Solen. Skiner.

Våren kommer, mötte den i Helsingborg idag. Jag hann till och med av såväl på ditresan - vanligt - som på hemresan - ovanligt - för en espresso på Bönan mitt emot stationen i Lund. Centralstationen. Eller heter den resecentrum där med tro...man reser visserligen mellan centra. Men ändå.

Det var varmt i Lund, i Helsingborg sken solen när tåget avgick vid pass femtiden i eftermiddag. Skönt.

Kassettbandsbotaniseringen fortsätter. 1987, den 18:e oktober. Gospelkonsert, Ad Libitum framförde, PA Sjöberg dirigerade. J Mann, Norman Luboff, fullsatt i någon konsertlokal oklart vilken. Det minns jag inte.

Men jag minns framförandet. Och nu kommer P2As röst ut genom högtalarna. Conny Nordquist omtalas av PA, körer kan se tråkiga ut på scen" säger PA. Och det staplas Negro Spirituals på varandra. Som de faktiskt "fick" kallas.

Jag minns när vi repeterade in dem. Jag minns min stämkamrats stures utläggning på sitt vis om Take me Back. Att man inte behöver sjunga bokstaven k i slutet på den frasen. Det ger sig liksom självt. Sa Sture.

Shadrack skall just framföras. Svårt, det minns jag. Men mycket bra. Och sedan nyskrivet av Kerby Shaw. Och gammalt, Luboffskt. Som PA var i ett nötskal, han tittade i backspegeln men glömde inte att för den skull se framåt.

ashes and snow.

Ta enhanced experience, och se till att det är verkligen bredband du sitter på. Men ta det varligt. Gör det INTE om du är stressad, eller "ska någonstans". Man blir kvar. Jag lovar. Det tar ett tag att ladda ner även om man har bredband. Men det ÄR värt det. Om du är konstintresserad, och bildintresserad.

Siten tar sig, jag har provat, olika vägar, så det är inget "programmerat" så. Javisstja. Siten: ashes and snow.

Slängde en massa band, sådana där små, kassettband. Några med gamla konserter på, några vars innehåll får betecknas som oklart.

Men ett letade jag reda på, en inspelning av radioprogrammet Galaxen med Jacob Dahlin. Denne fantom, på radio, Jacob's Stege på TV var visserligen OK. Men i Radio, vilken kille.

Kulan - som ljudteknikern hette tror jag, hade alltid ett skott som liksom gick in i programmet efter Galaxen. Vanligen påannonserat av Alicia Lundberg som Jacob Dahlin sade någon av avorna. Och medan hon talade hörde man en avfyrad kula, av just ljudteknikern. Jag kanske drömt alltihop...men jag minns det som så.

Valborg-s-mässo-afton.
Städade, tog ner fyra kassar från vinden. Hittade en gammal reseinformation, från 1973. Det bar av till USA. Jag var där, tillsammans med ett storband, en fyramannagrupp, ett storband till och en kör bestående av 50 tjejjer. Själv var jag i det andra storbandet.

Vi besökte en hel del städer. Det var ett tufft program.

Rättvikarna chartrade (stavas det nog) ett plan. Björbobandet, Bortalaget, Vansbro's (med Björn Haugan bl a), Bertil Spåmans kör och orkester åkte till USA. Bara så där.

De resterande platserna, vilket torde varit sisådär 100 kanske såldes ut till dalfolk som ville till USA. Endast resan.

Det var under denna resa en av deltagarna, vars namn fallit mig ur minnet, och som inte lämnat sockengränsen utbrast "Ucke store stuggur dem a jän då" vid åsynen av skyskraporna på Manhattan.

Glömmer det aldrig.

Jag hade druckit två, eller tre glas vin, året var 1992. Märta var nyligen född, hon var som min bror säger en mjölkuppa (en påse mjöl på 2 kg) eftersom födelsevikten var 1830 gram.

Mamma Lotta låg nyss uppsprättad på BB, allmänna avdelningen, Märta låg på avdelning 15 på RiL, prenatalen. Plötsligt ringer telefonen och Lotta snyftar i luren "de säger att att ... snyft snyft ... de ska hälla bort Märtas mjölk...den är gul och som smör, och på femton säger de att de vill ha ALL mjölk som jag kan snyft snyft få fram". Jaha, svarade jag. "OCh så klappar människan mig på huvudet och säger duktigt duktigt". Snyft.

"Jag kommer". Blev mitt korta svar. Sonen, då snart två år eller så, låg och sov och jag gav säkert i uppdrag åt mormor, salig i åminnelse, att vaka över honom (han åker just nu mopen på landet).

Jag tog bilen.
Tog mig in på RiL denna sena timme, vid pass 21-tiden, hur jag bar mig åt vet en ängel, jag minns inte. UPp till BB, hämta mjölken och gick, eller sprang snarare till avdelning 15 och till Märta. Berättade historien om millilitern mjölk som Lotta presterat.

Sköterskan på BB blev nog lite uppläxad. De på 15 sade något i stil med "får vi upp det i en pipett så vill vi ha det".

Idag hör jag på nyheterna om amning, tjocka barn och flaskmatning. Och hur fel rekommendationerna varit.

Tänker på den gula, tjocka, näringsriktiga och personaliserade som det heter idag bröstmjölken. Den var som guld. Och den var sannerligen en gulddroppe till en guldklimp.

I och för sig...när jag tänker efter...guldklimpen och jag krigar mest nu...tonåring. Det är som det ska.

Radioprogrammet Filosofiska rummet sänds på söndagar och fredagkvällar tror jag. Att lyssna på det programmet på landet, i lugn och ro, när brasan håller på att tändas är underbart.

Peter Gärdenfors, en darwinist och en person som tillhör en av mina favoriter, säger att Gud är en mänsklig uppfinning. Samtidigt säger han att ett liv utan religion är inte mänsklig.

Ett samtal, med betoning på sam-tal, i filosofiska rummet är - jag-höll-på-att-skriva gudomligt - just nu slut. Men tankarna ligger kvar länge länge. En hinduist, en kristen och en darwinist (nej, det är ingen bellmanhistoria) som samtalar om gud, religon och livets mening.

Det kan inte bli bättre.

Tro du. Det skadar inte.

Tidernas storband hyllas står det i tidningen idag, nät-tidningen. Glenn Miller och Count Basie kommer på tal.

