 100 år eller skulle snart bli. Vi möttes på Norrboda gammalgård. Hon plirade med ögonen och sa "Du är Himlas pojk va". Dvs min mormor. Ja svarade jag. Då plirade hon ännu mer med ögonen men det var glatt plirande.

Sedan sa hon "Fattar inte vad de där ungdomarna ska göra på ålderdomshemmet...". Ungdomarna som hon syftade på var i 70-80-års åldern... :-)

Tänk. Jag minns hennes blick så väl. De var bruna ögonen och de lyste ungefär på samma sätt som barnens glittrande livfulla ögon.

Ofta väcks denna tacksamhet över livet genom musik, så var det nu. As you are av Nils Lindberg. Men genomsyrandet och en slags lätt positiv rysning kommer även på andra ställen.

En liten titt i skattkistan även för Kasper då

 När Märta fyllde år kikade jag i det dokument där det finns nerskrivet olika episoder i deras liv. Det skrevs ganska länge på det dokumentet. Nu får de skriva sina egna om de vill.

Här kommer en passage om Kasper, vi var på inflyttningsfest hos några vänner:

Väl framme i festligheterna kom ytterligare en gäst, 1:a sop från LiKet, Lillemor. Kasper satt mittemot henne och efter ett tag sjöng han "Minus är min lilla katt" ackompanjerad av en plingande leksakstelefon. Det är en ny skiva med nya sånger av G. Reidel.

           – Annars är det filmen med Ronja Rövardotter som gäller, sade pappa.

           – Jaha, svarade Lillemor, kan du rövarsången då?

           – Ja, det kan jag gullunge, svarade Kasper.

Munterhet uppstod så klart.

Sedan en annan episod på en bilservice i Norrköping:

Idag, onsdag den 11 mars, hade vi Hondan på service i Norrköping (eftersom Nils-Erik Eriksson har lyckats med det omöjliga, nämligen att sälja ett konsignationslager, och försatts i konkurs av sparbanken Alfa). Där var det livat, tyckte Kasper. Man kunde

- stänga av och på skärmen på deras dator
- stänga av och på en kopieringsmaskin i en farbrors rum
- stänga av och på motorn i en Honda CRX som var illgrön och säkert går fort av bara tusan
- städa litet med en dammvippa
- skrämma vettet ur bilförsäljarna

och mycket mycket mera.