Vad lagar du en dag som idag då?

Det var dags igen. Att vänta på ett samtal som inte kom, och ett som inte behövde ringas. Vad lagar du idag då? En onsdag.

Tänkte, mamma, att idag, idag ska jag laga det som M gillar skarpt. Räkor, röd chili (man ska passa sig för den, skölja händer om jag säger så, nooooooga), vitlök, peppar och salt och pasta. Det är gott. Väldigt gott. Tycker M. Och jag. Och övriga delar av den hemmavarande familjen.

Jag gör något nytt också, som jag läste om i en kokbok på Zodiaken - ett mycket trevligt fik och matställe på universitetsområdet. De har massor med böcker ståendes i bokhyllor inne, i serveringen! Underbart att gå där och kolla, de därvarande fikagästerna verkar rätt vana vid att besökare kollar runt medan de sitter där och språkar.

Visst ja, vad då nytt? Jo, mamma, en enklare variant på Lundgrens fänkål: Skär fänkålen på längden - så gott det nu går - och lägg i form. Oljad så klart...nå...salt och svartpeppar och parmesanost.
In i ugnen tills den får färg. Gott.

"Hur gör du med räkorna då?" hade mamma frågat. Sedan sade hon oftast "det låter gott".

Nu, medan jag skriver detta tänker jag på den korv som hon mikrade.
  Mikrad                             korv.
                Räkor med chili och en enklare variant av Lundgrens fänkål.

Tur jag inte skar lök idag.
Då hade jag fått göra en längre paus idag än jag behövde göra under matlagningen.

Sifferminnet och ibland bristen på det

Har alltid haft bra sifferminne, har det efter mamma.
Hon hade otroligt sifferminne även när hon var över 90 år. Hon besatt också en förmåga att summera tal och ibland även multiplicera vad sjutton som helst - nja, kanske inte men nästan :-) - med korrekt resultat.

När pappa dött så ringde hon hulkandes till mig och sa "kom nu Lasse, det är slut nu". Så jag åkte till Furudal och mötte mamma, tog farväl av pappa (de som dött har upptejpade hakor! Det visste inte jag...) och sedan satte vi oss stilla ute i matsalen.

"Jaha" sa jag. "Då ska vi ringa en begravningsbyrå antar jag, men jag vet inte vad de har för nummer".

"0248-100 24" kom det raskt, som att trycka på en knapp, från mamma Sigrid med plirade rödgråtna ögon.

Men med sifferminnet i behåll.

Bristen på sifferminne får jag i stället för andra möjliga symptom på obalans. Har i början på året nu 2014 bytt två bank-kort, minnet av koderna för de två korten var under en vecka eller två efter mammas bortgång som bortblåst.

Som om en blockad sker, och när det händer så vet jag: Jag är inte i balans. Bortblåst sifferminne är för mig en indikator på att något är i olag. Har andra indikatorer på andra kroppsliga och själsliga företeelser. De är bra att ha. Indikatorerna, så man ser vart det barkar.

Just nu väntar jag på stiltje. Den kommer. Om man väntar.

Himla kul med kommentarer

Det är det. Från http://www.cremebrulee.se/ nyss om just den rätten.

Champinjontårar finns det inget som heter.

Jo, nu gör det det.

De kom när jag hällde av spadet till champinjonerna - ja det ska vara champinjoner på burk - i en skål. Alltså spadet är i skålen, tårarna kom från ögonen av minnet.

Jag lagar din champinjonsås till Märta, mamma. Det gör jag. Ifall du undrar däruppe på ditt moln, eller var du nu svävar omkring. För svävar omkring det gör du.

Så nu ska jag svetta lite lök, salt och peppar och ja...socker...lite lite lite...strö på vetemjöl - enda rätten jag använder det till, förutom Osso Buco - sedan på med grädde. Ja.

Grädde. Fibrer stavas så. Nya direktiv från EU...:-)

Sedan då i med spadet. Inte tårarna.

De samlas upp i en hög för sig.

Del 2:2 - ärligheten

Jag sparkade boll, ja, eller kastade boll. Minns inte. Det blev inget bra för just den här gången hade jag sönder en ruta någonstans. Minns inte riktigt var den satt...förnekelsen kanske ännu sitter kvar.

Men ärlig som jag är och var sade jag till mamma vad som  hänt. Hon ringer till farbrorn som ägde rutan och förmodligen hela fastigheten...antar jag.