Men tidernas storband är ju Thad Jones & Mel Lewis Jazz Orchestra. Så klart. Toshiko Akioshi (kanske det stavas) och Lew Tabakkin (så stavas DET inte...) är också ett bra storband. Tidernas. Och Kenny Clarke - Frency Bolands (som kanske stavas så) också.

Buddy Rich? Vart tog han vägen i sammanhanget? Dizzies storband går inte av för hackor heller.

Men Thad Jones och Mel Lewis är oslagbara. Fortfarande. Eller Tad-Jonas som vi sade i Rättvik under det glada sjuttiotalet. Central Park North, A good time was had by all, A child is Born (ja, just den ja, som Krister S:t Hill brukar sjunga på julen i domkyrkan ibland), Little Pixie II, It only happens every time (en inspelning med Zettica Monsterlund som Sege Johansson alltid kallade henne), Thank You, listan kan göras lång.

Tidernas storband. Glenn Miller och Count Basie, ja visst. De duger de också. Duke Ellington försvann på något vis i artikelen som de säger i Småland. Cat Andersson, denne man som spelade stratosfärtrumpet så det sprakade i galaxerna. Uj uj uj. Satin Doll. Det visslar, men ändå inte.

Storband - läser alltid så i tidningen när det är stora rubriker och det står Storbrand. Hjärnan vill se storband i tidningsrubriken. Det sker sällan, Tidernas Storbrand tror jag det skulle stått.

Så är det, jag läste fel igen. Storbrand - tidernas. Men vad tusan hade Glenn Miller med DET att göra?

Pärlfiskarna som lovar varandra livslång vänskap är det vackraste sångstycke som komponerats. Bizet.

Speciellt i inspelningen med Jussi från 1951.

Tro du. Det skadar inte.

Ska handla en "Profeten" idag. Åt en vän som behöver den tror jag.

Igår, vid en tid som inte mamma eller pappa brukar ringa ringde de. Mobilen annonserar ju så vänligt vem det är som ringer, det skulle dock inte falla mig in att säga "Hej Kalle" om det är Kalle som ringer.

Hursomhelst. Hjärtat åkte upp i halsgropen. Om mamma är 86 och pappa är 84 så åker det upp dit. I gropen, om de ringer när man inte väntar det.

Det var ingen fara. Det fanns endast en nyfikenhet om dopets framåtskridande och om dopförrättarens efterfest. Så att säga. Efterfest.

Vilken sida!
Franska ostar

Söndagspasta.
Brytbröd med olivolja och kryddor från Linköp - som den faktiskt heter och inte orient livs - är också en variant.

Vin. Båda gångerna.

Nära vänner till pastan, som sällskap alltså, inte som tilltugg.

Dopförrättaren bjöd på brytbröd och olivolja.

Dessa två minnen från denna påsken är de som är allra ljusast. De skymmer andra ljusa minnen som fastemotetter, kröningsmässor och släktbesök.

Just tittat klart på en film om den kubanfödde trumpetaren Arturo Sandovals liv. For Love or Country heter den. Hade ingen aning om att hans liv kantades av sådant öde.

Vilken musiker han är, måste handla lite skivor senare där han är med. Får vänta till mitten av maj.

Stola heter det, tack Hans. Surfade till wikipedia igår och hittade det faktiskt. Sökte på liturgi, då måste man ju veta vad det är...men det råkade jag ha en susning om.

Mozart idag. Kröningsmässan, invävd i högmässan.

Dop igår. Stolt son bar hem dopljuset och innanför dörren innan han ens fått av sig skorna utbrister han 02:00 i morse "Det här ska stå på en helig plats". Jag svarade lite lojt "den blir det, där du sätter dem".

Tro du. Det skadar inte.

Dop idag. Han är femton, det blev liksom aldrig av att vi...i alla fall. Idag.

Biskopen, Domkyrkan och ett gäng till tonåringar samt ett annat gäng vuxna. Katekumener heter nog hela gänget misstänker jag. Biskopen undantagen förstås. Han är ju biskop.

Idag är det långfredag.

En lång fredag. Utan fest. Men idag är det liksom inte - och jag vill inte trötta er med hur det var "förr" - som förr. OCH SÅ GJORDE jag det. Ursäkta jag skriker. Men ibland. Förvånas man över. Allt.

Poulenc. Vilken kompositör. Vilka motetter, fastemotetter. En präst i svart halsduk som jag slarvigt kallar det. Det har säkert ett finare namn som vissa av mina kamrater kommer att upplysa mig om. Eller så slår jag upp det. Svart i alla fall. Killen sitter ju på korset och lider.

Psalmer sjöngs, ingen orgel. Inget stöd. Bara psalmer. Om vad minns jag inte, hade Poulenc i ådrorna, hjärnan och hjärtat. Svårtillgänglig? Javisst. Men när man väl upptäckt poulencrummet älskar man det. I alla fall jag.

Tro du. Det skadar inte.

I helgen vid ett evenemang mötte jag en bekant, som raskt blev en vän. Nästa gång vi ses blir det en god vän. Eller så är han redan en god vän. Öhhh...nå...vi hade samma intresse.

Wittgenstein.

Så jag läste lite, det var ett tag sedan. Snubblade över en sak Wittgenstein skrev i någon av hans böcker. Minns inte vilken nu, kanske det var "Om visshet" eller "Särskilda undersökningar" eller varför inte "Filosofiska undersökningar". Där stod.

Tro du. Det skadar inte.

Rör vid mig nu

Rör vid mig nu
Fyll mitt liv ända till bredden
Jag som var ett barn
och söker min sång

Vem tog min sorg
vem berövade mig gåvan
vem gav mig min styrka
jag var ett barn

Kärlekens tid
har bevarat min längtan
jag som var ett barn
och söker min sång

Rör vid mig nu
Fyll mitt liv ända till bredden
Du gav mig min
hunger
Jag är ett barn

BAO finns den på. Undangömd liksom på något vis

the moon's a harsh mistress sjunger Rigmor. Hon sjunger vackert. Arbetslusten blir idag inte höjd av hennes sång. Vet inte varför, kanske är man för trött. Kanske beror det på stilla veckans idé, vi ska vara stilla. Inte lata.

Stilla.

