Tillfällen jag missat

Nu kommer möjligen de som (tror) att de känner mig att dra på munnen lite grand, jag är inte speciellt blyg, eller tillbakadragen. Bara ibland, när det gäller motsatta könet. Det har jag alltid varit, och det har (misstänker jag) bidragit till att jag har många många nära tjejkompisar. De värdesätter jag mycket, kanske ibland alltför mycket. Men jag värdesätter dem.

Det jag missat är liksom presumtiva tjejjer, eller förhållanden. Den första hette Margareta. En mycket vacker tjej i nian. Som jag liksom inte fattade att han faktiskt gillade mig, på "det" sättet. Och ändå fanns en liten molande misstanke.

Sedan brukar liksom då alltså fundera över vilka jag "missat", och då vill jag påpeka att jag inte (enbart och mest) tänker på sex. Utan bara "missat" för att jag inte tror att tjejjerna var (och möjligen är) intresserad av mig.

Varför, kan man undra, är det då så viktigt? Ja. Det kan man verkligen fråga sig. Det är nog saknaden på erfarenhet från möjliga relationer gissar jag. Som jag då trodde i min vildaste fantasi inte VAR möjliga. Hon var en av nians vackraste tjejjer, DET hör till historien. Jag var väl - torde beskrivningen vara - rultig.

Nu är det inte så att jag sitter och gråter tårar över dessa presumtiva missar (ha!) utan jag bara konstaterar och undrar lite över vad som hade blivit. Margareta är en som sagt, det finns flera. Men jag tänker inte namnge dem...de håller jag för mig själv.

Som sagt. Jag värdesätter enormt mina tjejkompisar. Otroligt berikande, och där ligger väl "vinsten" antar jag. Att min fokusering på att verkligen vilja ha en tjej (kvinna) som vän gör att jag blir litad på, eftertraktad som fikakompis, efterlängtad när jag inte "hört av mig".

Den känslan överglänser allt annat. Jag börjar tro det faktiskt.

"Jag har inget liv, jag tittar på 'vem ska bli miljonär'"

Så sade en kompis för några år sedan.

Känner mig lite som sådan nu, tittar på "Heroes"-maraton på TV4 plus. Som om det inte fanns annat att göra. Men faktum är att det är ganska avkopplande.

Och det är skönt att veta när det står "To Be Continued" så är det bara fem minuter kvar, en reklampaus kvar bara till nästa episod.

En längre paus gjordes för att studera parkeringen, så blev det, på IKEA. Där var så många bilar att jag övertalade sambon att vi skulle åka en annan dag. Inte idag, inte helgen efter lön. Inte lönt.

Tjuvlyssnat på Alvesta station

En tjomme sitter och läser Aftonbladet, grundligt. Han har hållit på nu i tio minuter och har inte kommit till sportsidorna än. En man ställer sig brevid honom, är tyst ett litet tag och säger sedan:
- Jag var hemma hos dig.
- ...
- och jag ringde på, men det var ingen som öppnade.
- ... Nä ... Jag är här och kan inte öppna.

Utmaning från Kristina in vivo

Dessa saker skulle aldrig få en chans.
Ingen särskild prioritetsordning. Utmaning från
Kristina i allra högsta grad levandes.

1. crocs - så klart. Tycker till och med de så att säga luktar när man ser dem...illa.
2. bli fanatisk. Inkluderar "Livets Ord" exempelvis. Fanatiker är oroväckande och illavarslande.
3. Bli likgiltig - i största allmänhet. Det ligger liksom inte för mig.
4. Låta bli att reagera på om en kvinna blir slagen. Det kommer jag alltid att göra. Har gjort det en gång, med skälvande ben.
Men tjejjen löpte vidare. I alla fall den gången.
5. Droger starkare än alkohol. Inget för mig.
6. Håller med dig Kristina. Jakt, inget för mig heller.
7. Sitta tyst om någon vid fikabordet är kvinnoförnedrande. Samma sak här, gjorde det en gång,
sade "ifrån" som det heter. Gick därifrån med orden "Nu får det vara nog".
8. Ha förutfattade meningar om människor. Det ska ger jag ingen chans. Inte alls.

