Mannens plats är vid grillen - publicerad i slultet av 90-talet i Corren

Visa mig din grill och jag skall säga dig vem du är. Kol, el eller gasol. Det finns en grill för varje man.

Vårblommorna har fört en ojämn kamp mot snön i år. Själva blev vi snuviga och snuvades på en hel årstid. Vitsipporna lär förresten trivas bättre och bättre ju sämre naturen mår. Och nog har det varit surt och ogästvänligt i vår. På många håll.

Nu är avtalen dessbättre i hamn. Övertidsblockaden är hävd.

Men bonuslön, yuppienalle och tjänstebil. Vad är det emot en RIKTIG GRILL. Rostfri dubbelbrännare, reglerbar gastillförsel, inbyggd gnisttändare, reduceringsventil. Det finns grillar i alla prislägen och för alla smaker. Gör en regelrätt investering och du får ett riktigt kraftfullt grillverktyg, en veritabel Rolls Royce. De tekniska beskrivningarna vänder sig helt klart till männen. Och, handen på hjärtat, är det ändå inte storleken som räknas? Jag menar storleken på hålet i plånboken.

På sommaren kommer våra uråldriga instinkter till heders igen. Könsrollerna blir tydligare. Vi exponerar mera av oss själva. Kavaj och knytblus i all ära. Men det är ju inget en riktig kvinna går omkring i på stranden. Och ingenstans, förutom på stadens gym, kan en man exponera sig så som vid just grillen. Mannen känner sig inte fjättrad vid härden. Tvärtom. Han känner sig fri. Vid grillen har han återerövrat ansvaret för familjens överlevnad. Och han tar det på blodigt allvar.

Så kvinna, ta dig en man och låt honom grilla. Se honom förbereda bädden. Se honom tända elden. Låt dina ögon tåras av tändvätska. Se honom blåsa liv i den falnande glöden. Smek honom med dina blickar. Luta dig tillbaka och njut.

Det är sommar. Snart luktar det spansk grisfest i hela sta´n. Men se upp! Grillen är mannens revir.

Lotta Torstensson      

Mitt bilitek - kåseri av Lotta i Corren 1996 efter branden

Mitt biblitek har brunnit ner. Och det spelar ingen roll om man fyller fyra i nästa vecka och kan orden i bästa sagan utantill. Eller om man är jättestor och går på sexårs och kan skriva orden med spretiga bokstäver nästan alldeles själv. Eller om man är stor och trodde att man varit med om allt. Mitt biblitek har brunnit ner.

Alla Pippiböckerna, mamma. Var finns dom nu? Jo, vet du, Pippiböckerna fanns ju i hyllorna inne i ditt biblitek. Så dom har också brunnit. Inget finns kvar. Vi såg ju det. Vi var ju där och tittade. På bibliteket.

Förresten var ni på bibliteket långt innan ni föddes. För alla böckerna jag lånade och läste om hur det skulle vara och hur det skulle kännas när ni föddes. Dom fanns på bibliteket. Längst bort. Det tog sin tid att vanka dit och tillbaka med en unge i magen. Så skönt att sätta sig och vila på halva vägen.

Och alla böckerna som handlade om hur det skulle vara när ni kommit ut och växte och blev större. Dom fanns också på bibliteket. Mitt i ungefär. Så att det inte skulle vara så långt att gå när man var småbarnsförälder och alltid trött och inte längre hade tid att vila på halva vägen.

Alldeles i närheten fanns hyllan med böcker om människor som aldrig varit trötta. Som levt hemskt intressanta liv och uträttat storverk.

Uppslagsböckerna. Dom fanns också på bibliteket. I en lång rad. Raka i ryggen. Som soldater i givakt med blankputsade skor, välborstade uniformer och skyldrade gevär. A till ö. A till ö.

Och lyriken. Ord som vapen.

Ja, sen hade vi dom där högfärdiga skönlitterära nykomlingarna med näsan i vädret som alltid trodde att dom var förmer än andra och som man måste ställa sig i kö för att få låna. Ena riktiga mallgrodor som ännu inte bekänt färg. Ändå visste dom att folk skulle ge vad som helst för att få hålla i dom och lukta på dom och smeka dom.

Men allra bäst på bibliteket var egentligen dom där böckerna som någon just läst. Somliga lutade sig litet nonchalant mot varandra i hyllan. Andra halvlåg, slarvigt utmanande, på en vagn alldeles vid lånedisken. Gulnade och slitna. Välanvända. Älskade. Saknade.

