Från ett bord i Goult

[Skrivet någon gång 2012 på sommaren, i Provence]

Från ett cafébord i Goult ser jag min tillfällige personlige guide. Han visade delar av kyrkan som vanligen är stängd. Det var inte utan stolthet men stoltheten fick inte vara det framträdande, utan låg där som bakgrund. Han visade snarare på en iver att delge mig fler delar av kyrkan, just där. Kust då. 

En gammal rosetta-sten, eller möjligen fönster. Snarare gammalt fönster, jag förevisades också gamla målningar på vägarna.  Det var för ett antal år sedan, två kanske tre. Det slog mig inte då men inser det nu; han liknar på något vis pappa. Mer till sinnet än till utseendet, vissa drag minner om pappa men det är det lugna sinnet som får mig att tänka på honom. 

En inneboende ro. Och som i ett trollslag äntrad scenen av en man jag kallar sjömannen. Han som långsamt plockade fram parasollerna på caféet. Under den gamle ägarens tid. Det var han som efter två veckors cafébesök från min sida började mumla något som troligen var (bonj)ou(r). 

Efter ytterligare en tid lade en hand på min axel som i "sett dig här du". Är övertygad om att han inte minns mig men jag kommer aldrig att glömma honom. Nu tar han sin morgoncigarett och kikar ut över torget, han är placerad vid caféet. Undrar lite vad han gjort i livet, kanhända var han just sjöman.