Älskar blåsmusik

Trumpetare sedan länge. Lead i Spåmans storband i Rättvik. Det är något med bleck och trä som tilltalar mig. I hjärtat.

Sedan många år tenoral i diverse sammanhang sjungandes.

Så. När en vurmare för musik i allmänhet och då nu sedan några månader blås i synnerhet blir entledigad från sin chefstjänst i Östgötamusiken blir jag bestört. Styrelsen är ute och cyklar på en tandem.

Det är helt klart.

Igen Anders. Kram på dig.

En vän hänvisade till ett inslag på radion där Laszlo talar om snabbhet

Inslaget fick mig att leta reda på hanses sista paragraf i den sista Kometen han skrev med - troligen - sina sista krafter:

Jag sänder alla läsare de varmaste hälsningar.
Ta hand om er. Ta inget för givet, för rätt vad det är är det förbrukat. Andas in luften och dess dofter, öppna ögonen på vid gavel, lyssna intensivt och sist men inte minst: Öppna er hjärtan på vid gavel för varandra och livet. 

Frid!

En vän har haft cancer - och lever med den erfarenheten

För mig blir han aldrig en vän med cancer eller en som haft cancer.
För mig är han alltid den han har varit.
Min vän.

Visst, jag glömmer inte den där lunchen för massor med månader alldeles före julföreberedelserna när jag fick reda på att en undersökning skulle ske. Ett besked skulle ges och jag tänkte fan i helvete. Sedan tänkte jag några mer saker som nu inte skrivs ner.

Efter ett tag övergav jag fan och lämnade honom i helvetet och tittade i stället åt andra hållet. Det tog sin lilla tid ska jag erkänna men mina tankar och funderingar var intet emot vad min vän genomled under en sex månaders period. Tankarna mina var lappri i det stora sammanhanget. Men faktiskt nödvändiga för att för min del komma ut igenom mörkret till ett litet litet litet ljus i slutet av tunneln.

Det ljuset siktar jag på än.

Sedan 1973 har jag haft tillgång till bil i en eller annan form

Det började med en Ford 17M. Vit. Som gick som en skottspole mellan Rättvik och Mora under mitt sista år på gymnasiet. Det var så den finansierades. Busspengar samlades in från fyra passagerare och de tjänade en timme per dag på att åka bil i stället för buss.

Så gjorde också jag de två första åren. Första året åkte jag med en Soldh. Andra året med en Söderström.

Efter Forden vet jag inte vad jag hade för bil. Minns en Golf i mitten på 80-talet sedan en flådig Saab som tjänstebil samma dekad.

Så vidtog Honda-eran. Lottas Civic först sedan ett gäng tjänstebilar. De två avstegen var en Audi och en VW. Men annars Honda under, ja säkerligen 16 år.

Men nu i morgon lämnar jag in den. Sista Hondan.

Från och med nu vidtar ännu mer buss, ännu mer tåg och sist men inte minst medlemskap i SunFleet. Den första kommer att hyras redan på fredag och föra fyra personer - förhoppningsvis - till en konstrunda.

Hur det känns? Det känns. Lite underligt. Vemodigt men samtidigt behövligt och nödvändigt.

Ärligheten

Det var tre aspekter jag ville skriva om en gång i tiden, men det blev bara trumpeten märkte jag nu...så jag fortsätter.

Jag sparkade boll som liten, ja, faktiskt, och åkte skridskor där Kroken som vi kallade honom fixade med isen. Namnet kom sig av att ena handen endast var just en krok precis som Peter Pans fiende, kapten Krok. En del bollar träffade väggar. En del andra inte, speciellt inte en som träffade en ruta.

Tågade skämsigt till mamma som var på baren och sade att jag haft sönder en ruta. Minns inte om hon blev arg men jag tror inte det. Hon frågade vilken ruta och jag visade. Sedan ringde hon till mannen som ägde fastigheten där rutan satt och ville erbjuda sig att betala den.

Mannen sa: Om pojken är så ärlig och kommer och berättar behöver ni inte betala rutan. Jag tycker sånt är bra gjort.

Och på den vägen är det.

Se även  trumpeten och de tre aspekterna.