Alla ni hemskt intressanta människor på bibliteket. Måtte ni aldrig tröttna. Måtte ni aldrig ge upp. Måtte ni alla hamna där på hyllan mitt i. Bland dom oförtrutna, oförtröttliga, oförglömliga.

Förr mitt biblitek. För ditt biblitek. För barnens biblitek. För det fria ordet. Och för dom spretiga bokstäverna. Som alltid överlever.

En felaktig bild av polariseringen - skrev Corren som rubrik på denna insändare

Publicerades i Corren 2:a mars 2021
Svar på Orättvist ge SD skulden för ökad polarisering (26/2) 

Nils-Olof Bromée förfäktar föga effektivt att inte SD står för en polarisering utan någon annan skulle göra det. Inget kunde vara mer felaktigt.

Studerar man historiken när det gäller vänster-högerskalan i politiken så står SD givetvis för polariseringen och ingen annan. 

För några år sedan fanns det ett högerparti som var konservativt. Nuvarande moderaterna är liberalkonservativa. En hel del partier står och stod till höger redan före SD:s inträde på den politiska scenen. 

Då var polariseringen så att säga normal i något avseende om det ens var en de facto polarisering; skillnaderna i åsikter var hanterbara.

Så kom SD som är ett nationalistiskt och socialkonservativt parti in i Sveriges riksdag. Tonläget ändrades markant inom de kärnområden som är SD:s, främst invandringen. Vänster-högerskalan drogs rejält åt höger; det blev längre mellan partierna och sålunda väljarskarorna. 

Så starten av polariseringen sker där och då år 2010 när SD kom in i riksdagen.

Lars O Sjöström

En tongivande person i mitt liv gick bort 31:a januari

Det tog mig mer än jag anade, ruskade om mig, det var ju ändå en massa år sedan jag mötte honom varje dag. Mötte honom en kort stund för 5-7 år sedan också. Men inte mer. I nutid.

Han vad en alternativ fadersfigur och tillika gestalt som danade mig en hel del under åren 1972 och fram till flytten 1976 men även efter det till 1980 sisådär. Men mest dock under de inledande åren i Rättvik som pappa till min första flickvän och sedermera första fru.

Vistades ofta där hos hennes föräldrar. Väldigt ofta och där lärde jag mig hur det är att leva ett vanligt familjeliv och inte ett restaurangliv - som det absolut inte är något fel på, inte alls - med middagar vid bord och samtal om ditt och datt. Där och då.

Hemma hos oss pratade vi mest när vi sågs på restaurangen.

Här, här var det något annat. En annan stans - som i ställe att stå på - och jag gillade honom mycket. Nära till skratt och alltid alltid lugn. Alltid trygg. Har en hel del minnen när jag i saknad parkerade mig utanför deras hus sent en kväll. Han kommer ut och säger "det är nog lika bra du går hem nu, hon kommer inte hem idag...". Nä, hon gjorde inte det tror jag.

Han lämnar en ensam fru, vet inte men de var tillsammans i säkerligen 45-50 år.

Nu är han på en myr och plockar hjortron. Ett ljus kommer nu att vara tänt när jag tänder ett för de mina. Han får faktiskt två tillfällen... ett när jag minns mammas bortgång och ett när jag minns pappas.

Vila i frid. Ditt minne är ljust länge länge.

Grattis Lotta. Idag är du 70 år! Hurra Hurra Hurra!

Citerar dig oftare än du tror. Du har lärt mig under de trettio år vi vandrat tillsammans om livet som det ska levas mer än du anar. Vi bildade den familj jag inte trodde jag skulle ha.

Som jag ser det är det L I Es förtjänst. På en fest med LiHkören placerade han dig resolut i mitt knä. Någonstans vid punschen gissar jag. 

Resten är historia.

Jag vet att jag älskar dig. Du märker det nog inte så ofta men jag anar att det händer.

Ska bli tydligare med just den saken. Vi börjar med att fira dig idag.

Grattis!

En ABBA-låt påminner mig om Willy som satt som stammis på Restaurang Stolen

Har skrivit helt kort om honom här för längesedan när Stolen slog igen. Det var 2014 såg jag just. Nu på Sibyllegatan är där Meno Male, riktig pizza-ställe.

Willy pratade jag med några gånger. Det var alltid roligt han hade mycket att berätta, han hade arbetat på SAS och rest runt i decenniets början gissar jag eller mitten på. Han bodde troligen i närheten för han satt ofta vid stambordet när jag var på Stolen.

En gång satt jag vid samma bord, det var det enda lediga. Restaurang Stolen var full med folk, som nästan alltid. Älskade varje minut att sitta där med Willy. Plötsligt när vi satt där och småpratade om livet, kärleken och döden - ja, faktiskt - så blev det alldeles tyst i hela restaurangen. Som om någon viftat med ett spö och sagt "nu ska ni vara lite tysta". 