Tidshopp liksom, men ändå inte

Jag minns de gånger vi i "Bertil Spåmans kör och orkester" - som faktiskt är en historia för sig - åkte på turne. En gång åkte vi till Jesus Christ Superstar i Göteborg, och såg en man på gitarr som verkade spela med tungan. Det var Janne Schaffer. En ung Janne Schaffer. Andra personer som senare blev kända för tutt-tv var också med i ensamblen. Bra var det.

Men bussresorna var liksom lika bra. Då kunde någon av körtjejjerna sitta och prata med mig och andra killar timmavis. Det var liksom en chans för en femtonåring att snacka med sådana som var ett och ibland två år äldre. Den chansen hade man inte annars.

Sonen åkte till Vargön i helgen, på just bussresa med en ungdomsorkster, då med mer klassisk framtoning när det gäller musiken. Jag tror han har lika trevligt på dessa bussresor som jag hade. Han tyckte inte om att gå upp sex på morgonen - det gör han i veckorna för att komma till Norrköping - även en lördag. Men de stora bestämda stegen han tog mot bussen talade ett annat språk.

Man lär sig under resor. Så är det bara.

Antar utmaningen, men sänder den inte vidare...

1. Jag älskar att sjunga.
2. Jag är alldeles för romantiskt lagd.
3. Jag är alldeles för drömmande.
4. Är faktiskt en rätt bra tenor har jag kommit på, och människor har sagt det till mig.
5. Rätt nöjd över mitt liv, trots allt.
6. Glad över mina nära vänner som jag har.
7. Fasar för de sista femton åren av mitt arbetsliv. Vet inte vad jag ska ägna mig åt riktigt.

Utmaning av LenJangel.

En åttonde sak är att jag ibland fastnar för en slags trivialmusik... eller inte trivialmusik...snarare lätt tillgänglig musik, snudd på (lite lätt dålig i vissas öron) country som Calaisa. Jag är beredd att ändra mig...under det att jag skriver...de är faktiskt väldigt bra.

Viggen i moll

Dragspelslåten, den glada, kan man spela den i moll? Ja, det kan man. På trumpet och gitarr?

Ja, det kan man, så gjordes också av Janne, kemist, och mig, teknolog, för Anneli, teknolog en sen mycket sen gissar jag kväll. Vi spelade den som godnattvisa! Så var det. Det kom jag på nu. Platsen var Ryds Allé 1, i en av de korridorerna som är belägen på bottenvåningen.

Träffade Janne idag på det ställe man vanligen ser gamla kompisar såväl som nya, dvs systemet.

En annan korridor lade presenning där cyklarna vanligen står, och fyllde den med vatten...fin bassäng...att svalka sig i. Någon klagade dock så de fick ta bort den temporära bassängen.

Såg en mat-tant idag.

Men när jag såg henne var hon inte tant, det var för trettio år sedan eller så. Hon såg inte ut som en tant nu heller. Hon arbetade i den nu stängda restaurangen i A-huset på Linköpings Universitet. Hon fastnade i mitt minne på något vis. Ja ja, ja ja, så klart var och är hon vacker. Lite trollsk så där, hon ser fortfarande lite trollsk ut.

Märkligt hur vissa personer etsar sig fast trots att man endast säger "pannbiff tack" och ler till dem. Lite mer kanske vi sade någon gång, men inte mycket.

Ibland stöter man på sådana människor och säger inte ens något. Men man vet inuti att den andre liksom har tagit kontakt i alla fall. Det händer lite mer sällan nu är tidigare, har troligen med ålder att göra. Jag vet inte. Men det händer från och till, faschinerande.

Det kortaste avståndet mellan två människor, som Viktor Borge sa, är ett leende.

En öl på "Herrgår'n"

I slutet av sjuttiotalet fanns det inte någon Kårallen i Linköping, det fanns två ställen att dricka öl på, det ena var Flamman som låg lite närmare staden och den puben befolkades företrädesvis av sådana som bodde på just Flamman. Det andra stället var Herrgår'n, en som namnet antyder gammal Herrgård. Fin, alldeles i mitten av studentområdet i Ryd.

Dit kunde man gå, gick man dit på torsdagar och det gjorde man vanligen så kunde man stöta på sin matematisk-statistik-lärare som också drack en öl där. DET var inte bra, då betydde ju det att man fick verkligen lov att vara på den lektionen på fredag morgon om det nu var så att man hade mat-stat då. Och det hade man vanligen...pallra sig upp det gjorde man.