Obeskrivbart, det är det

Ändå försöker jag...

Är på ett av mina stamställen. Märker att ett bord är intressant och kikar på en mörkhårig tjej. I soffan.

Ja ja. Tänker jag.

Efter ett tag säger ägaren att det finns en kändis här inne. Jaha, sa jag, någon från sportens värld. Nä. Säger han. Skådespelare.

Och då. Då. När jag såg henne - hon satt till vänster om den jag tittade på - reste sig håren på armarna. Sedan.

Tänkte jag. Måste säga något. Gjorde det och hon strålade!

Lycka. Fin lycka.

En konsult sitter i fikarummet med en bok där baksidan lyser uppåt

Ser inte vad det är för bok och tänker att hen ska nog lära sig något nytt och roligt. Pratar lite med konsulten och hen har varit ute på ett rätt långt uppdrag och väntar på nästa. Vill av olika skäl inte fråga vilken boken är utan vi talar om uppdraget och vad som ska göras idag.

Inte mycket, blir svaret.

Jag går och tar mitt morgonkaffe på Brödernas som vanligt. Kommer in igen och ser bokens framsida.

Potträning på tre dagar.

Nynnade svagt på bussen i morse på diverse Carmen-utsnitt

Det var en härlig känsla att sitta och få delar av en blomsteraria, mellanspel med lite finurliga trioler sjunget av en trio (!) festande kvinnor innan kören ska in samt så klart Toreador-arian. Carmen får mig att le trots det otroligt tragiska slutet. Musiken fångar en på ett underligt sätt i sin suggestiva känsla som för handlingen framåt (det påpekade också recensenten).

Får frågan då och då vilken opera man ska börja lyssna på. Väljer mellan två operor men svaret blir oftast Carmen. Det har enbart med musiken att göra. Den fångar troligen inte bara mig utan även de flesta, det märktes på den i princip fulla salen igår i Bechamel-hallen (internt skämt...regissören kallade den olika namn under instuderingen :-)

Nu ska jag fortsätta nynna lite eftersom det blir en föreställning till i Jönköping. Himla kul att göra något två gånger som man arbetat med under en hel termin. Att det krävs en hel termin är i sig lite underligt men det är så tror jag med musiken i Carmen; mycket franska på kort tid är lurigt. Men vackert.

Solisterna igår i Quenell-hallen var underbara. Tänker inte nämna någon. Alla var fantastiska.

En vän till mig säger: Jag är rik. Och då syftar hon på de goda och nära vännerna hon har. Jag gillar skarpt det uttrycket. Det är rikt att vara med om detta och att träffa alla vännerna i kören, orkestern och bland solisterna.

Det är speciellt att sitta och betala gravskötselräkningar

Det ska ju dock göras, är gravarna på avstånd men ändå nära en i sinnet på något vis så blir det ju så. Men det blir också en påminnelse om en egen hädanfärd som man så klart inte vet när den blir. Den kommer dock närmare, man märker det på kroppen som protesterar smått varje morgon den ska sträckas ut och bringas till arbetet.

Den årliga närheten till gravar - mammas och pappas - är besvärlig, närmandet blir tårfyllt, sorgesamt och aningen deprimerande. Plattityder som att vi ska alla vandra, springa, hoppa eller skutta den vägen biter inte riktigt, de tröstar inte heller. Kanske i formen den just skrevs.

Det märkliga är att jag varje vardag passerar kyrkogården där vi bor. Men så inte idag. Det var något som jag ville undvika just idag. Annars störs jag så att säga inte av gravarna. Tvärtom. Vet inte varför jag undvek kyrkogården idag.

Jag vet inte.

Att inte veta är ett gissel. Vi människor vänjer oss aldrig vid det. Var jag finner tröst varierar, var jag finner ro varierar också.

Ett hopp finner jag, att vi alla får leva länge. Sedan vet jag inte om jag tror vi får leva så länge som vi verkligen vill. Det finns stunder jag tror det men ibland tvivlar jag. Men kärleken till livet, den avklingar aldrig. Även om man är nere, under isen, eller utan hopp och tro.

Kärleken är störst. Det vet vi.