I fell out of his eyes, I fell out of his heart. fortsätter hon. Jag vet inte, harsh och harsh, jag gillar månen. Har alltid gjort. She is hard to call your own avslutar Rigmor sången med. Jo. Det är ju sant, men jag tänker på ungdomsromanserna, "vi ser på månen och då vet jag att du tittar på samma måne".

Kopplingspunkt, uppkopplingspunkt. Sammanhörande punkt. Bara en sådan sak. En punkt har ingen utbredning. Det är en...punkt. Jag tror jag sätter den nu.

Dumburken - heter den ju, tv:n alltså - som kanske oförtjänt fått detta epitet. Det är som att döda sändebudet om ond bråd död.

Vissa program tyder på att videokameraframhäntarens, inspelningsknappstryckarens och ivägskickarens hälsotillstånd i de övre regionerna måste ifrågasättas skarpt. När man gläpptar (som det heter i detta landskap i stället för zappa) strömmar bilder från "vanligt folk"s vardagsrum där man kan iaktta barn, hundar, män, kvinnor, gamla, unga, skäggiga, underklädsbebrydda, halvfulla och kattor göra roliga saker. Sägs det.

Programledarna vrider sig av skratt åt att någon (kanske, men ändå inte) slog sig. De skrattar åt vardagens tilldragelser som vanligen innebär en kränkning av en person.

Då gläppter jag vidare till en annan kanal, stänger av eller sätter på radion. Dumburken sänder då bland det mest korkade som det går att studera på TV. Tutti-frutti var faktiskt bättre...

Ibland handlar jag på Hemköp på Storgatan i Linköping. Det tänker jag nog fundera över att sluta med. Man kan bli stämd. Om man äter choklad men kontrollanten tror att man äter mazarin. Då blir man stämd på ... håll i er nu ... 8 kronor.

Det ägnar sig tingsrätterna åt. Man tar sig för pannan. Ordföranden anmälde skiljaktlig mening och ville fälla mazarinsnattaren.

Då de då de.

Jag blir så förtvivlad att jag inte vet vad jag ska ta mig till. En 12-årig flicka på väg till skolan har med stor sannolikhet blivit våldtagen på väg till skolan. Gärningsmännen (som får döpas om till gärningskvinnor också) var i 15-18 årsåldern, fyra killar - och det är nu min förtvivlan blir som starkast - tre tjejjer.

Man blir stum.

Sedan blir man förbannad.

Sedan gråter man en skvätt, trots att jag åker tåg till Helsingborg.

Efter en dag med mycket att göra - men utan att vara stressad - är det skönt med ett möte.

Mötet mig emellan.

Utan att fördenskull vara personlighetskluven.

När jag möter mig själv infinner sig det märkliga att man blir liksom lugnare. Det stillar sig, inombords på något vis. Jag är inte folkskygg, långt därifrån. Jag behöver bara 1-2 minuters möten med mig själv.

Jag tror indianerna kallade det att man måste vänta in sin själ. Det ligger mycket i vad indianerna säger.

Haft en bra helg. Och så har jag lagt bloggen på Linköping på bloggkartan.se det kan man ju göra.

Alltså. Linköpings symfoniorkester. Namnet antyder att det är en symfoniorkester, i orten Linköping. Om Norrköpings symfoniorkester - jag ska undvika att vara övertydlig - hade konsert i Norrköpings konserthu...förlåt DeGeerhallen så skulle väl Norrköpings Tidningar skriva om det? Eller?

Jo...det skulle de.

Skrev Corren om säsongsavslutningskonserten som Linköpings symfoniorkester avhöll? Nej, har inte sett något än. Det förvånar mig, men jag förundras inte det fanns väl något viktigare att skriva om kan jag tänka. Den stundande jazzfestivalen kanske, den måste ju vara viktigare. I alla fall annonsintäkt...nej, förlåt, så tänker de väl ändå inte. Nääää, inte gör de det.

Hur konserten var? Mycket bra. Var det någon solist med? Ja, bördig från Vadstena, numera anknuten till Gävle men på gång till Spanien. Förresten, han är ende svensk med i en orkester som kallats samman av Solti. World Orchestra for Peace. Det är ju så klart inget att skriva om. Vad dum jag är, och ointressant måste det vara att läsa om denna man, Jan Gustavsson. Han kan väl ändå inte spela något bra.

Jo, det gjorde han. Gråter inte vanligen till Haydens trumpetkonsert, andra satsen (lite kungen av danmarks-varning där...) men nu gjorde jag det. Underbart spelat. Orkestern då? Den är, så klart bra, men inte något som behöver uppmärksammas i Corren.

Varför skulle de göra det?

Vad är väl världen kommen utan vänner, Beppes bok, eller rättare sagt boken om Beppe lämnar en inte oberörd. Han var så full av ödmjukhet, det står så mycket saker i den som Beppe sagt att man blir full av liv.

Beppe tålde inte kritik, eller rättare sagt han blev nog ledsen av den. Men han hade självdistans så det skrek om det och kunde framställa sig som en klunseduns i sin son Mats ögon i en bok.

Att läsa om att filmen Dunderklumpen är en enda lång improvisation med musik av Toots T på munspel. Vågar inte skriva hans efternamn...kan inte stava till det. Inser att jag inte kanske kan stava till Toots heller...

http://www.worldorchestraforpeace.com/ - en världsorkester för fred eller snarare kanske en världs orkester för fred.

Sannerligen en tanke värd att fundera över.

Luncher med vänner är underskattade. Dessa till synes korta timmar när man språkar om livet. Mest om livet. Som det blev och som det kanske tedde sig.

Fasta punkter.

I livet.

Haydens trumpetkonsert. Den tredje satsen, denna uttjatade dänga. Men den är bra. Andra satsen, ett obligatorium när man ansöker till musikhögskolan trakterandes trumpet. Varför är det på det viset, en andante-sats, inga till synes tekniska svårigheter?

För att sluttonerna avslöjar dig som trumpetare. Pianissimo, bra läge visserligen, inte ansträngande alls men man lurar sig.
Fem fjärdelar, som slutar med en lång ton. Samma ton. F (klingande Ess) om jag inte minns fel (och det gör jag nog inte :-). Avslöjar din ansats. Flärp-flärp paus flärp-flirp-flurp-flodirp-flääääääääääääääääääärp.

