Fika i Lund - en tradition att sakna

Så småningom väntar nya uppdrag, då blir det troligen inte fika i Lund i mellanlandningen på väg till Helsingborg. Funderade lite på det idag, kommer sakna det. Inget att gräva ner sig i visserligen, men små utflykter i jobbet är inte att förringa. Nu kom jag på att jag glömde en alldeles för dyr vattenflaska på tåget. Suck.

Smells you have to take.

Funderade över telefonterrorn på tåget. Alltså vad i hela friden pratar folk om, och varför i hela friden stänger de inte av telefonen när de ska sova. I alla fall ljudet. Inte för att jag störs, det är inte det jag menar, jag själv skulle inte vilja bli störd om jag tänker sova. Har förresten nästan alltid ljudet avstängt på telefonen.

Sedan börjar farsen, när det ringer då:
- Nej, Jag sov.
- dolt i det fördunkla vad svaret är på det
- Det gjorde inget.
- återigen hör vi interlokutörer endast en monolog
- Det är säkert, det gör inget.
- nå...ni vet
Sedan kommer det som förvånar mig lite...
- Var är du?

Vem tusan bryr sig om det? Jag förutsätter här, möjligen felaktigt, att den uppringande ringer från en mobiltelefon. Men jag har en och endast en vän som frågar det i mobiltelefonen, för att få en hel bild om min omgivning. Vet inte varpå det kan bero, en slags trygghet kanske. Eller bara en bild av var jag är just då.

Det är intressant att möjligheten att frikoppla oss från lokalitet blir själva ämnet för samtalet. Tack och lov ägnade inte människan åt att berätta att hon var på tåget.

Lite Wittgensteinskt är det ju också, ponera att man ringer hem till någon och frågar "Var är du?". Det är förresten intressantare som fråga och fundering betraktat.