Vad sjutton är det med "En vanlig grönsak" som den kallas i körkretsar.

Alltså "En vänlig grönskas rika dränkt"

Text: Carl David af Wirsén

1.
En vänlig grönskas rika dräkt
har smyckat dal och ängar.
Nu smeker vindens ljumma fläkt
de fagra örtesängar.
Och solens ljus
och lundens sus
och vågens sorl bland viden
förkunna sommartiden.

2.
Sin lycka och sin sommarro
de yra fåglar prisa.
Ur skogens snår, ur stilla bo
framklingar deras visa.
En hymn går opp
av fröjd och hopp
från deras glada kväden,
från blommorna och träden.

3.
Men du, o Gud som gör vår Jord
så skön i sommarns stunder:
Giv att jag aktar främst ditt ord
och dina nådesunder.
Allt kött är hö
och blomstren dö
och tiden allt fördriver,
blott Herrens ord förbliver.

4.
Allt kött är hö, allt flyktar här
och snart förvissna gräsen.
Hos dig allena, Herre, är
ett oförgängligt väsen.
Min ande giv
det nya liv,
som aldrig skall förblomma,
fast äng och fält stå tomma.

5.
Då må förblekna sommarns glans
och vissna allt fåfängligt;
min vän är min och jag är hans,
vårt band är oförgängligt.
I paradis
han huld och vis,
mig sist skall omplantera,
där inget vissnar mera.

 

Det går att sjunga den. Till vers tre börjar. Då kommer tårarna. Som tur är sjunger de flesta körer inte fler verser. Testade just. Det kommer än mer tårar vid slutet av vers fyra.

Och slutet på vers fem.

Varför undrar jag. Eller så slutar jag att undra.

Det finns en till som är likadan, det är Uno Sandéns Sommarpsalm.

 

Kan det vara så att den påminner oss om livet och döden? Och dessa strängar vibrerar samtidigt när man sjunger den, eller lyssnar på den.

 

Anso..kan om tja..nst som o..verkreativ utvecklare hos er

Hej_.

Jag heter Lars Sjo..stro..m och har gaott på ll.u, gl.ck ut nu l. vaoras pao ll.nl.en som heter
programmerl.ng fo..r webben.

Mycket l.ntresserad av ansta..llnl.ng hos er.

Ho:r av er_._._.


Ha..lsningar Lars Sjo..stro..m

Kunde inte hejda mig i bilen idag...

• Människor och tro - ett program om religion.
• Människor och tjo - ett program för de som gillar dans.
• Människor och sto - för oss hästintresserade.
• Människor och bro - för öresundspasserande.
• Människor och sno - ett program för inbrottstjuvar.
• Människor och sko - ett program för skointresserade.
• Människor och ko - ett program för lantarbetaren.
• Människor och ho - ett program för tvättarbetaren.
• Människor och bo - ett program om bostadsmarknaden.
• Människor och Fo - ett program för teaterintressade.
• Människor och lo - ett program för naturintresserade.
• Människor och ro - ett program för mindfullness.
• Människor och so - ett program för grisuppfödare.
• Människor och klo - ett program för katt- och hundälskare.
• Människor och sofo - ett program för oss söder om Folkungagatan.
• Människor och mo - ett program för tallodlare. (Tack Juha :-)
• Människor och no -- om japansk teater. (Juha igen)
• Människor och foo - om programmeringssyntax. (Tack Niklas :-)
• Människor och pro - ett program om golfare.(Tack Andreas :-)

  
  
• Människor och zoo - ett program om Kolmården.(Tack Andreas :-)
• Människor och gro - ett program för trädgårdsintresserade.(Tack Andreas :-)
• Människor och glo - ett program om fluktare.(Tack Andreas :-)
• Människor och gno - ett program om städare.(Tack Andreas :-)

Korsordet är tillbaka :-)

Ibland måste man göra om och göra rätt... Korsordet som försvann och kom tillbaka på allmän - bland andra min - begäran. Inte bara det, det korsord som nu finns i Paus-delen på Corren på lördagar liknar alltmer det korsord som fanns där tidigare.

Orden, som man hade tre alternativ att gissa på, har också kommit tillbaka...de saknade jag också. Så nu är vi tillbaka på ruta ett. Undrar stillsamt varför man gjorde om överhuvudtaget. Helidiotiskt.

