KUs anmodan besvaras inte

Schenström, ni vet hon som drack vin under sin krisberedskapsjour och pussade på en journalist, vägrar inställa sig vid KU för att delta i en undersökning hur krisberedskapen sköttes just den kvällen. Anmärkningsvärt, och ställer frågor på sin spets.

Jag återvänder hela tiden till uttrycket, men välartade beskrivningar på maktfullkomlighet är liksom något man ska återvända till. "Godtyckets herravälde" sade Roy Andersson en gång i en intervju, godtycket består i att de - makten - påstår sig kunna men inte kan. Herravälde är ju liksom, ja, då, makten i sig.

Schenström är ett exempel på detta, om man nu gör misstaget att pussa på en journalist (vilket de flesta säkert minns mest i denna affär) och dessutom dricka mycket vin en jourkväll så kommer man om en utredning kallar en till möte. Det gör man. Med svansen mellan benen, med skammen i ögonen, med blicken sänkt. Men man kommer. Det är väl nästan till och med så att hon har, eller i alla fall hade, betalt för att inställa sig.

Sedan när man väl sitter där kan man bete sig i stort sett hur som helst. Man kan strirra på ledamöterna och säga "Vet Hut!". Det har ju faktiskt hänt. Man kan säkert säga "Jag minns inte", eller varför inte "Jag vet inte". Men man kommer dit, och sitter och skäms, irriteras eller varför inte bara svarar på frågor.

Jag anmodades av polisen nyss i ett rekommenderat brev med mottagningsbevis att hämta mitt pass. "Det har legat här länge nu, hörru!" ville de liksom säga. Lite underligt att de inte skickade passet, men det får väl inte gå till så. Jag förstår det.

Men jag anmodades. Det är bäst jag går och hämtar det.

Ja, jag kommer att skämmas lite, och ja, jag är orolig för att jag inte riktigt riktigt har klart för mig var kvittot är. De ska säkert ha det. Jag kommer att vara lite nervös, men jag går dit. Så klart, i och för sig är det inte KU. Jag hade inställt mig där med, och inte skickat ett fånigt brev om att jag kommer inte.

Men jag kommer till polisen. På anmodan. Det gör jag.