Tidshopp liksom, men ändå inte

Jag minns de gånger vi i "Bertil Spåmans kör och orkester" - som faktiskt är en historia för sig - åkte på turne. En gång åkte vi till Jesus Christ Superstar i Göteborg, och såg en man på gitarr som verkade spela med tungan. Det var Janne Schaffer. En ung Janne Schaffer. Andra personer som senare blev kända för tutt-tv var också med i ensamblen. Bra var det.

Men bussresorna var liksom lika bra. Då kunde någon av körtjejjerna sitta och prata med mig och andra killar timmavis. Det var liksom en chans för en femtonåring att snacka med sådana som var ett och ibland två år äldre. Den chansen hade man inte annars.

Sonen åkte till Vargön i helgen, på just bussresa med en ungdomsorkster, då med mer klassisk framtoning när det gäller musiken. Jag tror han har lika trevligt på dessa bussresor som jag hade. Han tyckte inte om att gå upp sex på morgonen - det gör han i veckorna för att komma till Norrköping - även en lördag. Men de stora bestämda stegen han tog mot bussen talade ett annat språk.

Man lär sig under resor. Så är det bara.