Dåligt undersökt vad vi, läsare och lösare, ville ha. Eller rättare sagt, inte undersökt alls. Bara bestämt på något redaktionsmöte.

Så där. Det var det. Vi gör om Paus-delen. Bort med korsordet, och de här orden vad fan ä dä? De är för svåra, ingen gör detta tror vi.

Så var det nu inte. Korsordet var mäkta populärt. Orden likaså.

Man gjorde om, man gjorde rätt. Frågan uppstår då varför i hela friden gjorde man om från början?

Intervju eller audition det är inte frågan. Som jag ser det...

Alltså jag vet inte jag...sett annonser på stan.

Om att man anställer folk. Och då blir man kallad på audition... under mina fyrtio år som konsult har jag stött på människor, fantastiskt kunniga människor som aldrig aldrig gått på en så kallade audition.

Är det en idol-kultur, och en utröstande Robinson-kultur vi går in i?
Snart kommer väl en intervjuform som heter Paradise Hotell: Man slänger in alla kandidaterna på ett hotell och studerar hur det interagerar och anställer de som...ja...de som vad då?

De flesta arbetsuppgifterna saknar en scen.
När arbetsuppgifterna är klara fås inga applåder.

De flesta arbetsuppgifterna är inte extroverta, de är faktiskt ett malande på kammaren, eller i cubiclen, eller i kontorslandskapet.

Alltså jag vet inte jag. Intervju-formen audition...är den så lämplig då?

Om man nu inte söker personal till Lollo och Bernie, eller till underhållningen på Vings hotell.

Då passar den. Så klart.

Nu ska det bli krog där...ni vet...

i den så kallade saluhallen...och man undrar hur det kommer att gå. Bra hoppas jag, men jag tvivlar på konceptet som sådant.

När man är ute på krogen vill man ju umgås och bli serverad. Så är det inte på de här Pinchos-restaurangerna. Ännu en kedja...

Där står gästen för hämtningen av maten och så att säga servicen. Det blir ett himla spring med andra ord.

Gäst-spring...Och nerladdning av app, så du kan boka bord och beställa mat.
"När din beställning är färdig att hämtas plingar det till i mobilen och du är välkommen fram att hämta den." Okey...så umgänget med vännerna, som ju en del av tanken är med att "äta ute" försvinner lite tycker jag. Det finns visserligen serveringspersonal på plats för att "redo att stå till tjänst (eller bara vara lite trevliga) om behovet faller på.". Bortplockningspersonal är det nog snarare, eller ska man lämna disken också kanske...det återstår att se.

En krog i den lokalen blir troligen bättre än, som Corren skriver så träffande, saluhallsstuket...men jag tvivlar på att jag kommer att hänga där.

Testa en gång kanske jag kommer att göra, men inte hänga.

Written on skin, George Benjamin

Sitter på hotellrummet efter ett operabesök. Är fortfarande tagen av Elin Rombo och hela ensemblen, var lite tveksam att titta på modern opera men man vaggades in i en fantastisk värld full av betraktelser över hur vi är vi människor.

 Vad är vi? Vad gör det oss till människor och det vi är?

Inuti.

Och som man kastades mellan känslor och stämningar, men man kastades varsamt som buren av varsamma änglahänder. Då tänker jag inte på de kallt konstaterande änglarna på scenen utan ängla-änglar. Visst, det är ingen sång eller 'låt' eller ens parti jag nynnar på eller som jag kan återge. Men du dras med, i världen som gestaltas på scenen och den kopplas, länkas samman med din inre karta av den yttre och inre världen hos andra människor.

Mors dag är det inte än.

Jag vet det. Men jag fastnade lite på ICA-filmerna. Tittade igenom en del eftersom ICA-Stig ska sluta. Ju. Som ni vet. Skrattade gott åt dem, tills jag hamnade på en jag inte räknat med, som inte finns med bland de som ICA har på sin youtube-kanal. 

Kan ha något med rättigheter till låten som spelas, som ju är Chicago.

Anade vart det skulle barka lite grand. Men ändå inte. I morgon är det ett år sedan vi satte ner mamma Sigrids urna. Det ska jag tänka på när jag lyssnar på Anna Christoffersson på Mornington.

Det ska jag.

https://www.youtube.com/watch?v=BhaoTyFD95E

Minns det som igår, min vandring med Flisa

Det var på den tiden hon bodde mitt emot frimurarehotellet, vi var där på middag och jag sa "jag går ut med henne". Så blev det, med viftande svans i hallen och under inga protester togs kopplet runt halsen.