Mamma säger att hon ska betala den.

Då säger farbrorn - detta var väl runt 1965 misstänker jag, jag var 7-8 år:

Ärlighet är bra. Om grabben erkänner för dig att det var han så betalar jag rutan. Sådan ärlighet ska liksom löna sig.

Så. Se där. Ärlighet varar faktiskt längst.

På äldre dagar - sedan 20 år eller så... :-) - säger jag ju då att jag är ärlig så jag lider av det och social så jag lider av det. En gång glömde Statoil-personalen att ta betalt för en korv jag köpte (handlar inte korv där längre, men DET är en annan historia) så jag tågade tillbaka in för att betala korven.

Eftersom mannen på Statoil genom alla tankningstillfällen - fick till och med blommor av dem det året för jag tankade massor... - hört mig säga just detta ovan om att jag lider av det sade han med ett leende "Du lider tamesjutton av det, du behöver inte betala korven...".

Hur man spenderar sina pengar spelar roll.

Väldigt stor roll. Bland kommuner, landsting och stat.

Tänk på det nästa gång ni har ett budgetmöte. Betitta och betrakta publiken på detta torg när en enda peng läggs i en hatt. En enda peng. Gör att folk stannar upp.

Ler, tänker, kikar runt, dansar, viftar uppfugen i en gatlykta och verkligen ser varandra.

Tänk. Jag tror det är just detta som kommer att göra att vi kan rädda den här planeten vi kallar jorden.

Att det sedan är Beethovens nia och en slags - numera - EU-sång tänker jag inte orda om. Det är bara larvigt. Att det är en EU-sång alltså. Inte att det är Beethoven.

Själv tänker jag på Pellos text när jag hör den. Skrevs 1976. Och är underbart bra.

Vad lagar du idag då?

Hur är det ens möjligt att man saknar en sådan enkel fråga. Vad lagar du idag då. Det var inte stolar,  bänkar eller trasiga prylar det handlade om.

Det var mat.

När jag berättade för mamma vilken mat jag tänkte laga eller lagade just då hon eller jag ringde
till varandra sade hon ibland "hur gör du det då?".

Då och då kom vänliga råd om vad man ska eller inte ska göra med vissa råvaror.

Vad lagar du idag då?

Ankbröst, mamma, ankbröst.
Med potatiskaka. Har jag tänkt.
Kanske sockerärtor till mig, Lotta gillar inte de så mycket. Hon får väl Harry Kuvert. Som jag för övrigt gör med som du tipsat mig om mamma. Salt och peppar. Ja visst. Det vet "alla". Men lite socker också.:-)

Vi får se hur det blir med det. Men siktet är inställt på det.

Anka alltså. Sockret kommer ner i Harry Kuverten. Sanna mina ord. Det är det enda sockret synliga jag har. Honung passar alltid annars. Men inte där. Och inte i riset runt sushi. Socker då med. Kanske. Det finns en...äsch skit i det nu...Lasse. Gå hem.
Laga mat.

Vad lagar du idag då?

Mamma, vad lagar du idag? Mig känns det som.

Hela hela tiden.

Mellanspel med Vincent

Den här berättelsen passar här - så står det på en alldeles tom, ja inte nu då, sida i min bok det händer när du vilar  av Tomas Sjödin. - på den förut tomma sidan. Åkte tåg igår (2014-01-02) till Borlänge från Linköping. Borlänge var min mellanlandning på väg mot negravningsplanering i Rättvik. 

Satt i en vagn, språkade med en liten sifferintresserad man i vardande. Han var runt sju åtta år. Kanske lite yngre. Pog, glad, alert. Huvudanledningen till detta mitt samtal var att hans mamma, han hette Vincent förresten, skulle få tänka klart en mening till slutet på den. Hennes ögon såg trötta ut av hans ivriga begäranden om att de skulle spela Uno.

Efter ett tag sade jag till Vincent "du kan spela det själv, det betyder ju det. Uno, en".

Vincent granskade mig en stund. Satt tyst. Kikade på mammarn och utbrister efter en lång paus "mamma, ska vi spela en!".

Skratt uppstod. När jag skulle gå av i Borlänge kom en kram, från Vincent, en innerlig varm spontan kram.

