Man ångrar bara det man inte gjorde

Som sagt. Åkte tåg idag. En kvinna satt nästan mitt emot mig, hon var full med tårar. Proppfull, de smet liksom ut ibland. Och jag ville bara lägga handen på hennes axel, och inte säga något. Bara liksom bekräfta.

Glömde bort henne sedan sextiden, men nu, snart åtta timmar senare kommer hon igen. Något hemskt måste hänt henne. Det glittrade i ögonen på henne, hela tiden nästan. Som om det välde upp en stor men alldeles vanlig mänskilg ofantlig sorg.

Jag har sett det förut, och då har jag faktiskt bekräftat att "jag ser". Kanske genom en axel, ja, en gång kikade jag till och med in i en bil som stod här utanför. Rutan var öppen, men personen som satt i passagerarsätet grät floder. Minns faktiskt inte om det var en kille eller en tjej, tror det var en kille, men jag minns ärligt talat inte. Jag stack in mitt lilla huvud och sade "det ordnar sig ska du se".

Så kvinna. Det ordnar sig säkert ska du se.