Inte ett enda flärp. Säkert, pricksäkert, lugnt och stilla med en underbar cadens förresten i sats 1, som är alltför sällan spelad. Alltså, sats tre är ju liksom "känd". Den nynnar var och varannan på. Inget ont i det, Wittgenstein visslade hela violinkonserter ur minnet. Så det är bara att nynna och vissla på, om nu Wittgenstein är mall för vad som är tillåtet eller inte. Varför inte förresten, en mall så god som en ann.

Igår Söndag. Jan Gustavsson, bördig från Vadstena, numera i Gävle på väg långt mera söderut, till Spanien om man ska tro (och varför ska man inte det) konfrenciären Leif. Wangin, skrivet med punkt efter Leif så han inte hittar detta inlägg. Hi hi. Hur som helst.

Jan spelar underbart bra. Fokus. Projektion. Underbar ton och samspel med orkestern, eller ja, de samspelade med honom. Men oj vilken trumpetare. Ett annat stycke som jag måste forska mer om innan jag skriver om den. Så det kommer, det kommer.

Visst ja, glömde berätta om rutinen numera som utförs när vi åker till landet. Jag och sonen snabbpackar, 1 st (kalling och strumpa)/natt, sedan är det klart. Denna gång tog vi med en mjölkliter.

Sedan bär det iväg. Planering av proviantering sker under vägen, det är 2-3 mil till Åtvidaberg så tid finns att fundera över kulinariken. Sedan sitter sonen i bilen och lyssnar på musik (denna dag Magnus Uggla) medan jag mathandlar på ICA i Åtvidaberg.

På ICA i Åtvidaberg handlar jag direkt potatis, grönsaker och ett päron (till Osten så klart). Sedan rusar jag till delikatessdisken för att se dels att den är fortfarande öppen och dels att de har Leverpastejen, eller Tårtan som de säger bakom disken.

ICAs Leverpastej. Vilken grej. Handlar så det blir lite kvar till hemmet också.

På landet. Solen skiner. Fåglarna kvittrar faktiskt. Det är en fröjd, jag och sonen vandrade nyss utmed vägen. Sonen kunde inte hålla sig och vandrade ner till havet. Isigt. Men havet.

Jag gick tillbaka mot stugan, stannade upp, kisade mot himlen, lyssnade till stillheten. Stillhetens hav, visst hette det så, eller heter menar jag, det vattenlösa - såvitt jag begriper - hav på månen där människan satte sin fot. Rörde till det, rörde bokstavligen upp damm.

Annars rör vi människor inte upp så mycket damm tycker jag.

Zan är i Sevilla. Det är varmt där.

Nu vill Rausing har mer moral i näringslivet. Osökt jkommer man att tänka på en av hans motståndare, möjligen, men en icke-förespråkare av etiktänkande inom företagens underbara värld. Mats Qviberg.

Den senare fick jag ett utskick ifrån nyligen. Han hade som det stod "service på mina pengar". En service utan etiktänkande vill jag inte ha, så jag funderar på att ta mina pengar ur Mats ficka.

Men Mats borde vara i skolan, där etik och moral står på schemat.

Det är Beppe som skrivit texten till Jag var en vandrare. Gick i sol gick i regn, ibland jag stannade, i en sol på en äng.

Mycket bra text.

Jag var en bluffare, fortsätter Beppe, och Göran Fristorp sjunger. LPn heter På Mjuka Vågor.

Ibland jag luffade, har jag för mig det är sedan.

Får kika på LP-konvolutet. Just det. LP. Konvolut. Texten stod en gång i tiden på baksidan, eller på "the inner sleve" som jat tror det hette. Och heter. För LP-skivorna är ju inte döda på något vis, eller bortraderade.

Bortraderat däremot var filsystemet på den MP3 jag använder för instudering av Bachs Matteuspassion. Men men, en timme senare på nätet letandes efter hemliga handgrepp på MP3-spelaren så ordnade det sig.

1400 meter idag, totalt nära 3 km. I den här veckan.

Simmat. Inte dumt.

Skulle skriva om en vandrare och lysande pedagog jag känner och har känt under hela min tid (detta år 30 år) i Linköping, han återfinns på http://www.huthyfs.com läs sidan. Njut. Deviset överst är fint.

Men varför inleds meningen med skulle. Jo...för jag sökte på "Jag var en vandrare", sången som Göran Fristorp sjunger men jag undrar om Beppe skrev den texten, orkar inte gå ner och titta ens. På konvolutet.

Men jag hittade http://www.beppe.se och jag läser just biografin. Gör det. Läs den. Biografin. Om Beppe. Wolgers. Jazztexternas betvingare, de svenska jazztexternas pionjär. Han lade grunden till många som gick och går i hans fotspår. Beppe, så mycket mer än godnattstunden på tv:n.

Hå-hå ja-ja. En dag att minnas, italienska vännerna var galnare än vanligt. Läser förresten en biografi om Beppe. Wolgers.

Där står något om att alla näktergalar blir som nektargalna. Fint.

Sedan hon smällde i dörren har inte Freivalds varit lajbans.
Nu, när hon slingrade sig som slemming maktfullkomnerska var mitt mått rågat.
Tsunamin var och förblir en katastrof, men inte hennes insats, hon gjorde säkerligen så gott hon kunde.

Men att slingra sig och vara chockad. Det är bara för mycket.

Fick ett simprogram idag, av en snäll vänlig tidigare elitsimmerska. Mycket mycket bra, bidrar till minskning av mitt omfång. Vill börja träna genast enligt hennes anvisningar.

Ser fram emot det.

Och så vänligt sedan, att liksom bara över en kopp kaffe bidra med något som är så värdefullt för mig.

Freivalds. Vad ska man säga. Eller skriva. Inget. Hon talar för sig själv.

Gennaro, mentor. Oliver, elev. Gennaro visade honom vägen och Oliver vidareutvecklade.

The River Café. Han började där. Nu är han ett varumärke, och han rör inte bara i grytorna, han rör oss som människa.

Berör.

Häftig robot.... http://www.techeblog.com/index.php/tech-gadget/acm-r5-amphibious-snake-like-robot

Björn Gillberg på samma hotell. Det var ju intressant, undrar vad han gör nu? Man får surfa lite och kolla. I sydligare delen av vårt avlånga land var han i alla fall, och undrade om det var bra beläggning på hotellet.

"Jiioo dauå" blev svaret.

Mänskliga möten, tidig morgon på pågatåget. Upprinnelsen är, som brukligt, petitesser. Till synes. Först ett vänligt ansikte, några små vänliga ord och eftertänksamhet.

