När man fyllt femtio...II

Minns rasterna på gymnasieskolan i Mora. Det var liksom, för 36 år sedan någon som slogs, eller som rackade ner på någon annan. Visst skämtade vi lite om "de där" som gick "där borta" på de praktiska linjerna. Men det var inget illa ment, de skämtade nog internt om oss också, som tavelingenjörer. Vilket är delvis sant.

Vi hade lite hyss, vi slogs inte utan vi hade hyss. Minns särskilt två hyss, en gång bildade vi Anita Lindblom Fan Club och satte upp en skivspelare (vilket bök det var på den tiden att göra det!) som ideligen varje lunch om jag inte minns fel spelade "Sån't är livet". På HÖG volym. Med basgång och allt.
Initiativtagare var sedermera sångare i en grupp som blev lite känd nationellt. De sjöng bland annat "Varför sitter gamla kärringar med hatten på?" och andra livsinsikter.

Det andra hysset gjordes sista veckan. På skolan fanns en ringklocka - som förresten sade klick innan det ringde, det klicket gjorde att alla slog ihop böckerna och stack - som plongade en treklang. Den var kopplad till en förstärkare och någon kom på att man kan faktiskt, om man bara letar reda på rummet koppla in vad som helst på den...så gjordes. Spike Jones dundrade ut ur högtalarna en gång under den sista veckan. Roligt. Väldigt roligt, och lärarna drog faktiskt också på munnen.

Minns också en lektion med Ysterio, han hette så, faktiskt. Han bröt på något språk jag faktiskt inte minns vilket det var, inte franska, något öststatsspråk tror jag. Hursomhelst det var tekniklektion och han pratade om hållfasthet. En planka håller ju mer på höjden liksom, om man ställer den på långsidan, så håller den mer än om man lägger ner den. Den böjer sig mycket lättare om man lägger den ner. Formlen var något i stil med F=l*h^4 och Ysterio utbrister "Det är potensen som gör susen pojkar" och fortsatte skriva formler på tavlan.

Alla fnissade - vilket var anmärkningsvärt eftersom det var bara killar - lite så i klassen och han vänder sig lugnt om och säger "ja, så är det nog".

En del personer började prata rättviksmål, eller annan mer eller mindre förståelig dialekt, när de kom i affekt. Svårast att förstå var de från Älvdalen, och ibland Sollerön.

Från Sollerön kommer också en av mina klasskamrater som dog alldeles för tidigt. Stina hette hon. Kom att tänka på henne nu. Tänker på henne då och då, främst när vi i klassen träffas.
Vi har inte vanliga årsjubileer. Nä...vi valde primtalen...som årsträffar. Så är det en träff så är det ett primtalsår.