När vi bestämt urnnedsättningsdagen frågade jag av någon anledning jag inte begriper vilken namnsdag det är den 22/1.

Vincent.

Del 2:1 - ärligheten

Ärlighet varar längst. Här finns två anekdoter, nej tre.

Min tio år äldre bror Calle sa alltid "Tala om för mamma och pappa om du gör något som de bör veta om". Eh...tänkte jag...liksom...vad då...ja ja...jo...det ska jag göra tänkte jag. Det gjorde jag nu inte alltid. Men oftast.

I Baren, Rättviksbaren, fanns en lång trappa ner till källaren där ombytesrum fanns och lite förråd. Ovanför den trappen stod man och gjorde rent brickorna, det gjorde jag ibland - minns barnarbete hette familjeföretag då :-) - och en gång spillde jag vatten ner på trappen! Aj aj aj. Tänkte inte torka upp. Varför skulle man...under parollen "det torkar nog".

Alldeles när jag gick ifrån bricktvättarstället vandrar mamma nerför trappen! Kris och katastrof. Hon utbrister

"Men...det är vatten här? Lars-Olof" redan här alltså...LARS-OLOF, då var det allvar, det visste man "vet du något om det?"

Nej, svarade jag, under det att jag passerade just trappen i fråga.

Mamma Sigrid vände sig upp mot mig, långt där nerifrån, och gav mig en och endast en blick.

Den blicken sade allt. Den sa "du ljuger inte för mig, sluta med det". Blicken var inte arg ej heller  anklagande, bara konstaterande.

Del 1:2 trumpeten

Förutom att jag undrar lite över min egen numrering...så...ja...men i alla fall. 1 är trumpeten, så tänkte jag nog. I de trenne trumpeten, ärligheten och sifferminnet.
Så var det.
Nog.

Trumpet spelte jag även på bröllop och begravningar. Det gick bra, en hundring vid varje gig. Typ. 150 på bröllop kanske. Minns spelningar i Leksands kyrka, ett dubbelbröllop. Minns inte vilka som gifte sig tyvärr. En hundring räckte långt! På den tiden. Väldigt långt.

Minns också när jag under en begravning såg en kompis kompis, ingen nära vän. Det var första gången jag fick lite trassel med att spela för jag blev ledsen. Trumpeten har ju den fördelen att den är "emellan" dig och publiken/församlingen.

Annars var det liksom "bara" att riva av "Jag har hört om en stad ovan molnen". Eller Entonigt klingar den lilla klockan som den egentligen heter. En rysk melodi, som var väldigt populär i begravningssammanhang i just slutet av 1960-talet, och början av 1970-talet.

Men då. Då satt han där, minns vem det var forfarande till utseendet. Minns inte vad han heter, tror det var hans pappa som gått bort. Vi nickade åt varandra. Den där nicken ni vet som betyder "jag ser dig, och det är gott nog just nu".

Senare i Linköping trodde jag inte mina öron och ögon när jag satt på Hamlet med en av min barndomsidoler: Jan Allan. Det var efter ett av många gig med Trio Con Tromba. Att jag skulle sitta vid samma bord som den trumpetare jag diggade till max i Rättvik trodde jag inte skulle ske. Men det gjorde det.

Precis som lektionerna med Americo Belotto. Som var underbara. Tror jag berättat om dem, här kommer en kort version. Han hade spelat för den berömde Caruso - nej, inte sångaren, trumpetläraren Caruso i New York City.

Spela du ett G, jag går upp så länge. Jag tänkte...han är ju lite...eljest (men det visste jag inte att det hette...då...:-) ) och efter ett tag kom han ner i källaren som var full med trumpeter för övrigt och kikade. Traskade upp för trapporna igen.

Efter tre fyra sådana vandringar hörde jag plötsligt en röst ropa "NU!".

Exakt då när jag hörde det "NU"et var det bara jag och tonen G i hela universum. Det var det fokuset han letade efter. Misstänker jag. Sedan började lektionen. Glömmer det aldrig. Har hittat honom på Fejjan nu, en av anledningarna att jag fortfarande är kvar där. Tillsammans med alla andra jag hittat genom Fejjan som jag inte hade hittat annars.

Mamma sa "men...ska han inte ha betalt?"
"Nej" svarade jag, det verkar inte så. De som skjutsades till honom i Mercedes Benz tog han betalt av...inte mig. Mamma fortsatte, men men men vill han inte ha hjortonsylt eller något? Tog aldrig med någon sylt till Americo.