Vi skulle UT Flisan Och Jag. UT. Detta ord man passar sig för att säga i hundars närhet. Men nu skulle vi det. UT.

Vi gick ut. Lite lite dragandes i kopplet för att testa mina gränser. Jag drog tillbaka, och efter två sådana ryck förstod vi vem som faktiskt bestämde. Och att promenaden skulle bli längre om det inte drogs i kopplet, vare sig från Flisans sida eller min. Vi var ense. Hade jag haft en svans att vifta med hade jag gjort det. Mycket.

Det slumpade sig så att vi under vår vandring på hemåt mötte en vän till mig som hade sorg, stor sorg. Minns faktiskt inte riktigt exakt , men något allvarligt var det. Det var utanför de Klomp. Flisan satte sig lugnt ner och väntade medan den snyftande vännen grät en skvätt mot min axel.  Som om hon förstod att nu ska vi vänta lite här; detta är viktigt.

Flisan, i din hundhimmel, vila i frid, som bara du kan. I mitt katthjära har du en varm plats som. Den bästa av hundar som vandrat här på jorden.

Ett underbart korsord har försvunnit.

Tänkte sätta mig med korsordet i Paus-delen i Östgötacorrespondenten - vår lokala tidning, detta korsord som får mig att fundera över en historisk händelse, hitta ett krångligt ord för någon företeelse och försöka lista ut en författare och hens verk. Det är kort sagt ett lysande korsord, bildande och intressant samt kräver en del att lösa.
Borta. Puts väck.

Ersatt av ett urfånigt helgkryss med bläfsfoton, ordet FARSA som en av lösningarna. Sa aldrig Farsa till min pappa. Fånigt. Dumt.
Gör om gör rätt.

Okey tänkte jag, lämnar det, det kanske bara är nu i december - det hette ju helgkryss - men då tar jag och tittar på orden där i spalten bredvid korsor...det, där man kan lära sig nya ord. Hm...det är något annat där. Märkligt.
Borta. Puts väck.
Ingen ersättning hittade jag heller och blev förvirrad av spalten där man kan få poäng på olika områden. Visst var den åt andra hållet förut? Läste frågorna och det hängde inte ihop alls. Men jag kan minnas fel. Poäng-frågorna struntar jag i, men ordkunskapen är mycket bra att ha i en tidning som menar allvar med sitt värv. Tycker jag.
Gör om. Gör rätt.
 
Läser sedan i en liten liten notis att det är förändringarnas vind som blåser. Pyttsan, det är snarare en fördummandets bris som blåser.

Tar i stället fram korsordet från förra lördagen, som jag inte är klar med än.

Urdåligt av Corren att kasta överbord ett korsord som var unikt; som lärde ut något och som var en del av min helgunderhållning. Som jag såg fram emot med glädje just för att det var svårt, men inte oöverkomligt.

Vore det enbart jag som bestämde åkte nu Corren ut ur hushållet. Men nöjde mig med att trycka på Gilla-knappen för att markera "Sluta Gilla sida" på Corren.se på Facebook.

En liten men dock digital protest.

Tyst som i graven

Och bygget liknar ett mausoleum. Dagen efter den svåra olyckan då två omkom och en person kämpar för sitt liv på Karolinska.

Kranarnas siluetter bildar kors i vissa vinklar mot den blå himlen, som en tyst hyllning till de döda arbetskamraterna. En ensam polisbil står parkerad vid olycksplatsen. I går kväll och under hela natten var det vakter runt hela bygget.

Bygget blir inte längre som det var på ett tag nu, dels för att det står still och är tyst, men också för att det kommer påminna alla som passerar om det som hände igår. När jag gick hem igår var flaggorna på halv stång och molnen låg tunga över området.

Funderar över hjärnan och dess spratt

När det händer att jag tänker "jag ska ringa mamma" och under en pico-sekund eller så finns hon i livet. Men det gör hon ju inte kommer hjärnan på precis när telefonen ska tas upp. I princip.

När händer det? Noterat ett antal tillfällen:

• När jag är på väg på körövningen. Då ringde jag nästan alltid, dvs varje tisdag och varannan torsdag. Så inte mamma skulle ringa under repetitionen.
• När jag sitter i bilen på väg till Stockholm. Då fanns ju tid och även om mamma inte gillade att jag pratade i telefon i bilen så pratade vi. Om ditt och datt.
• När jag är på väg hem från jobbet, gåendes, och något i luften säger "ring mamma".

