Idag är det långfredag.

En lång fredag. Utan fest. Men idag är det liksom inte - och jag vill inte trötta er med hur det var "förr" - som förr. OCH SÅ GJORDE jag det. Ursäkta jag skriker. Men ibland. Förvånas man över. Allt.

Poulenc. Vilken kompositör. Vilka motetter, fastemotetter. En präst i svart halsduk som jag slarvigt kallar det. Det har säkert ett finare namn som vissa av mina kamrater kommer att upplysa mig om. Eller så slår jag upp det. Svart i alla fall. Killen sitter ju på korset och lider.

Psalmer sjöngs, ingen orgel. Inget stöd. Bara psalmer. Om vad minns jag inte, hade Poulenc i ådrorna, hjärnan och hjärtat. Svårtillgänglig? Javisst. Men när man väl upptäckt poulencrummet älskar man det. I alla fall jag.

Tro du. Det skadar inte.