Det är sen gammalt.

En vandring med Loppan

Loppan är en fantastisk labradoodle som huserar hemma hos husse och matte. Men just nu behöver Loppan av olika skäl lite extrahussar och mattar. Idag var det vår tur.

Loppan är en klok labradoodle - när hon inte sätter i sig förrätter... men nog om det. Väl inne i hallen pekade Loppan med nosen på det koppel som skulle användas, det gjorde Loppan alldeles efter det att jag undrat högt vilket koppel det kan vara. Då pekade Loppan på kopplet som skulle nyttjas. Med nosen.
Så gör Loppan.

Sedan gick vi så där strävandes som hundar gör, varför gör de det förresten? Det kan väl inte vara skönt att vara så tight i halsen tänkte jag. Men till slut fogade hon sig. Loppan. Utan att leva just det som hon heter dessutom. Det uppskattade vi stort.

Vandringen företogs enligt ett slags vant mönster för Loppan gissar jag, hon är van att gå på den där platsen och troligen den där rundan men fogade sig snällt i just vår valda tur. I alla fall i början.

För det slumpade sig så att den passerade Loppans kompis Soya. Det märktes, men lite oklart var det för Loppan var exakt Soya bodde. Det nosades på de gula löpsedlarna i snön. Men osäkerhet uppstod märkte man. Alla hus och ingångar som såg likadana ut förvillade troligen Loppan. Det gick så långt att googlingorken infann sig och Soyas hem identifierades. Men Loppan var faktiskt lika ivrigt intresserad av de övriga ingångarna och i vissa skulle det krypas under stänger för att ta sig till dörren.
Så gör Loppan.

Apropå löpsedlar så tror jag att några av dem var fake news...men det får ju vi inte reda på. Men vi gissade det.

Sedan tågade vi hemåt efter en halvtimmes vandring, så vandringen var cirkus en timme inalles.

Tvättning av tassar och mage utfördes. Av extramatten.

Loppan är en fantastisk labradoodle.

För fem år sedan åkte familjen till Rättvik för att urnsätta mamma/farmor/svärmor

Facebook har den förmågan att påminna oss om händelser på samma datum som idag. Idag för fem år sedan åkte familjen för att urnsätta min mamma. Det var ingen begravningscermoni, det ville inte mamma. Man får ju göra så.

Talade med mamma i telefon utanför Varvs kyrka när sambon skötte om de gravar som finns där med hennes släkt. Då frågade jag henne om jag skulle spela trumpet på hennes begravning. Detta var troligen något år innan hon dog. Hon svarade då att det inte blir någon begravning.

Kasper körde bilen. När jag ser långbryggan är jag på väg att börja gråta. Men picosekunden innan så tar plötsligt Kasper min hand. Precis innan tårarna skulle komma. Han räddade mig.

Sedan gick vi ut på långbryggan. Ända ut, alla metrarna.

Dagen efter urnsatte vi mamma. Det sjöngs Härlig är jorden.

Sedan åkte hela familjen hem.

Har inte varit vid graven sedan dess inser jag. Tror inte det. En vänlig man sänder ibland bilder på den.

Ladislaus Horatius gav ut Kometen en tidskrift som utkom en gång i månaden

Den sista kom bara några dagar innan han gick bort/tog ner skylten/dog/avled/slutade dansa på jorden. Att han mäktade med att skriva den är för många en gåta. Men den skulle fram, läggas fram till oss och som den är.

Laszlos Horvath hette också lite latiniserat Ladislaus Horatius. Och det är under det namnet vi känner honom bäst på nätet. Sista kometen som sagt kom några dagar innan hans frånfälle.

Den avslutas med orden:

Jag sänder alla läsare de varmaste hälsningar. Ta hand om er. Ta inget för givet, för rätt vad det är är det förbrukat. Andas in luften och dess dofter, öppna ögonen på vid gavel, lyssna intensivt och sist men inte minst: Öppna er hjärtan på vid gavel för varandra och livet.

Visst är det vackert!