Det hade så klart ingen gjort.

När det började sorla igen sa Willy "nu gick det en ängel genom rummet". Tänker på det varje gång det händer. För det händer då och då, en tystnad, rätt lång tystnad uppstår bara så där. Mina tankar går då till Willy och hans ord och jag viskar dem tyst för mig själv.
Om jag inte sitter och talar med en människa om livet, kärleken och döden förstås. Då säger jag givetvis "nu gick det en ängel genom rummet" till den personen.

Där finns då den ABBA-låt som påminde mig om Willy. Glömmer honom aldrig. Ibland fick servicen hjälpa honom upp för de två trappstegen in till Stolen. Han kom, alltid med ett leende. Satte sig vid sitt stambord och åt.

Like an angel passing thru my room.

Från ett bord i Goult

[Skrivet någon gång 2012 på sommaren, i Provence]

Från ett cafébord i Goult ser jag min tillfällige personlige guide. Han visade delar av kyrkan som vanligen är stängd. Det var inte utan stolthet men stoltheten fick inte vara det framträdande, utan låg där som bakgrund. Han visade snarare på en iver att delge mig fler delar av kyrkan, just där. Kust då. 

En gammal rosetta-sten, eller möjligen fönster. Snarare gammalt fönster, jag förevisades också gamla målningar på vägarna.  Det var för ett antal år sedan, två kanske tre. Det slog mig inte då men inser det nu; han liknar på något vis pappa. Mer till sinnet än till utseendet, vissa drag minner om pappa men det är det lugna sinnet som får mig att tänka på honom. 

En inneboende ro. Och som i ett trollslag äntrad scenen av en man jag kallar sjömannen. Han som långsamt plockade fram parasollerna på caféet. Under den gamle ägarens tid. Det var han som efter två veckors cafébesök från min sida började mumla något som troligen var (bonj)ou(r). 

Efter ytterligare en tid lade en hand på min axel som i "sett dig här du". Är övertygad om att han inte minns mig men jag kommer aldrig att glömma honom. Nu tar han sin morgoncigarett och kikar ut över torget, han är placerad vid caféet. Undrar lite vad han gjort i livet, kanhända var han just sjöman.

Ikväll för sju år sedan vandrade jag och sonen ner på stan

Vi skulle träffa några vänner vi inte sett på länge. Bland annat en trollkarl så jag anade lite vad som skulle komma att hända; mamma Sigrid låg på sjukhus sedan några veckor, familjen - alla fyra - var dit till Mora över dagen och hälsade på några dagar före idag.

Hon hade något kvar tänkte jag, det brukar ju vara så. Det är något kvar "att göra". Det var att träffa familjen tänkte vi. Så vi åkte.

För sju år sedan, för några dagar sedan. Då.

Natten mot i morgon hände det. För sju år sedan. Mamma somnade in. Med lussebulle i magen och jag vill tro med ett leende på läpparna. Det senare är en önskan, jag vet det. Men jag vill tro det. Det finns en historia här som jag ska berätta någon gång när anden faller på. Ja, anden.

Spotify spelar på slump Olle Adolphsons "Så går vi bort". Jag säger då det. Nu blev till och med jag förvånad över "slumpen" och det är inte ofta.

Så nu slutar jag att skriva. Ser inte vad jag skriver längre så tar en paus. Passerar jag domkyrkan i morgon och tänder ett ljus.

Tände just ett på familjesidan.se och skrev
"Det kvarstår, ringandet som jag vill göra. Men jag lägger liksom på innan jag slagit numret.
Sedan pratar vi en stund."

Har sagt detta till många nu som förlorat någon och jag minns tyvärr inte vem som lärde mig det. Men skulle vilja minnas det: Själar tar aldrig farväl.   

Nä, de gör ju inte det.

 

Hade tänkt att det skulle bli en lugn seglats till pensionen

Men verkligheten ville annorlunda på undermåliga underlag som ger underliga beslut i dessa underliga tider.

Men brist på under är det.

Ändå.

Man baxnar över människors förmåga att skriva sin egen historia, sin egen världsbild och likt POTUS i fyra år nu hamra in den i omgivningen. Uppåt och neråt.

Let music live - drabbade mig idag under min lyssning på jobbet.

En långsam ballad av och med - gissar jag, alltså av - Björn Skifs. 

(Tror ni inte att bara någon halvtimme efter den här så kommer på Spotify just en sådan sång som beskrivs. Jag säger då det.)

