Har sällan slips numera. Men när jag har det...

har jag alltid slipsnål. Har en favorit. Den är fådd, på Wallins hotell i Stockholm. Av en receptionist. Men "har du ingen pojkvän som ska ha den". "Nej" svarade hon.

Den är lite fin. Lite Ockhamsk.

Försvunnet gratisnöje

Det finns inte mer, nöjet att lyssna till hur vissa viner uttalas på systemet. Det nöjet finns inte mer, för i vår stad har vi bara självbetjäningsbutiker. Det var lite roligt att stå bakom någon som lite vagt kunde uttala något vinnamn. Eller ännu värre, när personalen repeterade felaktigt på en korrekt begäran.

Det var så längesedan jag hörde någon prata vin på systemet att jag inte minns de olika uttalsfelen. Nu är det ju inte så lätt alla gånger, ett sällskap för någon dag sedan undrade vi hur Cicero uttalades. En italienskt bevandrad vän visste på råd, tji på båda ställena. Så är det före "i" och "e".

Nu vet ni det. Gott vitt vin förresten, bara 55:-.

Men jag saknar nöjet att lyssna till folk som sade underligheter i systemkön.

Miljön och dadlar.

Tove Lifvendahl har en krönika i Corren, där skriver hon "Även lite dadlar och kanel som fraktats hit med båt bidrar faktiskt till detta, hur otroligt det än kan verka." bland mycket annat. Ett slags försvarstal för konsumtionen alltså, det går bara inte riktigt ihop sig, det andas hela krönikan.

"Detta" ovan syftar på att uppkomna resurser genom vår konsumtion "kan användas till att få fram rent vatten, mediciner mot malaria och utbildningsinsatser.". Visst är det bra att få hit dadlar och kanel, det har ju skeppats hit så länge människan vetat om dadlar och kanel. Det må alltså vara hänt. Men extrapoleringen att all konsumtion är av hävd god håller jag inte med om.

Eget bubbel i vattnet, bubblare?

Nej, inte i vår familj, det sade sambon för flera veckor sedan. "Jag tror sådan där sodastreamer eller liknande kommer att bli årets julklapp, de som har en köper till landet, eller till sina föräldrar".

Och si. Det blev så.

Miljövänligt är det också. Inget kånkande på flermilstransporterade vattenflaskor. Med bubbel. Hutlöst dyra.

Väntar på rostning av andra omgången Janssons

Den ska ju det, rostas. Alltså stå i ugnen utan någon vätska ett tag, tio minuter så där. Sedan ska det på lite gräddmjölkblandning samt förstås anjovis-spad, eller anchofisk som en tidigare flickvän sa'.

Den första omgången Janssons gick åt igår. Vips sade det. Puts väck, vips. Men det är bara kuligt.

Så nu väntar jag och dricker Oppigårds Vinteröl, mycket god. Lyssnar på webbradio, Sveriges Radio har en kanal som heter klassisk jul, inte så dum. Just nu Glands över sjö och strand som invärtesdoktorn säkert säger...

God Jul på er!

Peter Johansson - rösten från S:t Anna

Ni missade väl inte dokumentären om Peter Johansson igår, underbar sångare. Bra gjord var den också med en expose över vad Peter har gjort. Samtidigt visar det på att artister och sångare kan faktiskt komma fram utan Idols hjälp.

Och vilken Queen-föreställning det måste varit! Det är tufft att sjunga den, det märktes på Anders Ekborg för några månader sedan i Cloetta Center... Peter Johansson gjorde den 800 gånger...vilken röst, vilken prestation. Och så vackert han sjunger.

Dilsa Demirbag-Sten, hon kan hon.

http://www.corren.se/archive/2007/12/17/ji93d5e9d8ddajh.xml

säger det mesta om sakernas tillstånd och viktighet. "Ge barnen musik och litteratur". Och nästa gång, Dilsa, gå fram till flickan MED tårarna i ögonen. Jag lovar, flickan kommer aldrig aldrig att glömma att Hon faktiskt Berörde en annan människa.

Finns det något viktigare i livet?

Nu är det snart jul igen.

Jills skiva snurrar just nu, den är bra som tusan. Som konstrast till Bachs juloratorium...

Sjöng Juloratoriet igår, det gick bra, alten Maria Streiffert är alltid en trevlig bekantskap, och Hedvig Erikssons sopran är underbar, den passade förträffligt i domkyrkan. Dock hade hon för lite att göra, tycker jag. Hela Juloratoriet framför nog kanske aldrig, eller jag vet inte, vi gjorde del I - III. Det kommer lite sopranarior i slutet såg jag, men men, det kanske kommer en tid när man gör del IV - VI.