Den sista meningen där kommer jag att bära med mig och leva efter på samma sätt som meningen jag hörde i den kinesiska filmen Att Leva från 1952 där huvudkaraktären säger efter att ha mottagit ett cancerbesked:

I can't afford to hate people. I don't have that kind of time. 

Förra året upptäckte jag att filmen baseras på en bok av Leo Tolstoj. Men...läs nu igen:

 Jag sänder alla läsare de varmaste hälsningar. Ta hand om er. Ta inget för givet, för rätt vad det är är det förbrukat. Andas in luften och dess dofter, öppna ögonen på vid gavel, lyssna intensivt och sist men inte minst: Öppna er hjärtan på vid gavel för varandra och livet.

Man hittar många guldkorn i den paragrafen och jag tycker den är Gibransk, profetisk och väldigt väldigt vacker.

PS Är du väldigt nyfiken finns den i sin helhet här.

En god vän dansar inte mer på jorden

Och som han dansade och berörde. Mig berörde han i grunden, hur jag ser på saker, hur jag samtalar och lyssnar på människor.

”Kan du lyssna?” Sa han under en av våra första rätt långa bilfärder. "Eh, ja",  svarade jag. Den lilla episoden på väg till Malmö påverkade något så alldagligt hur jag namnsätter grupper av ikoner på min iPad...

Lyssna. Titta. Rita. Resa. Navigera...med flera. Men startade med just Lyssna.

På en annan av våra resor vars mål troligen också var Malmö eller i alla fall södra Sverige körde jag med mitt lokalvansinne vilse och vännen utbrister: jag tycker om att vara vilse då upptäcker man ofta något nytt. Just då, just där hade jag troligen en alltför hård jobbpiska på mig så uppskattning saknades nog av att vara just vilse.

I ett av våra samtal tillhörande bilfärd före jul till Vadstena pratade vi om musik och jazz. Speciellt jazz. Jag spelade Thad Jones/Mel Lewis Orchestra för honom i bilen. Han gillade det skarpt.
I helgen lyssnade jag på underbare Jan Allan i en trio.

Mestadels Lars Gullin, kanske endast, framfördes. Underbar musik som jag tidigare gått lite vilse i förr men inte nu. En låt grep tag i min sorg över vännen och ljusa tårar kom. Låten heter Late Date.

Den har en svensk text av Eva Sjöstrand.

Bara den som drömmer törs gå vilse

bara den har kraft och mod

Bara den som drömmer finner vägar

vågar följa nästa flod

Vågar söka nya stigar

i  en annars snårig skog

där bara den som drömmer törs gå vilse

vågar tro att marken bär

vågar drömma sitt liv, vågar leva sin dröm,

vågar älska och leva livet nu och här

Den texten är för mig en bra beskrivning av vännen. Han levde sin dröm och drömde sitt liv. Att i sammanhanget lilla jag fått vara med under hans vandring på jorden är en kär ynnest och en innerlig fröjd.

Vila i frid Laszlo/Ladislaus

Det hände under julkonserten i Skänninge

Den julkonsertern som är så himla vacker att vara med om och antalet besökare blir fler och fler med åren verkar det som. Som om hela Skänninge vandrar man ur huse för att lyssna.

Men den här julkonserten hände det något. Mest på grund av att jag är van att sjunga styckena så jag kan kika upp lite mer från noterna och studera publiken. Då under en av sångerna sker det. Mötet mellan ett tonårsbarn och (troligen) en mormor. Barnbarnet lutar huvudet mot mormodern och blundar. Mormodern blundar också.

De är där. Där och då eller snarare här och nu. Utan ett enda carpe diem. De bara var tillsammans på julkonsert och det var som om tiden stannade på ett sätt som den gör när två människor är samman, på samma våglängd. Tillsammans i lugn. Ordlöst.

Tyvärr minns jag inte under vilken sång det var detta skedde. Kanske är det inte så viktigt eller så är det väldigt viktigt. För de två.

Hela 2019 präglas av denna syn av mötet mellan ett barnbarn och far-morföräldern. Det ÄR något särskilt med det mötet. Alltid.

Just den här helgen och den kommande månaden...

är det lite lurigt att inte ha en Domkyrkans Kammarkör att sjunga i. Det är något särskilt med mässorna runt jul, det är något särskilt med Händels Messias och det är något särskilt med sjungande människor runt julhelgen.