Det finns tillfällen jag vill ringa och vet att hon inte finns på jorden. Som när sonen var och mockade hos korna. Då ville jag verkligen ringa, då fattade hjärnan att hon finns inte att ringa till. För kor hade min mormor som hon på den tiden 60-talet, mjölkade 4-5 liter av. Nu mjölkar man dem på avsevärt mer litrar.

Eller som nu, när stugan är på väg att säljas och familjen lämnar det smultronstället, vid Oresjön. Då vill man ringa. Men nu lämnas det till någon annan att förvalta. Den stuga som pappa stolt byggde själv, i början av 60-talet. Som han letade efter vatten vid, och hittade massor med vatten "Det räcker till en stugby", med hjälp av en klyka i trä.

Ja. Han var sådan trädklykevatten-letarman.  Han letade vatten och fann vatten åt många människor i bygden. Lovar.

Har gått med honom över vattenådern på landet. Det går inte att hålla emot. Man håller i den med handflatorna uppåt så att säga. Så det finns ingen chans att pappa kunde böja klykan själv neråt på det sätt den böjde sig.

Klykan ska bara ner mot jorden. Höll honom i handen, vi tog klykan i varsin hand. Sedan gick vi. Barken stretade, kärvade och skrek nästan. Klykan drog sig ner rakt mot ådern långt där nere.

I marken.

Bye bye Aladdin.

Gör om gör rätt. Trillingnöt kan liksom inte försvinna, har knappt mött någon som INTE gillar den. Ja, nötallergiker förstås. Men de är ju allergiska. Räknas inte på något vis... Minns när trillingnöt fanns i alldeles egen förpackning. Vad får vi i stället. Litet försök med hallon och fläder. För att göra Aladdin lite mer flärdfull kan man tänka. Det kommer inte att gå. Tyvärr. Gör om. Gör rätt.

Busskungen, vill läsa :-)

Undrar lite varför inte han är lika känd som andra grundare. Våmhus är ju dessutom tillräckligt nära hemma.lite mer om boken

SD är på DeGeer-gymnasiet i Norrköping

Och där beter sig rektorn lite underligt. Sände just detta mail till honom.

Hej, Genom twitter har det kommit mig till del att du uppmanade två elever att vända sig om på sina stolar. Då med orden "Ni måste tycka rätt". Märklig mening att säga till några som likt oss andra protesterar i tysthet mot SD och deras åsikter. Hälsningar Lasse Sjöström

Få se vad han svarar. Det kommer att läggas upp här. På bloggen.

Nu kom svaret...2014-10-15...nåja...och det är ett icke-svar... "

Tack för ditt mail och ursäkta att jag inte svarat tidigare. Efter händelsen som du refererar till lade vi ut information på vår hemsida om vad som hände den här dagen. Har du frågor eller funderingar efter att ha läst det är du välkommen att höra av dig till mig via mail eller telefon (011-153801).

M v h

Johan Norman, Gymnasiechef De Geergymnasiet"

Vad är det med den här dagen...

Varit på väg att ringa mamma - som ju inte dansar på jorden längre - flera gånger. Det verkar bara vara så att hjärnan har glömt bort att hon är död. Hur den nu kan det.
Det har troligen med att göra att vi idag ska till sonen och äta middag. Han bor sedan några månader i ett eget litet hyrt hus utanför Linköping. Det är nog det jag gärna vill berätta, och så vill jag berätta att det liksom tuffar på. Livet. Sonen hjälper ibland till i en ladugård, där finns det ett gäng kor. Det vill jag också berätta.
Det finns mer jag undrar över lite men det går säkert bra det med. Vad det lider. Tiden får ha sin gång.
Det löser sig.

En epok är slut, inte oväntat men i alla fall.