Lars Arvidson är i en klass för sig, helt fantastisk bas. Eller basbaryton som det står ser jag när man söker på nätet. Han var mästerlig igår. Evangelistens tenoraria är trixig att sjunga, men det gjorde beundransvärt av tenoren Klas Hedlund.

Det tog ett tag...men sedan var jag fast..

Kör.

Det tog ett tag men sedan var jag fast. Det började någon gång för lönge länge sedan. Det var säkert före jag var femton år. En liten kyrkokör, men det var något som lockade. Sedan låg det i träda.

Och sedan bara händer det. Gång på gång på gång. Det är en ynnest att sjunga, att kunna uttrucka sig. Man är ensam på ett vis och ändå onte. Det är en drös med andra sångeare. I publiken idag satt en person som följt mig genom hela min sångartraktering. Det är något särskilt att träffe honom och säga - två timmar innan konserten ----- vi ska göra Bach's juloratorium. Klockan sex.

Och han kom.


Och lyssnade. Han blev också kär i alten. Så klart.

Hopppas innerlig att mina barn upptäcker glädjen att sjunga i kör.

11% av 550 personer...

kommer att sakna "is" i presentationsraden i Facebook. Man tar sig för sin datorkonsultpanna. Alltså jag menar. Det är ju bara att skriva is för det man skriver. TVÅ YNKA tecken. De måste ju skämta. De måste bara skämta.

Så är det. Ett skämt om en böjning av ett verb. Dåde dåde.

Man ångrar bara det man inte gjorde

Som sagt. Åkte tåg idag. En kvinna satt nästan mitt emot mig, hon var full med tårar. Proppfull, de smet liksom ut ibland. Och jag ville bara lägga handen på hennes axel, och inte säga något. Bara liksom bekräfta.

Glömde bort henne sedan sextiden, men nu, snart åtta timmar senare kommer hon igen. Något hemskt måste hänt henne. Det glittrade i ögonen på henne, hela tiden nästan. Som om det välde upp en stor men alldeles vanlig mänskilg ofantlig sorg.

Jag har sett det förut, och då har jag faktiskt bekräftat att "jag ser". Kanske genom en axel, ja, en gång kikade jag till och med in i en bil som stod här utanför. Rutan var öppen, men personen som satt i passagerarsätet grät floder. Minns faktiskt inte om det var en kille eller en tjej, tror det var en kille, men jag minns ärligt talat inte. Jag stack in mitt lilla huvud och sade "det ordnar sig ska du se".

Så kvinna. Det ordnar sig säkert ska du se.

Thore och jag

Thore Skogman har gått ur tiden, ska erkänna att jag inte har en enda skiva av honom. Det har jag inte. Men han betydde ju något i musiklivet trots allt, jag lyssnade på Fröken Fräken. På den tiden den spelades i tid och otid, och jag lyssnade på "Jag ringer på fredag" men det var ju inte Thores. Men i alla fall, det gjorde jag.

Har dock sjungit med framgång en av Thores mindre kända låtar, "ta det som motto, satsa på Lotto" är en. Men naturligtvis på skogmanvis "ta som motto motto motto, satsa på Lotto Lotto Lotto". Då utklädd till tant, tillsammans med Olle, på en drag-show som dåvarande LiHkören hade på Herrgår'n, ett av de två studentställen som fanns i slutet på sjuttiotalet. Det var kul.

Under en vistelse på Lanzarote träffade jag Thore Skogman, de satt vid bordet intill och förundrades över en potatismos som troligen var gjord på sötpotatis. Vi, vi vårt bord, försökte bättra på det med salt, och vi gav sedan saltkaret till Thore och hans sällskap med orden "vi tror ni behöver detta". Under delar av middagen fick jag och Olle tvinga oss att inte börja sjunga "ta det som motto motto motto...", misstänker att det blev svårare och svårare ju längre fram i middagen vi kom.

Lyssnade på skuggor och ljus igår

Ett P2-program om - just denna gång - kvinnliga sing- and songwriters. De hade en underbar expose över just hbt-sådana, den här sången var ofantlig bra. Jag skrattade gott i bilen. Det kan finnas ljudmässigt bättre på hennes - Janis Ians - site.

Versen

My passport in Sweden
says I’ve got a wife
Amsterdam tells me
I’m partnered for life
But back in America
land of the free
I’m a threat to
the national security

är otroligt rolig. Hela texten finns här.

Rosa och blå handduken

Historien om den rosa och blå handduken var i korthet så att mormor, alldeles innan hon dog, kom fram till min sambo som var gravid med vårt första barn. Hon tittade på sambon och sade bestämt
- Här får du två handdukar.
- Två...sade sambon.
- Ja, de ska ha var sin.
Sa mormor. Vi har en dotter och en son...mormor dog en månad innan vår son föddes.

Tankar om en sprängd blogg

En av bloggarna i min lilla lista har avslutats, eller lagts i träda.