Ölen kostade en femma, man satte en femma i en tom sejdel på bardisken och sedan stod där en full sejdel. En femma. En gång höjde Ola priserna, men det stod inte så på lappen som var uppsatt i baren. Där stod det "Nya Priser". Men hallå Ola! sa' vi inte, men något i stil med "Men Hallå Ola" det är ju HÖJDA priser! Ja, sade Ola blixtsnabbt, men de är nya också...

[Lärde mig ikväll att Herrgår'n numera heter HG]

En arvinge till underbare Maurice Andre

Maurice Andre är en gudabenådad trumpetare vars kännetecken är att han inte bara spelar stycken skrivna för trumpet, utan han gav sig på lite annat också. Oboe-konserter och så...Bara för att...fin ton, lyrisk trumpetare.

Han har en arvinge, sötare än Maurice...och jag kan inte låta bli att skriva att hon är som balsam för själen. Hon ger sig på Paganini (!), lite trollflöjten och faktiskt, Oskar Lindbergs fäbopsalm. Senaste gången jag hörde den på trumpet var som ett extranummer på min gode vän Urban Agnas konsert. Alison gör den på en av skivorna också. Underbart bra.

Alsättersgatan 9A - Cellskapet Ölbrödernas hemmakorridor

Vilka fester som utspann på denna korridor i slutet av sjuttiotalet!

Temafester, uteslutande temafester och då gjordes temat verkligen så långt man kan komma. Var det flygplansfest så satt man i korridoren som vore det ett flygplan, var det båtfest hade någon smyckat fönstren så de var runda, som båtfönster. På sportfesten var det en läktare och i baren fanns, så klart, bandykaffe (renat och kaffe). Utspisningen lämpade sig för den sortens sittning, vill minnas att det var någon slags tunnbrödsrulle, dock inte med korv och mos - den var säkert inte uppfunnen än...

Stenåldersfesten befolkades av mer eller mindre skinnförsedda killar och tjejjer som åt vitkål och revbensspjäll...från korgar eller något liknande...med händerna. Sittsten skulle medföras och det fanns ett pris för finaste sten.

När man fyllt femtio...II

Minns rasterna på gymnasieskolan i Mora. Det var liksom, för 36 år sedan någon som slogs, eller som rackade ner på någon annan. Visst skämtade vi lite om "de där" som gick "där borta" på de praktiska linjerna. Men det var inget illa ment, de skämtade nog internt om oss också, som tavelingenjörer. Vilket är delvis sant.

Vi hade lite hyss, vi slogs inte utan vi hade hyss. Minns särskilt två hyss, en gång bildade vi Anita Lindblom Fan Club och satte upp en skivspelare (vilket bök det var på den tiden att göra det!) som ideligen varje lunch om jag inte minns fel spelade "Sån't är livet". På HÖG volym. Med basgång och allt.
Initiativtagare var sedermera sångare i en grupp som blev lite känd nationellt. De sjöng bland annat "Varför sitter gamla kärringar med hatten på?" och andra livsinsikter.

Det andra hysset gjordes sista veckan. På skolan fanns en ringklocka - som förresten sade klick innan det ringde, det klicket gjorde att alla slog ihop böckerna och stack - som plongade en treklang. Den var kopplad till en förstärkare och någon kom på att man kan faktiskt, om man bara letar reda på rummet koppla in vad som helst på den...så gjordes. Spike Jones dundrade ut ur högtalarna en gång under den sista veckan. Roligt. Väldigt roligt, och lärarna drog faktiskt också på munnen.

Minns också en lektion med Ysterio, han hette så, faktiskt. Han bröt på något språk jag faktiskt inte minns vilket det var, inte franska, något öststatsspråk tror jag. Hursomhelst det var tekniklektion och han pratade om hållfasthet. En planka håller ju mer på höjden liksom, om man ställer den på långsidan, så håller den mer än om man lägger ner den. Den böjer sig mycket lättare om man lägger den ner. Formlen var något i stil med F=l*h^4 och Ysterio utbrister "Det är potensen som gör susen pojkar" och fortsatte skriva formler på tavlan.