Restaurang Stolen, denna lilla pärla på Sibyllegatan har stängt.  Borta är de olika stolarna - därav namnet - som fanns vid alla borden. Borta är - visserligen sedan några år för den var skadad - den anakronistiska målningen av sista måltiden. Där återfanns lite cigarettpaket på bordet, och lite vinflaskor från nutid. Den hette "Den första springnotan".
Målningen satt på högra väggen när man väl kommit in. Den kunde man titta på länge. Man kunde också titta mycket länge på målningarna i taket. Det var som en tänkt övervåning med glastak. På ena målningen syntes en kypare underifrån vandrandes med en bricka. På den andra ett par vid ett bord där tjejen tåflörtade med sin middagsvän.
Jag satt på Stolen i några omgångar, först i början på nitto-talet. Sedan i slutet av detsamma. Lugn och fin atmosfär var det alltid där.
Stolen befolkades också alltid av intressanta personer. Den mest minnesvärde tycker jag är och förblir Willy - salig i åminnelse - en man som alltid alltid hade intressanta historier att berätta om sitt rika liv. Fick man sitta vid hans bord en kväll var den kvällen räddad. I sanning. Underbar människa.
Men nu är epoken slut. Och allt har ju som bekant ett slut. Till och med en liten fin pärla på Sibyllegatan 47 i Stockholm.
Tack. Innerligt tack för den här tiden.

Något ligger i luften

Jag satt kvar i bilen och tittade på nyckeln. Inte länge. Men jag dröjde kvar, i bilen.

Betraktade den nyckel som går till mammas hus. Mamma finns inte längre i det huset. Men det är i alla fall nyckeln till min dåtid, mitt varande som det en gång var och som danade mig till den jag är.

Vi närmar oss pappas dödsdag, för tre år sedan. Det blir väl ett slags fokus då, på dåtid, nycklar och barndom. Så är det väl. Det finns heller inget tungt i tankarna, bara ljust och på något vis lätt.

Tårarna har på något vis avstannat, kanske de tagit en paus - det vet man inte - men sorgen finns kvar. Blandat med en enorm tacksamhet att mamma och pappa fick dansa så länge på jorden som de faktiskt gjorde.

Bloggen blir som en dagbok.

Att botanisera i, det är faktiskt lite roligt. Det är det.

Tänk, det är snart 3 år sedan pappa Henry slutade dansa på jorden. Minns dock än pannkaksvändningen. Den lever kvar i minnet, och lyckan att vara på väg till sommarstugan, i etthundrafyrtio.

Jag minns hans lugna sätt. Ibland har jag också det, ibland inte... men oftast. Alltmer oftare när jag tänker efter. Det kanske har med ålder att göra, eller mognad.

Minns också mammas ord: "Kom nu, det är slut nu, jag gjorde som du sa'". Vad jag sa'?  Det berättar jag senare. Kanske. Vad jag sa' till mamma alldeles innan pappa dog.

Minns också att mamma Sigrid ville följa med maken Henry ut när begravningsentrepenören körde iväg pappa. För han sa alltid "När ska jag få åka härifrån då?". Från "hemmet". Han fick till slut åka därifrån.

Det är något med filmer som berättas i köksmiljö

Vet inte om det beror på att jag själv är uppvuxen i ett kök, restaurangkök. Med allt plink och plonk som där finns. Ett, för mig, rogivande plink och plonk. Plinket och plonket är mamma och pappa för mig. Man visste de var där, i restaurangköket.

Vi har Julia och Julia förstås, men nu senast - igår - visades Kärlek på menyn (No reservations är en bättre titel men svåröversättbar så klart) på fyran. Handlade om en köksmästare som gick upp i sitt arbete och hade väl inte så mycket liv. Var på väg att stänga av eftersom intrigen verkade klar, köksmästaren hittar säkert en kärlek på något vis tänkte jag. Så det går att gissa den här filmen.

Men icke.

Systern och dottern skulle på besök, men systern omkommer i en bilolycka. Köksmästaren får då ta hand om barnet. Hm...tänkte jag. Det var ju inte så jag tänkte mig den här filmen. Får väl titta då...

Och visst kommer det en sous-chef från ett italienskt kök som ska arbeta i köket och kärlek uppstår. Men det är inte så "rakt på" som man misstänkte från början. Sous-chefen sjunger opera så det ekar i köket. Bara det är roligt, och han får den sörjande dottern att börja äta. Igen.

Början på filmen är underbar också, hon, köksmästaren är inte där man tror att  hon är. Det är en lite scenvändning där...man tror hon talar om nästa meny på restaurangen men...icke. Eller ja, det gör hon, men inte med någon restaurangschef.

Ett citat finns som jag gillar..."you know better than anyone, it's the recipes that you create yourself that are the best." som svaret på frågan varför livet är så svårt att leva.

För övrigt tyckte jag rulladerna jag gjorde igår var goda.