Mässor, Messias och människor.

Sedan har Sveriges Radio en stor rubrik för att vrida om skruvmejseln ännu mer...

Vad är egentligen grejen med körsång?

Det kan man fråga sig...

Ska bevista Messias men...men...det är liksom inte samma sak att sitta och lyssna och sedan vandra solitär ner på stan och ta en öl stirrandes i väggen fram mig. Det känns tomt. Redan. Det känns ovant. Redan.
Ovant att inte ha någon att prata med om hur det gick den här gången när vi sjöng Messias. Tomt att inte dryfta med några körmedlemmar hur solisterna var denna gång. Fundera över vad de medverkande tyckte om framförandet.

Det känns också underligt tomt att inte dela den trötthet som infinner sig efter det att man framfört ett stort verk. Som lyssnare har jag - så klart - inte samma trötthet. Inte heller samma, vad ska vi säga, tillfredsställelse som när jag sjungit själv i kören.

Jag får vänja mig. Vid det tomma. Och fylla det med något. Jag ska gå på andra konserter. Det ska jag. Det har vi redan gjort, det var väldigt bra.

Nu har jag hittat det. Peter Ustinov-programmet

Berättar då och då om min tillvaro efter den andra separationen i mitt liv. Att jag vid något tillfälle var hemma, lagade mat och drack ett eller två glas vin och tittade på TV.

Minns då att jag tänkte att nu kommer det att bli så här och det är inte bara helt OK utan bra. Tidigare hade jag varit nedstämd men inte nu.

TV-programmet jag tittade på hade Peter Ustinov på scenen, enbart honom. Och jag trivdes. Med mig själv - viktigt så klart - och med programmet i sig.

Nu subblade jag på det på Youtube, lite märkligt kan jag tycka. Men känner igen det. Årtalet - 1988 - stämmer också.

Peter Ustinov i sitt esse, publiken är liksom inte heller vilka som helst...:-)

På Fars dag stod jag och väntade på skjuts för att sjunga på en konsert

Det är en syssla man gör då och då när det är dags för just konsert. Samåkning sker. Vanligen har jag inget för mig mer än att studera de förbipasserande där vid den lilla men dock affären som finns i grannskapet. Den har inte många varor nuförtiden utan är mest utlämningsställe för paket.

Eftersom det var Fars Dag kom det väldigt många bilar som skulle till kyrkogården som finns intill där vi bor. Så det var många bilar att studera för att utröna om det kunde vara min skjuts som kom. I den bil jag skulle färdas fanns två kvinnor och i de bilar som anlände för att hedra sina fäder satt oftast...två kvinnor.

Jag började tänka på att det föreligger en skillnad i livslängd mellan könen. När jag står där i mina tankar kommer två kvinnor gående, den ena med rullator och lite forskande men glad blick. Den andra har en omvårdande och omhuldande attityd som annonserar att något skifte här i livet är på gång. För henne såväl för den rullatorbehövande.

"Ursäkta, vet du var ingången till äldreboendet är på Överstegatan?" säger den yngre. "Ja!", svarar jag och fortsätter med att beskriva ingången till just äldreboendet på Överstegatan.

"Men titta här är en affär!" utbrister vidare den yngre. "Ja, sa jag, det är lite mer av ett pakethämtningsställe". "Man kan nog få en tidning där i alla fall" säger den yngre och tittar lite menande på mig och jag säger att det kan man nog.

Duon vandrar vidare, visserligen bort från äldreboendet på Överstegatan, men verkar ha det rätt bra. Båda två. Den yngre hyser så klart en stark förhoppning att hennes mamma ska trivas där på...ja...ni vet...stället på Överstegatan. Kvinnan med rullatorn verkar också anse att det blir (nog) bra där.

Jag vet inte varför denna episod etsade sig fast i minnet det får jag fundera vidare på. Men jag hoppas innerligt att jag ska få möta kvinnan med rullator snart utanför paketutlämningsstället eller utanför äldreboendet på Överstegatan.

Hon kommer att få det bra där.

