Såg en mat-tant idag.

Men när jag såg henne var hon inte tant, det var för trettio år sedan eller så. Hon såg inte ut som en tant nu heller. Hon arbetade i den nu stängda restaurangen i A-huset på Linköpings Universitet. Hon fastnade i mitt minne på något vis. Ja ja, ja ja, så klart var och är hon vacker. Lite trollsk så där, hon ser fortfarande lite trollsk ut.

Märkligt hur vissa personer etsar sig fast trots att man endast säger "pannbiff tack" och ler till dem. Lite mer kanske vi sade någon gång, men inte mycket.

Ibland stöter man på sådana människor och säger inte ens något. Men man vet inuti att den andre liksom har tagit kontakt i alla fall. Det händer lite mer sällan nu är tidigare, har troligen med ålder att göra. Jag vet inte. Men det händer från och till, faschinerande.

Det kortaste avståndet mellan två människor, som Viktor Borge sa, är ett leende.