Det blev aldrig så. Men jag minns mammas förundran över att  han inte ville ha betalt. Samtidigt som hon bara konstaterade detta faktum.

Del 1:1 - trumpeten

Trumpeten ja, fick ljud i en när jag var ungefär 5-6 år. Kanske senare. Minns det, det var hos en av mina barnflickor, hade många sådana, men inte för många, efter kastrullresan. Barnflickor, det de inte förstod var att hela samhället hade ögonen på hur de behandlade mig på just samhället...om det inte var OK så ringde de mamma och sa "den där han har nu är inte bra för Lars Olov, hon är inte snäll. Hon pratar i mobi..." Nä. Visst ja, detta var ju före internet och mobiltelefonernas tid.

När rapporten kom till mamma åkte de väl iväg. All världens väg, men varsamt och bestämt. Hade mamma bestämt sig var det så.

En trumpet beställdes så småningom när det visade sig att talang faktiskt fanns. Skedde genom mammas försorg misstänker jag, en trumpet från USA. En människa som mamma kände skulle dit. Kan tänka mig att postväxel fixades och lite så, och så hämtades en Bach runt 1969. Kuriosafaktaavledningen: några tiotusen tillverkningsnummer ifrån en av mina trumpetinspiratörers egna Bach - som tyvärr blev stulen - Jan Allans.

Jag ville ha en skivstång, minns jag. Jag ville inte ha en trumpet.
Mamma Sigrid visste bättre.

Hon anade nog att trumpeten skulle göra mig gott, mycket skulle komma ut ur den vad gäller känslor och annat. Och som jag levde på den! Spelningar på begravningar och bröllop runt om i bygden.

Och ja, ska erkänna det är väl dags nu :-), var med i ett dansband...under en kort period...
Spader Sju hette de. Var lite lite orolig när boken om dansbandsfotografier kom ut. Men kunde inte påminna mig att jag var med på någon fotosession...

Bach-trumpeten förde mig runt på spelningar i Spader Sju med bra inkomst.
Var med i dansbandet, fanns två saxofonister också, bariton och tenor,  i tre-fyra månader. Det var spännande. Och roligt, det spelades ju musik där tre blås ingick!

Lars L, Lars W och Kenneth O hälsade på en gång på en spelning i Säter. Min mammas folkvagn, bubbla, lånades. Imma på rutan under hemfärden, mina vänner stod ut med dansmusiken i tre timmar. Eller så.... Och imman. Trevlig resa minns jag.

Under samma period i livet förde mig trumpeten, och det innan jag var 16 år (!), till Rumänien (med Björbobandet), USA  (med Bertil Spåmans kör och orkester), Tyskland (samma band) och Norge (samma band). Spelade också på nuvarande Wallmans salonger då det hette...ja...vad hette det då... vi spelade storbandsdans (ja, man gjorde det på den tiden, mycket på Mora Hotell) där torsdag-lördag under två veckors tid. Det var så jag började älska Stockholm runt Nybroplan. Gör det fortfarande.

Så mamma. Tack för att jag inte fick en skivstång. Kram.

Det finns en del 2.

Trumpeten, ärligheten och sifferminnet

Hur börjar man, skrev jag i en bok nyligen. Högst upp på sidan står det 25/12 2013.

Hur börjar man? När mamma är på väg att sluta sin dans här på jorden. Hur börjar man?

Där det började. I den gigantiska kastrullen på Rättviksbaren. De rymmer väl minst 100 liter. Kanske. Jag vet inte. Tippa dem kunde man också. I en sådan placerade mamma mig när jag var liten, väldigt liten. Mamma och troligen pappa lagade mat i köket på Rättviksbaren.

Då, i de kastullo giganto, visste hon var jag var. Jag hörde ljuden från mammas och pappas stök i kök. Jag hörde de röra i grytor, smöret fräste på stekbordet. Det puttrade av mat, doftade gott och jag kände mig trygg. Den stora till synes stålkalla grytgiganten var ett synnerligen tryggt förvar.

Så fortsatte det inser jag genom hela skoltiden, Rättviksbaren, eller baren som vi alltid sa, var plats där jag visste att mamma oftast var. Pappa höll sig i Fiskaffären, Rättviks Vilt & Fisk. Men samlingspunkten och tryggheten var baren, där var det liv och rörelse hela hela tiden. 

