Idkar outlookarkeologi

Samt allmän skrivbordsarkeologi. Man hittar allehanda saker, igår inspirerades jag av en god gammal vän att kika i fotografikartongen. Ni vet den där blå eller röda, rutiga, oftast IKEA-inhandlade kartongen där alla Gamla Fotofier ligger.

Det är lite som Povel skaldade, så vill jag bli munnen. Hur vill man bli munnen? Det finns ju en terapimetod (?) som går ut på att man ska föreställa sig sin begravning, på den ska fyra personer tala om ens liv.

1. Barnen
2. Frun
3. Arbetskamraterna
4. Föräldrarna

Tror jag de fyra var...suck...inte ens det MINNS JAG. Fy på mig, att googla under skrift är fult. Men nu gör jag det. Återkommer snart. [Lycka till att söka på begravning och fyra...Filmen upptar alla sökträffar, ändring av sökstrategin medförde att andra underliga siter kom upp, avbryter försöket] Nå. Låt oss säga att det är dessa fyra då.

Vad vill man de ska säga?

Den frågan gjorde att jag aldrig mer säger "nej, min son jag har inte tid att fika med dig nu, jag ska arbeta". Eller "Nej, min dotter, du får handla den där tröjan själver, jag ska arbeta". Har några steg kvar på denna min vandring.

Genom att rota i sitt förlutna undanröjs en massa bråte som dolt trådar man inte visste att uppskatta. Vänner man hade under sin tid som tonåring och gymnasist, som högskolestuderande och tjugoåring. De Vet hur man var Då. Och vilken kärnan var. Har man lagt sig till med en olat så får man veta det. Varsamt.

En del trådar har liksom vävt in sig, men är lätt återupptäckta vid mötet mellan människorna man kände "då".