Oh I heard a song
and so remembered
all the times we had
those sweet surrenders
how a melody
makes moments alive again

There were songs of joy
and drunken laughter
there were magic nights
and morning afters
how a song alone
made all this alive again -- Där kom tåren. För musik minner om något. Så är det ju. Antingen det som hänt eller något du har i dig.

|: Okay you say its all gone away
and whats left is just a pile of stones
a tombstone for the all alones
Could be that we had faded into nobodies
and walls that heard me sing before

are withering behind closed doors
But the way she looked
the things she told me
all the ways she had
to touch and hold me

oh a song alone
made all this alive again :|

So in the end
let music live
and we'll live forever, my friend
yes we'll live forever, my friend

Al Jarreau - mycket bra musik

Leta reda på just Al Jarreau på Spotify. Sedan Love is waiting. Och njuuuuuuuuuuuuuuut.

Underbart bra låt. Med Jerry Hey som blåsbakgrundsfixare. Han är helt makalös på sådant.

You are my companion - en text jag upptäckte för några år sedan

You are my companion

by Edith Franklin Wyatt

 

You are my companion —
Down the silver road,
Still and many-changing,
Infinitely changing.
You are my companion.
Something sings in lives —
Days of walking on and on,
Deep beyond all singing,
Wonderful past singing.

Wonderful our road,
Long and many-changing,
Infinitely changing.
This, more wonderful —
We are here together,
You and I together,
I am your companion;
You are my companion,
My own true companion.

Let the road-side fade:
Morning on the mountain-top,
Hours along the valley,
Days of walking on and on,
Pulse away in silence,
In eternal silence.
Let the world all fade,
Break and pass away;
Yet will this remain,
Deep beyond all singing,
My own true companion,
Beautiful past singing:
We were here together —
I was your companion,
You were my companion,
My own true companion.

 

Började markera textavsnitt. Det blev rätt mycket till slut. Men det får vara så. Den här texten är helt underbar. Om vänskap, tror jag den handlar.

 

Ja just det. Missat detta. Robin Williams rollfigur i August Rush

 Han säger:

You know what music is? God's little reminder that there's something else besides us in this universe, a harmonic connection between all living beings, every where, even the stars. 

Så.

Då var det klart.

Somliga straffar Gud direkt...

Det skedde igår...var sur på en sak...var lite, eller mycket, burdus med äppelskärandet och så hände det. Fingertopp på långfinger fick sig...liksom...en törn. Rätt stor. Det ville inte sluta blöda heller...fan.

Klumpigt. Hur ska jag nu tvätta händerna i tjugo sekunder...tiden får utvisa det...

Ska just till att ta bort och byta plåster...bävar lite för det. Så. Nu vet du det.

Det händer alltid på den här avslutande sången...i Jenkinks The Armed Man

 Det går susningar genom kroppen. Det reser sig hårstrån längs sidan av kroppen samtidigt som begynnande små små tårar kommer fram i ögonvrån. Jag undrar stillsamt vad det är med den här sången. Andra tårsånger jag har kommer tårar efter ett tag. Men den här kommer direkt.

Jag minns när vi skulle sjunga den...det var...det var...spännande. Jag såg inte sista ackoladen. Inte alls. Det gick inte.

När jag hört den en gång så trycker jag alltid alltid på bakåtpilsknappen i Spotify; jag vill höra den igen. Till och med nu när Barbara Streisand sjunger "New York State of Mind". Den får vänta.

Det blir The Armed Man igen. Slutkören.

Så. Det blir den igen.

God shall wipe away all tears 

And there shall be no more death, 

Neither sorrow nor crying,

Neither shall there be anymore pain. 

Praise the Lord,

Praise the Lord,

Praise the Lord

Lyssnar på Spotify uteslutande under dagen på jobbet

 Det rullar på med diverse Chicago, Earth, Wind and Fire, Tower of Power, små utsnitt från Carmen, Körsånger från när och fjärran. Jenkins är en förresten en favorit, den mannen har skrivit mycket vacker musik.

Så kommer då och blomsterarian från Carmen då och då med flera olika solister. Nyss kom en. Efter ett tag reser sig håren på benen, tårarna börjar komma, fler hårstrån reser sig. Jag gissar vem det kan vara...och det är alltid. Det är alltid Jonas Kaufmann. Alltid han som får mig att stanna upp. Han är makalös den mannen. Jag gillar hans mer barytonala tenor. Eller vad man ska säga.

Snarare är det så - lärde jag mig på en underbar kurs jag var på förresten - att det är lite mörker i rösten. Detta mörker stör inte alls glittret. Därför, därför blir den rikare rösten.

