Att som en Per göra politik av

barn som far illa gör mig förbenad. Fattar inte varför det är så himla svårt att ha ungdomars och barns perspektiv. Det politiseras för mycket. Skylls på nånannan, som Lill Lindfors säger under sina föreläsningar.

Bakgrunden är förstås den svidande - tror en del - kritik som någon förvirrad skolverksanknuten person åstadkommit. Om att mobbningsåtgärder från företag inte gör någon skillnad. Det är nog olika det där, på sådana som Friends och andra efterapare.

Kopian är ju sällan lika bra som originalet...om man säger så. Låt vara att det finns kopior som faktiskt inte har ett (fysiskt) original, det är en annan sak...

Mobbning är ett - verkar det som - växande bekymmer. Som bottnar i frånvaron av tillitsfulla och vettiga vuxna på skolorna. Inte minst på skolgården. De skolgårdar jag passerar - ja, nu kommer brandfacklan - befolkas av skolpersonal. Som står i klungor, och pratar om något. Antagligen något som är viktigt och som de inte hinner med under sina interna möten.

Den gruppen av reflexvästsförsedda vuxna skingras alltid om man dröjer kvar och liksom gör sig synlig på skolområdet. Då, men först då, skingras de. Vill poängtera att jag inte inbillar mig att de "skvallrar" eller "diskuterar cykelställsfrågor" utan de har, så klart, något viktigt att prata om. Som de inte hinner med under arbetsmötena.

Det bör man göra något åt.

Och sedan tycker jag att en klassmorfar ska alla klasser ha. Och byt ut den där skolverkspersonen. Han eller hon ställer till det mer än ordnar, är alltså en del av problemet (kanske mobbad på arbetsplatsen) än av lösningen.