Middagar hemma vid ett bord i lägenheten där vi bodde fanns inte på kartan. Alla måltider åts i baren. Enda lediga dagen för mamma var Juldagen. Se där. Skrev detta, eller början till detta, på Juldagen.

När mamma någon gång var ledig åkte hon alltid till Grövelsjön. Hon älskade det stället, där fanns minst en vän som regelbundet fick besök. Jag var med i mycket unga år. Har inga minnen av platsen, men vet att mamma älskade den platsen.

Se också trumpeten och ärligheten.

Helvete.

Jo då. Visst men är detta inte lite för mycket reklam...

För jämförelsen med uschkortet. . . Eller CASH-kortet. En krona per trans... Liksom rätt ner i bankfickan.

Tänker på den app, vad den nu heter flush :-) eller något. De andra apparna är säker bra. Men ingenjörer hittat troligen bättre alternstiv att fixa överröring av pengar till lunchkamrat som glömt plånboken. "du betalar nästa gång" är ett (bättre) sätt som jag ser det.

Tänker på  och de appar som förevisas där.

Jag hade ingen aning om vem Pontus Norgren var...

förrän igår.

Skulle lämna tillbaka lite filmer till  Hemmakväll - en trio Jason Statham-filmer, nej, inte Transporter, några andra... - och passerade den musikaffär som ligger där. Den var öppen, märkligt tänkte jag, klockan är ju efter 18:00. Det visade sig att BOSE - som sysslar med ljud - höll föredrag. Men inte bara det...

När jag skulle gå hör jag en barnröst säga "får jag en autograf" och "Klart du får!". Eh...tänkte jag, vem där liksom i dörröppning som skulle precis gå in i musikaffären. En pappa betittade autografskrivandet. Jag kikade också lite, och såg en vänlig lång man skriva en autograf till en, tja, typ åttaåring.

"Får jag ta ett kort" sa pappan.

"Klart du får!" sa mannen, som böjde sig ner i nivå med - se där - åttaåring. Kort togs. Mannen gick in i affären.

Kvar dröjde familjen, pappan ivrigt pratande med sonen "vad skrev han vad skrev han?". En stolt son visar vad han skrev. Pappan visar fotografiet.

Det är stort när man möter en idol. Jag minns det som igår. I mitt fall var det Lill-Babs. Jag var fyra år iklädd rättviksdräkt. En del av mig kan sakna den numera enkla dokumentationsmöjligheten av tillfället i fråga, en annan tackar Gud för att den saknades. Men...men...visst. Hm...det finns säkert någonstans...

Vad jag minns är Lill-Babs ord "Gud så söt, han kan bli något för Malin". Så blev det nu inte, och vem Malin var då - 1960-61 - visst jag heller inte.

Jag anar dock att mina fyraåriga ögon under mötet med Lill-Babs lyste precis som hos åttaåringen igår när han träffade Hammerfalls gitarrist Pontus Norgren.

Stryk under ordet potatis...

Hade tänkt - apropå matematik igen, hörde på radion om ordet nyanserat i samband med mål för matematik - skriva om just rubriken. Fanns i Mad - tidskriften - vill jag minnas men det kanske inte är så.

Upptäckte att min vän Hans redan skrivit om det. Och hela raddan med hur matematik-uppgifterna sett ut genom åren. Det är lite raljant kanske, men inte desto mindre beskriver det verkligheten som jag uppfattar den.

Minns också 1976 när jag började med Proppen (i matte då, på Universitetet i Linköping som säkert då hette Linköpings Tekniska Högskola LiTH) som repeterar vad den tidens universitetslärare ansåg vara det man skulle kunna från gymnasiet. Repetitionen gavs i två veckor.

Det var inte mycket som gåtts igenom på gymnasiets mattelektioner som jag återsåg då, under dessa två veckor. Efter några dagar droppade några av och ägnade sig troligen åt något annat än universitetsstudier på Y-linjen på Linköpings Högskola.

Men, jag kom på, vi saknar ju ett perspektiv i listan ovan som Hans redovisar.