Det är alldeles alldeles underbart.

Mellanlandar med ett eller två glas vin

Väntar på ett naan-bröd och tänker på livet. Tänker på misstag som får konsekvenser jag inte överblickat. Blir ledsen över dem. De är till synes inte stora men mottogs inte bra.

I vissa fall vet jag inte ens varför relationen, en vänskaplig, tog slut.

I andra fall tyckte jag mig veta att det var ingen risk att skriva det jag skrev. Det senare gnager mig.

Men.

Mitt i allt. Är jag så otroligt innerligt stolt över våra två barn.

Sedan klockan 7:05-sisådär i morse är jag då 63 år

Har gått på jorden - eller ja, nästan i alla fall, det var ju troligen lite si och så i början  - över 23 000 dagar. Man kan undra lite över dessa dagar hur de varit. Det gör man när man blir äldre: "Hur var mina dagar?" samtidigt som man tänker "får jag fler dagar?".

Den sista frågan vet vi ju inte svaret på av skäl som är rätt bra inbillar jag mig. Tänk om man visste liksom...Nä. Bäst att inte veta. Man kan vara där och nosa ibland, det kan man. Då passar man sig noga att nosa igen. Det gör man.

Den första frågan är mer intressant, hur var mina dagar så långt? Bra tycker jag. Visst. Det har varit lurigt ibland och svårt ibland och ledsamt ibland och djupa sorgesjok som man fick ta sig igenom. Dessa sjok tog man sig igenom. Det vara bara att ta sig igenom. Eller bara och bara. Men man gjorde det.

Men i det stora hela en väldigt bra tillvaro.

Bara för att så gjorde jag en liten graf. Den är över medel typ hela tiden. Faktiskt. Visar den inte av olika skäl. Den är ju inte statisk gissar jag. Det kan ändra sig med tiden, hur man ser på tider som varit.

Kan nog inte räkna med 63 år till. Men några år till vill jag vara med. Det vill jag, de blir inte sämre. Det ska jag se till.

En familj vandrar på griftegården

Ett par och en 6-årig tjej vandrar på griftegården tillsammans med en äldre man. Gissar det var en morfar till 6-åringen. Att de vandrar bland gravstenar verkar inte alls bekymra den 6-åriga tjejen. Men hon håller sig värdigt lugn.

Det gör också den förmodade morfadern också. Håller sig lugn. När mamman i familjen - och då dottern gissar jag - pekar på ett ställe som är tomt på sten och säger:

- Här är det inte så mycket sol som där borta, som nu när det är eftermiddag och solen lyser just där.

När hon sagt dessa ord pekar hon mot ett ställe i mer soligt läge. Där de står nu finns ett träd över den tomma platsen. Den förmodade morfadern pekar upp mot trädet och säger något jag inte hör. Kanske handlade om skugga kanske om något annat orosmoln.

De traskar runt där i området rätt länge, kanske 45 minuter. Det växer fram en aning om att de letade en gravplats för mormodern som - troligen nyss - avlidit. När jag tänker efter utstrålade morfadern ett samlat lugn. Tror också att han var fullt medveten om att platsen som nu valdes - eller skulle väljas - där kommer han att begravas när det är dags.

En plats valdes vill jag tro. De var ju där länge länge i ett lugn.

Och som någon sa för länge sedan apropå plats att begravas på: Nä, där på den gravplatsen kan jag inte ligga, där känner jag ju ingen.

Kairos och Chronos (Kronos)

Kairos hette den lille gynnaren som lekte i Olympens trädgård, hårpiskan slängde omkring när han ilade runt. Kairos var sonson till Zeus, den mer välkände farbrodern namn var således den grymme barnslukaren Kronos. Kairos representerade drömtiden för dåtidens greker, men betyder också den kvalitativa tiden, ögonblicket, eller en tid för förändring.

Sagorna berättade att man skulle fånga hårpiskan på denne lille krabat, för den som lyckades med konststycket blev belöningen att tiden stod stilla; en tid för eftertanke, så man inte drabbas av dess blekhet, vanligen krank som bekant.

Eftertanken svindlar, kronometer kontra en slags kairosmeter.

Oavsett vad mätaren heter behövs idag en fokusering på kairostiden som står stilla som motpol till kronosfixeringen som folk i väst inbillar sig är en linje. Inget kan vara mer fel.

Tiden är snarare - vill jag mena - ett böljande hav med skeenden man väljer att fokusera på. Är vågorna höga bör man vara kvar där i rummet (inte i tiden) och gå när så är dags.

När vågorna lagt sig.