Jag säger saker jag lärt mig av andra och ser hur påståenden sätter igång människans hjärna. Samförstånd, konklutioner. Gemensamma möten. Som någon skrev, jag mötte en snigel på livets stig.

Så är det igång. Mötet. Mellan människor.

Det upptäcktes att en av de fyra främlingarna kanske var från dalarna. Men hon var från Västerås, men hennes mamma kommer från dalarna.

Så. Här kommer då bevis på debuten...http://dsv.su.se/jpalme/qzkom/ . Vilken tid, vilka drömmar, vilken hut, hyfs och hållning. Eller ja...iofs var det ju den där Eskil Block-händelsen, men den är ju lite glömd nu. Väl?

sLars Blogg påminner mig själv om en farmor som absolut inte kan vara skyldig. FI rämnar, som sagt, vem ska man vända sig till?

Tidig lördagmorgon. Det är inte så dumt, inte när solen skiner. Visst. Det är kallt. Men det är ju bara klimat. Väder kanske.

Katten är knäpp. Det är lite kallt för att vara ute, sedan är ju "den svarta katten" i närheten för mycket. Det är bara för mycket tycker koratkatten.

Debatten om våldtäkt eller inte är pinsamt avslöjande. Rättsalarnas ingroddhet av barn och kvinnoförakt börjar bli en pina, mest för juristerna, eller ska vi döpa om dem till djurister?

Frivilligt samlag, eller petting (det ordet har försvunnit!) mellan parter av samma ålder må vara hänt. Möjligen, om det inte finns en maktkomponent.

Maktkomponent det finns det, som det står i DN idag på ledarsidan, ekonomiskt, socialt, fysiskt eller klassmässigt. Så är det liksom med den saken.

Rättsväsendet får ett välheövligt men ovälkommet uppvaknande den gången en heterosexuell hög domares son blir våldtagen av en (varför inte två) ilsken bög på en solkig toalett vid Stureplan.

Stures är bäst i stan. På mat.

Det har visat sig många gånger. En lunch än så länge...två middagar. En nyss och en för ett år sedan. Med goda vänner, då är visserligen nästan all mat god. Men Stures är Stures.

Hoppas den kommer att finnas kvar, men det är folk där tycker jag. Det borde gå ihop sig.

Marknadskrafterna - snus är snus om än i gyllene dosor

Det är väl så man sprider marknadens nyfikenhet och "skapar" näst intill behov. Sprid ett rykte att du håller på med något stort, något nytt något som kommer att (håll i dig nu) förändra världen.

Innan alla upptäcker att det är lite mer än förut bara. Lite mer teknik än förut bara.

På caféet jag regelbundet besöker möte människor människor. I djupband, som Horatius skulle säga. Och säger.

iPod:en kommer att få en konkurrent. http://www.trustedreviews.com/article.aspx?page=4653&head=1 eller också Origami-projektet som lanseras av Microsoft 2/3 2006. Det verkar vara lite förannonsering för att skapa nyfikenhet på http://www.origamiproject.com/1/ "week 1" står det i nederkant på hemsidan.

Windows kan inte öppna filen...vill du ha yoghurt i stället?

Origami project. Ett nytt Microsoft project, mobilt tror jag. En liten en. http://www.origamiproject.com/1/

Vänner. Förra gången var magen hennes stor. Vi satt på samma fik, det var 2-3 år sedan. Nu var Barnet med. Uppmärksamhetsdrottningen. Men söt, som mamman...eftersom jag är pappa... Nå.

Sedan nästa Vän, på underbart ställe. För längesedan vi sågs. Alltför längesedan. Diskuterade livet, mammor, trötthet och bokhyllor. Långt från de traditionella tre; livet, kärleken och döden.

Vi är ju bara 27 år. Båda.
South. Lamm och biff. Mycket Gott. Tryffel...goda också, men till numerären färre än på fredagar. Kanske.

Lite fel på notan... "Vad är CDR Tradition?"... "inte vet jag" och det sade servisen också medan hon muttrade "undrar vilket bord DET är...". Notan rättades.

Rättvik. Det är som det är där. Man älskar stället, det är lite mindre turister på vintern. Så klart. De åker förbi med sina skidor i boxar på taket. Skids in Box.

Men det är på gång. Generationsskifte. Och annat. Man klarar sig i Rättvik.

Marknaden planeras redan märker man på samtalen på fiken, som påminner om de samtal som förs vid medelhavet; armar slås ut i uppgivenhet över något beslut som en som (till synes) beslutar var marknadsstånden skall stå. På parkeringen där, utanför min butik?

Aldrig! ropar butiksinnehavaren vid morgonkaffet och slår ut med armarna, som en italienare.

Men men, man är som vore man vid medelhavet. Men det är vinter-vinter. -6 grader och sol, klingande dalmål. Det är livet.

Intressanta människor är alltid...intressanta. Herr Axén är dessutom klok, trots att han kallar sig TokTeo på vissa hemsidor.

Alla behöver lite tok för att vara klok.

Ibland hittar man godbitar på nätet. Detta är en sådan, http://www.slowsociety.se

STOMP sitter kvar i själen idag med. Så klart.

Klapp klapp.

STOMP. Jag säger bara STOMP. Vilken kick, vilken energi. Och vilken. Föreställning. Man blir skönt matt.

Laryngit stinker. Lapparna snart slut. Nå. Det löser sig. Men jag är orolig för sången...kan ju inte alltid att hålla mig från att prata. Måste bli ett slut på det.

Annars bra.

Sonen sjuk också. Men inte laryngit...men han beter sig som hade han det...:-)

Dottern på roligt igår kväll. Blir nog något bra av det. Sedan elgitarr! De' ni'.

Vila i frid, Birgit.

Supersopranen är död. Det finns liksom inget mer att säga.

Kanske att hon delade med sig utomordentligt. Tyvärr hade jag inte tillfället att träffa henne, det hade varit livgivande. Misstänker jag.

Birgit Nilsson. Så klart. Operans Frank Sinatra.

Intervjun med Fredrik Lindström var underbar. Den i DN igår, söndag. Tror jag det var. Jovisst var det så. Så måste det vara.

Han växelbrukar. Det ni!