Går runt här i den sprängda bloggen, ett pompeji bland ruiner, tittar på lite bloggtexter som ligger utspridda. Försöker laga ett halvt ö som saknar en prick - det ser för sorligt ut.

Har hittat en hörna full med konsonanter, de står där vilsna och vet inte vad de ska ta vägen. De saknar nog sina vokala vänner. Tyst är det i hörnet med, ingen vokalensemble att värma sig med, tänker konsonanterna. Och lite kallt faktiskt, trots att de startat en brasa, den värmer inte så mycket eftersom den tog sig inte riktigt utan blev bara en brs.

Konsonanttanterna ser ner på sina slitna paltor och undrar om de ska överleva julens slit och släp. Det ordnar sig tröstar jag och lovar leta reda på vokalerna, de har nog bara förskansat sig i en vokallokal. Ska se till att ni ses, lovar jag, och lommar vidare.

Hänvisade ett trött och hungrigt hjälpverb nyss till en annan bloggsida. Några stavfel skickade jag i finkan, ett och annat substantiv tar jag hand om och lappar så bra det bara går med mina begränsade kunskaper i substantiell vård. Jag gjorde min ST inom verbala vården. Men alla verb har tagit hand om sig själva och gjort slag i saken.

Avdankade adjektiv står och hänger i baren, och bartendern (en ganska trevlig prick faktiskt epitetet till trots ett tankestreck) ger adjektiven några gröna, slemmiga, inspirerande drinkar.

Ett pluskvamperfekt är fint nu när det ska städas, den fungerar nästan som en svamp och låter som en svamp. Det krävs nästan för att få ner den sörja som bildas när youtube-klipp fastnar på väggarna här i bloggen. Det sitter som berg, och det låter liksom av ljudet från klippet när man städar bort det, lite läskigt faktiskt.

Ska ta fram sopen nu och ta undan det sista, katalogisera och förvara tills bloggskribenten kommer tillbaka.

Titta där! Ett gäng skiljetecken står och planerar en återkomst, utropstecknet verkar mest ivrigt, men tystas raskt ner av en kvartett med frågetecken.

Det får sätta punkt.

Massor med mille för mozartmanuskript

Någon har sålt ett manuskript av självaste kungen inom klassisk musik, vid sidan av Bach är det bäst att jag skriver annars får jag några på mig..., för 1,5 miljoner. Mer att läsa här.

Var det värt det? Ja, det är värt det, som det ser ut och verkar är det som det sades i filmen om Mozart. Inte en enda ändring, som om det vore dikterat av Gud som Salieri sa'. Nu tolkade Salieri det, enligt filmen, som att Gud skrattade och hånade just Salieri. Det tror nu inte jag.

Jag tror snarare Gud visade människorna hur musik ska låta, när den är dikterad av just...Gud.

Traditionell julskivelyssning

Då är det dags för den traditionella julskivelyssningen, vi lyssnar på allehanda underliga julskivor under en kväll. Det börjar bli svårt att hitta rariteter.
Några vi hittat under åren är:

Chicago 25 - Mycket bra, chicagosound på jullåtar, blåsriff och bakgrunder man just vill ha. Rytmer likaså.

David Clayton-Thomas - Sångaren i Blood, Sweat and Tears under många år, underbar skiva. Samba-takter här och var. Fantastisk.

Johnny Cash - Ja, Johnny Cash, mycket bra skiva det med, med en berättelse om Jesus som är vacker. Som pratas fram, eller deklarmeras heter det säkert. Men bra är det.

Gloria Estefan - Oj vilket drag! Latin-rytmer här med.

Singers Unlimited - Det gamla gänget, hörde att basen avlidit, tråkigt, de var i en klass för sig. Här, underbara så klart. Hittade den på rea för ett par år sedan. Nästan-rea kanske det var.

The Boppers - inte så dum.

Celine Dion - given, Oh Holy Night en klassiker, som man inte tröttnar på. Tårarna strömmade när jag hörde den första gången.

Julkalendern, kan det vara något?

Ja, när Bull - eller om det är Bill - säger tullstyrelsen som svar på Bills - eller Bulls - tillstymmelse... Vaddå? De är ju "gamla". Ja, vi vet det. Men vi tittar på Pelle Svanslös kalendern, och Kaspar i Nudådalen. De är liksom bäst.
Tycker vi.

Per Oscarsson är helt otrolig i rollen som morfar i Kaspar, och Pelle spelas ju förträffligt av Björn Kjellman. Brasses Trisse är heller inte dum, inte alls. För övrigt andas den en trevlighet som vi gillar.

Ska förstås ge den nya kalendern en chans. Jag är lite glad att man inte tycker Teskedsgumman är bäst...det var ju så himla himla längesedan.