Alla fnissade - vilket var anmärkningsvärt eftersom det var bara killar - lite så i klassen och han vänder sig lugnt om och säger "ja, så är det nog".

En del personer började prata rättviksmål, eller annan mer eller mindre förståelig dialekt, när de kom i affekt. Svårast att förstå var de från Älvdalen, och ibland Sollerön.

Från Sollerön kommer också en av mina klasskamrater som dog alldeles för tidigt. Stina hette hon. Kom att tänka på henne nu. Tänker på henne då och då, främst när vi i klassen träffas.
Vi har inte vanliga årsjubileer. Nä...vi valde primtalen...som årsträffar. Så är det en träff så är det ett primtalsår.

När man fyllt femtio...

så verkar det som man vill göra bokslut. Jag börjar 1972.

Jag går hem, för första gången med en tjej från "parken" som är samma sak som Folkets Park i Rättvik. Jag visste det inte då men detta skulle bli min första kyss. Jag minns det som vore det igår, en rondell i Rättvik där vi skildes, nära den skola som vi båda gick i. Samma årskurs.

Det etsar sig fast. Speciellt eftersom hennes bästa kompis utbrast "va? Han?" när hon berättade vem hon fattat tycke för.

Vi ses då och då. Inte planerat men vi ses då och då, vi bor i samma stad. Hon har två barn, jag med, dock inte med varandra. Men vi har på var sitt håll bildat familj till slut efter någon liten brokig väg.

Sådana minnen ägnar man sig åt när man passerat de femtio. Bara så ni vet.

Stjärnadvokaten har nu uttalat sig...som bekant.

Herr Silbersky hävdar att sex personer som springer efter en annan person handlat i självförsvar...då de då de. Vem är förvånad, men att ta till självförsvar som försvar är väldigt långsökt.
Ska bli oerhört spännande att se Herr Silbersky förklara hur man sparkar i nödvärn och självförsvar. Flera gånger. Det liknar den påhittade historien om att "min man sprang på kniven..."
"Ja, jo, men fem gånger?"

Som en ödets ironi

Tittar man på en av dagstidningarna om dödsmisshandeln i Stockholm nu i helgen kommer det upp "Det händer i Stockholm" alldeles till höger om rubriken "Hur kan något sådant här hända". Dödsmisshandeln visar väl lite vart det barkar, de rika ynglingarna slår ihjäl andra ungdomar.

Tror ni de får ett straff? Det återstår att se. Någon så kallad stjärnadvokat hittar något litet fel i utredningen och sedan är slynglarna ute på gatorna igen. Ger mig tusan på att hela gänget som utförde de fega dådet har fläskkotlettskammat hår.

Tågförseningar är ambivalenta

Nackdelen med att råka ut för försenade tåg är att man får vänta på nästa tåg. Fördelen med att råka ut för försenade tåg är att det alltid - med några undantag - går fler tåg.

Det är inte roligt att vara försenad och kvartvingad i en annan stad, i mitt fall Lund. Fördelen med att vara i Lund är att det är bättre än att vara försenad någon annanstans. Så det så. Som Sollefteå som en kär vän sa'.

Det tråkiga med att vara försenad i Lund är att man hemfaller åt att äta tiramisu. Fördelen är att det finns tiramisu. Och att det finns Piccolo (tidigare Bönan) med gott kaffe.

En annan gång var jag försenad i Lund, men då tyckte jag det inte gjorde något. Faktiskt. Det var som det var. I och för sig var det vid det tillfället självförvållat om jag inte minns fel. Jag gick helt enkelt inte på tåget, om jag minns rätt träffade jag en väldigt trevlig människa på tåget hem sedan. Men jag minns säkert fel...eller kanske inte.

Att sitta på fik och köra illegalt (!) på ett nät man så där huxflux hittar är både bra och dåligt. Tänker inte kika på hur fonderna gått idag. Man vet aldrig vem som tittar mer...Men senaste gången jag tittade hade de gått bra. Plus i alla fall. Det är bra.

Plus. Det måste vara bra. Om man inte är sjuk, då vill man att det ska vara mer minus på just baciller och virus och sådant.

Tur man är frisk. Och i Lund. Livet är nog trots allt inte så dumt.