När en dörr stängs öppnas en ny dörr

Så sägs det ju. Men till en början ser man bara dörren som stängs. I mitt fall arbetslivstiden i ett leverne. Tidigare dörrar som stängts har ju varit så att säga aningen enklare. 

Högstadiedörren stängdes och en dörr öppnades i Mora. Gymnasiedörren. Den dörren till gymnasietiden stängdes och en ny dörr öppnades i Linköping 1976. Att stänga dörren till universitetet gick så där... tänkte länge ange mig som "civ ing. u alg" i telefonkatalogen... dessutom fick jag arbete på LiTH tidigt åttiotal så jag lämnade inte universitetsvärlden efter en slags examen...till slut gjorde jag dock det.

Efter ett kort mellanspel i privatlivet som säljare öppnades konsultdörren. 1991. Konsultdörren stängs snart (om två veckor) och en tillvaro som pensionär (skrev om det tidigt) och en tillvaro lite stelare i lederna inleds. Överflöd av tid sägs det man får, i mitt fall ett överflöd av vatten med böljande vågor.

Havet är ju oändligt - njää men ändå - så, ja, kan köpa det - att jag då hela tiden haft ett hav med tid. För om jag ska läsa om mitt lilla inlägg om tid så är ju den tiden man varit på arbetet en slags böljande våg man inte kunde lämna som i andra böljande vågors fall. 

Men nu är det dags. 

Arbetsböljan lägger sig ner och kommer så att säga inte åter. Kanske den förvandlas till en  annan slags mening med just den böljan så att det som arbetet står (eller stod för) omformas till att innehålla något annat, och så är man kvar i böljan för andemeningen, vitsen med den finns där. Vilken det skulle vara återstår att utreda. Snart börjar det...arbetet...se där.