2000-talet
En agrarintresserad person säljer vad han påstår vara potatis för tjugo kronor per säck. (Ordet "per" betyder att varje säck kostar tjugo kronor). För ordet säck, se http://sv.wikipedia.org/wiki/S%C3%A4ck). För att göra potatisen behöver den agrarintresserade personen en traktor och lite annat, det kostar också att frakta potatisen (för ordet frakt gå till http://www.google.se och skriv ordet frakt i sökrutan och tryck på knappen "Jag har tur"). Allt detta kallas bondens (vänligen se http://sv.wikipedia.org/wiki/Bonde) produktionskostnad. Den är 4/5 av tjugo kronor. För att veta vad fyra femtedelar är fråga mamma eller pappa.

Be dem då bara tala om vad det blir (säger de något annat än 16 kronor har de fel). Klarar du nu inte av att räkna ut vad bondens vinst blir, kontakta läraren och boka ett möte för det måste vara något fel på det här talet. Hjälper inte det, ring mamma eller pappa och så får de hota att ta barnet ur skolan så den går miste till skolpengen om läraren inte accepterar ett svar mellan 1 och 11 kronor.

(Tack Urban Bäckman för den idéen:-)

Hur klarade vi oss.

Det finns en del sådana inlägg. Som lite lite handlar om att det var bättre förr. Men jag tar det inte på det viset. Utan faktiskt på ungefär följande vis:

Grattis till alla FÖDD 1930 , 1940 , 50 , 60 , 70 -talet och tidiga 80-talet!


Först , överlevde du föds till mödrar som rökt och / eller drack medan de bar oss . De tog aspirin , åt blue cheese dressing , tonfisk från en burk , och inte få testas för diabetes . Sen efter det trauma , var dina barnsängar täckt med ljusa färgade bly - baserade färger .

Du hade inga barnsäkra lock på medicinflaskor , dörrar eller skåp , och när du red din cykel , du hade inga hjälmar , för att inte nämna , de risker du tog lifta .. Som barn , skulle du åka i bilar utan bilbälten eller luft bags. Åkte dessutom på baksidan av en skåpbil - lös - det  var alltid jättekul . Du drack vatten från trädgården vattenslang och inte från en flaska .Du delade en läsk med fyra vänner , från en flaska och ingen faktiskt dog av det . Du åt kakor , vitt bröd och riktigt smör och drack pop med socker i det , men du var inte överviktig eftersom...du var alltid ute och lekte.
 
Du lämnade hemmet på morgonen och kunde spela och leka hela dagen , så länge vi var tillbaka när gatlyktorna tändes. Ingen kunde nå dig hela dagen . Och du var OK .


 
Du skulle spendera timmar att bygga din go-cart av rester och sedan åka ner för backen , bara för att få reda på att du glömt bromsarna . Efter att ha kört in i buskarna ett par gånger , lärde dig att lösa problemet . 

Du har inte Playstation , Nintendo , X- boxar, inga TV-spel alls , 99 kanaler på kabel , inga videoband filmer, inget surroundljud , inga mobiltelefoner, ingen text messaging , inga datorer, inget internet eller Internet-chat rum .......... du hade vänner och du gick ut och fann dem.Du föll ur träd, skar , bröt ben och tänder , och det fanns inga stämningar från dessa olyckor du spelat med maskar ( väl de flesta pojkarna gjorde ) och pajer lera gjorda av smuts , och maskarna inte leva i oss för evigt . Du spelade med pinnar (virpa hette det va? Eller/Lasse S) och tennisbollar och även om du fick höra att det skulle hända , det gjorde du inte peta ut några ögon .

Du cyklade cyklar eller gick till en väns hus och knackade på dörren eller ringde klockan , eller bara skrek åt dem. (Är det Lööf  på storgatan...Ja...kratta upp dem då fniss :-)

Lokala lag hade uttagningar och inte alla kom med i laget . De som inte fått lära sig att handskas med besvikelsen. Idéen om en förälder räddar dig om du bröt mot lagen var oerhörd . De ställde sig faktiskt på lagens sida.

Denna generation har producerat några av de bästa risktagare , problemlösare och uppfinnare någonsin. De senaste 50 åren har varit en explosion av innovationer och nya idéer . Du hade frihet, fiasko , framgång och ansvar , och du lärt hur man handskas med det hela. Du är en av dem.

40 år sen Spåmans Amerikaturné

En i slutet av september 2013 samlades medlemmarna i Bertil Spåmans kör och orkester i Jarlstugan i Rättvik för att fira att det gått 40 år sedan deras 4 veckor långa USA-turné 1973.