Detta verkar intressant. http://www.globalchange.com/ppt/fscfuture/index.htm lite stamtänkande med varumärken. Lite framtid, lite SMS kontra prat-telefoni. Oj då. Så kan det heta ja.

Livet är som livet är.

Idag var sonen lite ledsen, icke något betyg i NO. Men men, rektorer kan man också ta i örat.

Så gjordes.

Rektorer förstår dock inte att man gör det. Tar dem.

I örat

Men det förstår sonen, han sover nu. Vi tror på honom, han tror på sig. Vad rektorn tror funderar faktiskt ingen av oss över alls.

Ericsson borde inte ha stoppats.
Suck. Man tar sig för pannan.
I Sverige får liksom inte något bara vara. Det ska tyckas om allting, eller rättare sagt det ska redovisas att det ska tyckas.

Rollodexen går varm.

Lagt in det sista golvet. Det är inte dumt, små kvartslister pryder vissa delar. Fint. Och en ny guldlist i trappen.

Med en centralplacerad tumme blir man väldigt glad. Trodde inte jag skulle klara fyra rum.

Gubbarna i hovrätten har gjort det igen! De generar sig inte. Tänker på den senaste lindringen i domen gällande den 4-åriga flickan. Sundsvalls hovrätt var det denna gång. Som visade var skåpet står.

4-åringen blev inte kränkt. För hon sov, och dessutom är det på det viset, om ni inte visste det förut, att en fyraåring inte förstår att hon blir kränkt.

Men vadnu? Vart tog barnen väge...i sammanhanget...Vad var det som händ...jag förstår inte, är det inte så att... Men jag bara alltså måste...Hur tänker de egentligen...hovrätterna. Svea hovrätt nu senast som slår fast att det inte är så kränkande med en våldtäkt om man är barn som när man är vuxen.

Jag undrar jag...vad som skulle hända om de homosexuella började våldta. Bara lite. Och bara jurister, höga jurister, i hovrätten exempelvis.

Lokaltidningen diskuterar om cheerleaderserna...hmmm...nå ja... om tjejjerna på LHCs matcher ska få finnas eller inte. Och i Norrland körs en farmor och barnbarnet ihjäl. Straffet som den fulle föraren fick blev 1,5 år. Jag menar. Men alltså. Vad gör lokaltidningen.

Det går inte ihop, det stämmer bara inte. En farmor kan bara inte vara skyldig till att hon blir påkörd. Men det anfäktade advokaten till det fyllot som körde på farmor med barnbarn (båda dog tragiskt nog). För oss humanister som inte skiljer på människor via kön ter det sig mycket märkligt. Den döda farmodern lastas, till viss del, för ett brott begången av ett fyllo bakom ratten. Sanslöst. Torde mana till eftertanke.

En kvinna, i 20-års åldern, nyttjade tre pojkar i åldrarna 12 till 15 år. Hon fick fängelse i 1,5 år! Jag som inte trodde män kunde våldtas, och tänk...jag tänker liksom lite grand, vem tusan anmälde henne? Inte någon av pojkarna kan jag tänka. Låt vara att 12 år är och förblir pedofili. Men i alla fall. Tänk er in i det omvända... Tre pojkar nyttjar en kvinna. Brukar de bli dömda överhuvudtaget?

Frågade de förresten pojkarna hur de var klädda? Brukar de kanske gå hem till ensamma kvinnor kvällstid? De kanske gjort det förut. Funderade någon i rättsalen ens över frågeställningarna som funnits i ett omvänt mål? Kanske uppfattade kvinnan pojkarnas ståndpunkt (ber om ursäkta, jag kunde inte låtabli) som ett ja?

Det brukar sägas att kvinnan inte borde varit klädd på ena eller andra sättet. Eller att hon nog, (SÅ det SÅ) lever ett promiskuöst liv i största allmänhet. "Det vet man väl" om man tillhör rättsväsendet på något vis "hur kvinnor är".

Jag undrar hemma på kammaren vilket som är värst, att kvinnor som tar hand om sina barnbarn båda blir dödade av fulla män bakom ratten, eller att en kvinna som troligen halvt (troligen helt och fullt om jag tänker tillbaka på min tonårstid) medgivande av pojkarna nyttjar dem.

Lagen är lika för vissa. Apropå ingenting så tycker jag advokaten som försvarade fyllot hade lite väl många "så att säga" när han intervjuades i TV. Det har jag aldrig aldrig hört någon annan i yrket säga, de brukar vara verbala, vältaliga, med alla mackor i lunchboxen och på spåret. Denne advokat var långt därifrån. Så klart, han hörde ju (kanske först då) hur otroligt dumt det lät.

Och vart tog vägtrafikförordningen vägen? Man ska framföra sitt fordon så att man i alla lägen skall kunna stanna.

Det sorgliga är att feministiskt initiativ verkar rämna i fogarna. Vem ska man då vända sig till?

Blir illa berörd av misshandel och brott mot äldre personer, det är så fegt. Stryk skulle de ha, förövarna alltså. Av söner och döttrar till de som de åsamkar lidandet. Barnbarnen kunde i vissa fall vara med på ett hörn, och slänga blöjor på dem...

Man kan undra varför, Katrina svepte in över de svartas amerika, de fattiga sveptes med, de vita och rikare drog ifrån sta'n. Nu när de rika åker tillbaka tittar de inte ens åt de svarta, fattiga som hankar sig fram på motorvägarna. Om de så är barn, eller gamla.

Islamisterna torde rikta sin ilska och eventuella jubelkör åt något annat håll, inte åt att fattiga svarta redan utslagna medmänniskor dör en fasanfull död. Det märkliga med ett sådant förhållningssätt är att de snarare närmar sig Mr President Bush än tvärtom.

Gjorde ett litet besök i Stockholm igår, en gammal god vän hade vernissage. Vi köpte två tavlor. Fina var de. Och sedan, som om det inte var nog, så vann sonen en tavla på efterfesten som dock var på en båt och inte på en balkong. Chardonnay i kartong lyste med sin frånvaro.

Fina tavlor är de. Hon bor på Mallorca, och har målat livet där från olika håll och vinklar. Höns, flickor på cyklar, i butiken, klädstreck (de är fina).

Curry Melin har dött, eller Krydd-Emil som Pekka Langer sade. Curry Melin var nog en av de första meteorologerna som blev känd, tror jag. Pohlman kom väl efter honom.

