Cecilia Uddéns inslag på P1s morgonradio

gör att man liksom får benen undanslagna. Nu, om en man i Libyen, mitt i revolutionens Libyen. Med gravid sambo i Sverige.

Cecilia Uddén speglar på ett mycket balanserat sätt vad han slits emellan. Sitt land och sin fru. Ja, han säger fru, för honom finns inte - gissar jag - begreppet sambo, delsbo, nabo, särbo...eller våra etiketteringar för samlevnadsformer. Precis som jag ibland väljer att säga fru, om min sambo.

Cecilia Uddén tar ställning, för det får hon kritik då och då. Men hennes uttalanden är inte kontroversiella. De är en slags sammanflätning av de trådar som världen spinner åt oss att betrakta.

Och reportaget nu, nyss, fick mig ur fattningen. Ska ta mig upp på den Maslowska trappan nu. Och duscha.

Men Ali och Kerstin kommer vara kvar i mitt sinne. Länge.

Länge.