De flesta av de 70-talet medlemmarna var då tonåringar. Dessa ungdomar fick tillsammans med populära ledaren Bertil Spåman och tre andra musikgrupper från Dalarna, Vansbros, Bortalaget och Björbobandet, uppleva en fantastiskt rolig och spännande turnéresa. Turnén sträckte sig från New York till Minneapolis med stop i Delevan, Buffalo, Chicago, Eau Claire och Menomonee. Under turnén genomfördes 25-talet konserter och även TV-framträdanden. 

USA präglades på denna tid av en stor utvecklingsboom inom samhällets olika områden. Det var hippietider, svart frigörelse och Vietnamkrig. Här blickade vi Rättviksungdomar ut över Manhattan från Empire State Building. Här åt vi livets första hamburgare på McDonalds. Här reagerade vi över hur stort allt var i USA.

I våra V-jeans, tajta T-shirts, korta jeanskjolar, knästrumpor och kurbitsmålade träskor väckte vi nyfikenhet och viss uppståndelse i ett ändå ganska puritanskt USA. Vår musik, en blandning av jazz, pop och visor, rönte mycket stor uppskattning bland åhörarna.

För flygresan chartrade vi ett eget SAS-plan från Arlanda. Turnén genomfördes sedan med fyra Greyhound-bussar och en instrumentbuss. Det kändes mäktigt när vi i karavan gled fram på enorma ”highways”. Boendet var på colleges och i privatfamiljer som tog emot oss ”swedes” med öppna famnar.

Med på resan följde även en del föräldrar och andra Rättvikare som erbjöds platser och i gengäld hjälpte till med allt från tvätt av scenkläder till att köra en av bussarna.

På jubiléet i Jarlstugan blev det mycket prat, minnen och skratt. Bl a visade Bertil ett urval diabilder från USA-turnén, från skivinspelningar i Stockholm och från repetitioner och konserter runt om i Dalarna under åren 1967 till 1978. Vi påmindes också om att fyra av våra musikkompisar inte finns med oss längre.

Våra upplevelser av Amerikaresan och allt annat roligt och utvecklande som vi upplevt tillsammans under den 11-åriga Spåmanstiden har präglat oss alla. Dessa minnen gläds vi åt länge än.

Marina Hammer, f d Olsson, klarinett och sång

1840 gram tror jag det var...

Mjölkuppa, dvs mjölpåse på dalmål, som din farbror kallade dig. Länge länge. 1840 gram, knappt två kilo vägde du. För 21 år sedan den där dagen den andra oktober.

11 augusti 1993 skrev jag följande:

Märta är elände, hon är uppe till 24:00 och det är bara trams med det tycker jag. Hon vägrar att sova någon annanstans än med pappa när han tittar på TV. Det sker normalt mellan 22:30-23-tiden. Sedan tror man att man kan gå upp med henne. Men det går inte, hon ska bara ha en slurk välling först sedan kanske det går bra att somna. Men hon är väldigt väldigt trött så det är väl det traditionella stöket vid den här tiden. Hon är nog rädd för att alla ska vara borta då hon vaknar och därför rädd för att somna, det försvinner nog snart, men det är lite tungt nu på grund av detta.

Redan två veckor senare är det annat ljud i skällan - stavas det va?

Märta har börjat sträcka upp armarna upp mot en om hon vill att man ska plocka upp henne. Det är också sött. Hon har dessutom börjat gå med sin "läragå-vagn".  Dessutom har hon numera Kaspers sittvagn som "sin" vagn. Kasper har fått en ståbräda i stället där han huserar då vi strosar mot stadens torg.

Där ser man. 21 år idag. Och fortfarande vacker som en dag. Ställde till lite trassel som två-åring som var orolig för att "alla skulle vara borta". Gissar jag. Men hade troligen läst det någonstans i en bok. Ni ska minnas att detta var tiden före internet och e-post och så. Det gick inte att Googla på något. I princip... Så jag hade nog uppsnappat detta om oron för att man börjar bli en liten person som faktiskt ska en gång stå på egna ben.

Du har hittat din väg Märta. Fortsätt på den. Kram älskade dotter. På din dag.

Trakasserierna fortsätter

Barnsligheterna tar sig former man inte trodde var möjligt. Kommentarer överflödiga, mina vänner vet var jag står.