Alltså. Redan när jag gick på proppen, alltså propdeutisk kurs på LiTH, så klagade lärarna på våra dåliga kunskaper i matte. Detta var år 1976, undrar om det inte redan då började naggas i kanten på kraven i Matematik. Men bråkräkning...(det ser ut som brå-kräkning...nå)...det kunde vi minsann. Det var snarare trigonometri och lite integraler och sådant som vi troligen slarvat över på gymnasiet.

Nu är det väl lite lite så att matte kanske inte är så viktigt som man kan förledas tro. Men på en ingenjörsutbildning torde så vara fallet. Men jag menar inte i största allmänhet.

"Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra". Så heter en bok av Liza Marklund och Lotta Snickare. Det verkar vara en intressant bok. I Liza Marklunds fall mer intressant, eftersom hon uppmuntrade, får man väl säga, att hennes dotter medverkade i en nakenscen.

Men det kanske är sådan hjälp som avses. Eller så är det något jag som man missuppfattat när det gäller synen på kvinnor och bilden av kvinnan.

Man lär sig saker genom att läsa DN, just DN verkar ha en idé om hur man ska och hur man vill informera oss samhällsmedborgare om ditten och datten.

Tänker på Dödsskallelägret. Det visar ju sig att en av de som blev dömda i misshandeln mot Marcus Gabrielsson förvånande nog var ledare på detta läger. Eller ska man kanske skriva icke förvånande nog. Det säger mer om IK Södras ledning än något annat.

Eller brist på ledning förresten, menar jag så klart.

Marklund, Guillou och Mankell. Tre böcker på sex dagar. Vilken var bäst? Ja, alltså jag pratar om "Den röda vargen", "Tjuvarnas marknad" samt "Kennedys hjärna".

Mankell talar ju om ett väsentligt och upprörande bekymmer, dvs den om uppkomsten av Aids och ifall någon testar bromsmediciner på människor (fattiga, så klart). Och den misstanken har man ju haft länge, Roy Andersson hade den för länge sedan i boken "Vår tids rädsla för allvar". En underbar bok. Och boken är spännande, det är den.

Marklund är ju Marklund. Bra.

Men Guillou är suverän! Hans teckning av överklassen är knivskarp, och tänk. Jag tror det är precis så där som han skriver. De ser på världen på detta vis. Inte alla men i stort sett alla. Och tanken han väcker är lysande. En bok att förundras över.

Livet på landet är få förunnat, men inte så få såg jag i tidningen nyligen. 50% av någon utvald population har sommarstuga. Det är som det är med det.

Det är som det är med annat också.

Vi köpte tomater i närheten idag. Goda tror jag.

Avgrundsdjup klyfta. Så får man nog benämna det avstånd som är mellan folks uppfattning om diverse juridiska spörsmål och domarnas, lagmännens och hovrätternas dito.

Domen är anskrämlig, och att tingsrätten inte ska leta sanningen sade en professor i processrätt vara ganska vansinnigt. Jag håller med.

Ska man skratta eller gråta, över domen mot de tre personer som misshandlande kocken i Stockholm. Han var i den situationen vi alla förr eller senare hamnar i, ska man säga till när någon inte beter sig som folk eller ska man inte säga till. Säger man till riskerar man att få ett huvud mindre, bokstavligt talat. Huvudet var sparkat loss från sina fästen via halskotorna.

Ska man skratta eller gråta. Kanske man ska vara lite lite tillfreds över tanken att om någon gör ens närstående något, så leta upp de personerna sent en kväll, ta livet av dem, och neka. Så går det bra. I alla fall för dig som mördare.

Den fläskkotlettskammade advokaten försvarade en av personerna, är det någon man är innerligt trött på att se i media så är det han. Han verkar dessutom endast försvara samhällets bottenskikt eller i gränszonen därtill, de människorna verkar liksom känna till honom och vad han kan.

Ett stilla regn, det är befriande på något vis. Stod just på altanen och så kom det, alldeles efter dels en liten hunds förb...e skällande, dels en stor hunds dito. Och, inte att förglömma efter några grannars grälande på gatan. Fjantigt. Genmäl ljöd mellan husen, långt ifrån morgon mellan fjällen.

Ett stilla regn, det är befriande på något vis.

Rubriken på Expressen idag tar priset. Det är inte ens idé att skriva till dem, har provat förut. Av kvällstidningarna tar de priset. Kvällstidningar står ju förresten numera för en slags journalistik, tidigare angav de utgivningstidpunkt.

"Ulf Larsson slogs blodig" står det. Av vem frågar sig vän av ordning. Av scenen är det något förvånande svaret.

Christopher Gillberg, ni vet han med DAMP-teorierna, som inom parentes bara finns i Sverige. Och ni vet, han som tillsammans med frun förstörde 22 hyllmeter - tjugotvå hyllMETER - forskningsmaterial för att inte riskera integriteten. Hos vem då frågar man sig. Det hade säkerligen gått att avidentifiera materialet meter för meter.

Han ojjar sig i DN idag. Debattartikel, som säkert inte kommer att stå oemotsagd.

Walter, en vandrande linköpingsprofil har somnat in. Walter kom hit till Linköping som många italienare under femtiotalet (tror jag) för att arbeta på Saab. De senaste åren stötte man på honom på stadens kafeer titt och tätt. Lite trassel med att gå hade han mot slutet.

Vila i frid Walter.

Och sedan låter han barnen dofta på Champagne. Lysande. "Dofthandikappade" vill han inte att barnen ska bli.

Richard Juhlin - han med Champagne-boken ni vet. Han är modig han. Lyssnar på hans sommarprogram i efterhand, bara pratet då av någon obskyr upphovsrättsanledning.

Nå. Han sade bland annat att man inte kan säga att man inte tycker om hundägare och rökare. Det går ju inte att säga i ett sommaprogram. Sade han.

Gamla goda vänner, det finns inget som de, eller dem kanske det ska vara. Vem vet, och vem bryr sig just nu... De kom från Provence, stannade i några timmar hos oss. Vi åt, vi drack vi talade. Om livet, kärleken, världen och döden.

Vad mer kan man begära av livet. Det är underbart, eller ybaderbart som det blev från början eftersom detta skrivs på altananen (altanabeb) en sen kväll. Tangenterna sitter inte där de borde. Så att säga.
Bå. Fast Nå. Heter det.

Kram på er.

Barn med uppgivenhetssymptom, så betecknas de apatiska barnen på regeringens hemsida.

Vi empatiska medborgare har varit uppgivna länge, alltför länge, i detta ärende. Apatiska blir vi dock aldrig. Det märkliga är ju faktiskt att regeringen snarare är att betrakta som apatisk än empatisk.

Och att nu ändra terminologin till uppgiven i stället för apatisk är inte särskilt sympatiskt än mindre empatiskt.

Läste just kultur-delen i DN, den är bra, nästan varje dag. Wayne's har ju dessutom DN som service till sina fikakunder...nå.

Där stod det om mobile clubbing, alltså en företeelse i stil med flash mobs, men vid mc samlas man på en plats, en bestämd tid på gatan. Och så dansar man, till sin egen musik som man har i luren.

Det lustiga med den ideen är att jag hade den för ett tjugofemtal år sedan när WalkMan blev populär. Föreslog då att man skulle samlas på Vallfarten, visserligen inomhus, annars är ideen exakt lika. Folk tyckte det var en festlig ide, som inte genomfördes. Tänk om den gjorts då i stället. Då hade jag varit 25 år före tiden. Så att säga.

Kultur det är viktigt det.

Vill bara stillsamt men ändock allvarligt menat undra om det inte finns anledning att ägna sig åt andra saker än att anmäla riksteatern till riksrevisionen, det har en centerpartist nu gjort. Sedan går väl han på semester...

Här i kommunen Linköping har vi en maktfullkomlig, inte enligt mig utan enligt ledamöter, ordförande för kulturnämnden, centerpartistisk sådan. När jag tillskrev honom om öppettider på biblioteket svarade han lite underligt och påhoppande och på ett sätt som inte inbjuder till medborgardialog.

En tanke börjar gro att kultur är alltför viktigt för att överlåtas åt politiker, i alla fall de centerpartistiska.

Det var väl använda skattepengar att låtsas starta ett kulturparti. Att diverse politiker, eller snarare diversepolitiker, fniss, yvs över ert så kallade tilltag är beklämmade att se. De har säkerligen stått bakom och för beslut som kostat oss mycket mer pengar, drar mig till minnes Yvonne Ruwaidas taxiresor för några år sedan. Listan kan, förstås, göras avsevärt längre.

Expressens patetiskt bloggande journalister är perifera företeelser man kan bortse ifrån. Som alltid, och skaran som anser det är i växande.

Jag betalar hellre till detta än till andra saker i vårt samhälle, oskäliga ersättningar till felaktigt dömda i förhållande till offren till exempel.

Slutsatsen den intelligenta betittaren drar är att det uppenbarligen inte finns det så mycket att skriva om från Almedalen, vilket i sig är beklämmande.

Man snubblar alltid på viktiga saker, om man ser till att snubbla på dem. redan 1972 etablerade Berit Ås, en norsk socionom fem härskartekniker, som är de tekniker som människor använder för att behärska och förtrycka andra människor.

Mer att läsa på http://www.revo.se/harskartekniker.htm, bl a.

Ledaren i Sverige när det gäller gnäll-radio, eller Ring P1, innehåller ibland guldkorn. Som i morse när någon klok person informerade om att det är märkligt att ROT-avdrag går bra, men inte hushållsnära (hushållsnärmare?) tjänster.

Det är märkligt att det som är traditionella manssysslor subventioneras men det är ett förbaskat liv om traditionellt kvinniliga sysslor.

I SVT2 igår, söndag, visades "Flickan på cafét", apropå G8-mötet i Skottland denna månad. Man kan inte se denna lilla TV-film utan att påverkas. Den ställer saker och ting på sin spets, på ett finurligt och lite arbetssamt sätt.

P1-programmen "Stafetten" och "Samtal pågår" är program som är mycket tänkvärda, båda är dialoger mellan personer, som om sutte man i närheten och lyssnade på ett samtal. Att bjudas in på detta vis till samtal är en förmån, och så långt ifrån kvällstidningsrubrikerna man kan komma.

En lisa för själen.

Idag läser JK Lambertz en saga för barnen på Kisa torg. Man undrar hur den går.

Det var en gång ett land som hetter Svedala, i Svedala levde olika människor, en del våldtar och en del blir våldtagna. De senare är oftast tjejjer, ja, unga tjejjer som inte är kvinnor än. De förra är oftast i plural, det betyder att de är fler än en.

En gång hände det sig att en flicka uppgav att hon blivit våldtagen av fyra, eller kanske fem män. De hette Jeroboam, Rehoboam, Salamanazar och lille Knut, eller som de kallade sig Jerre, Rerre, Salle och Knutte. Flickan uppgav att de fyra, eller om de nu var fem, våldtog henne.

Tidningarna i landet fick nys om saken, de gjorde stor affär av detta, man kan ju inte menade de och många andra gå omkring i vårt land, bjuda tonårsflickor på spetsad Coca-Cola och sedan våldta dem. Hur skulle det se ut om vi betedde oss så i landet sade tidningarnas reportrar. Alla i landet tyckte att det var fasansfullt det som hänt flickan.

Tiden gick, lagen hade sin gång och efter många månader kom juristen Sixten fram till ett beslut, det tog lång tid, för det svårt för juristen att bestämma sig, han fick fråga många kompisar innan han kunde bestämma sig. Hur som helst, till slut gjorde han det, då kom den snillrike juristen Sixten fram till att två av dem var inte skyldiga. De andra två hade inte våldtagit flickan, bara lite.

Inte nog med det Sixten dömde ut en summa pengar som flickan skulle få, det var 300 pistoleros, det var mycket pengar på den här tiden.

När Sixten tänkt lite till så tyckte han nog att Jerre och Rerre också skulle ha lite pengar, så de fick 600 pistoleras. Voffo då då? Jo, sa Sixten, de har fått utstå så mycket i tidningarna. Därför ska de ha mer pengar än flickan som bara blev lite våldtagen. Flickan blev jätteledsen, och alla andra i landet blev arga. Sixten förstod inte varför, han hade ju bara läst lagen och bestämt saker. Tyckte Sixten.

Sedan levde Jerre och Rerre lyckliga i alla sin dagar.

Vart flickan blev av? Det vet jag inte så mycket om, jag har inte tänkt så mycket på henne faktiskt. Men det kan man ju undra, var hon blev av, vad gör hon nu?