Tågresor med akustisk miljöförstöring...och en hundraåring med flickvän

Åker tåg mellan Linköping och Västervik. Förstår inte varför det hela tiden ska pratas om man är ett sällskap. Kan det liksom inte bara vara lite tyst emellanåt. Så man kan tänka på det som sagts. Sällskapet emellan. 

Det måste ju vara så att reflektion i samtal mellan människor också är viktig. Eller är det månne så att inre deflation inte längre är på modet. Utan det ska pladdras och pladdras om vad tusan som helst. Bara det pratas. En slags skvallerradio med prat. Som mal och mal. Såvitt jag kan bedöma mest svammel. Lite intressant smyger sig in. Men inte  mycket alls.

Kräsen kanske jag är då kan man tycka. När det gäller mellanmänskliga möten är jag det. Träffade en person idag med Walters syndrom. Vi sa inte mycket. Det mötet gav mig ändå mer än detta lyssnande på var barnbarnen ska bo. Om det kostar annorlunda i olika vagnar på tåget. Eller om ja, tusan vet. Döljer snacket i lurarna.

Det som är glädjande kom jag på är att de inte talar i mobil...utan jag hör alla delar. 

Roligast är åttioåringen bakom mig, som dricksade tågvärdinnan! Värdinnan lever på det än. Tro mig. Hon vandrar omkring i vagnen med ett bredare och varmare leende,

Så det så. För det vet man.

Nu ringde han till en bekant, och ropade ut över kupén att soppåsen som Gun skulle slänga ska inte slängas. Det låg en viktig skrivelse i påsen, den hamnade där av misstag. Jag brinner av nyfikenhet vad det är för skrivelse. Men man kan ju inte fråga främmande åttioåringar om sådant... Det går bara inte för sig.

Det jag djupt ångrar är att jag inte frågade henne mer, ni minns,som varit på begravning. Och jag frågade hur gammal hennes gammelmorfar var som dog. Ett hundra år sa tjejen med den lilla svarta. Och glittrande ögon. På min undran hur många som var med på begravningen sa hon ännu mer glittrande och med ett varmare leende: hans nya flickvän...

Hur gammal var hon undrar man. Hur länge var de ihop? Jag hann inte fråga, hon gick åt taxihållet på Linköpings central, jag gick uppför trappan högt skrattande mot stan. Ibland ska man inleda samtal fast man inte tror det passar sig.

Det hade passat sig i detta fall. Vi hade haft ett mellanmänskligt möte att minnas.

Ett flipper-spel - sinnebilden för positiv nostalgi

S:t Kors har gjort något väldigt väldigt bra i Mjärdevi Center, de har placerat ett flipperspel i entrehallen... En förbipasserande yngling sa "det står mest medelålders där"...

Tacka för det...vilken tripp på minnenas allé (inte memory lane som det står i S:t Kors lilla skylt vid spelet) det är att spela flipper. Gamla minnen väcks till liv. I föräldrarnas restaurang Rättviksbaren - underligt nog lokaliserad i Rättvik - fanns ett flipperspel. Jag hade så klart nycklar till det och spelade på det så snart jag kom åt utan att lägga i pengar.

Mest var vi tre som spelade. Minns namnet på den ene men väl den andra. De var några år äldre än jag och troligen fick jag glimtar från dem hur det är att vara just det, äldre.

När jag nu spelar på Pirates of the Caribbean-spelet kommer gamla takter tillbaka. Men också besvikelse över att reaktionen inte är vad den en gång var.

Men leendet över en bra kula eller en extra kula finns kvar.

En helig man - sa sambon

Igår var jag och sambon med om något fantastiskt. Det märkliga med detta då det sker är man har tid att tänka: detta är fantastiskt och viktigt.

Det var en sådan vanlig inledning på ett kalas. Man dricker bubbel och bubblar. Så långt ofantastiskt. Vanligt som sagt. Men det är ju så klart kul att säga hej till några vänner och bekanta och utbyta semesterminnen och så.

Men sen.

Sen händer det något himmelskt när man språkar med en Martin. Denne underbare man med plirande ögon som på något vis annonserar att jag vet vem du är. Och dessa ögon ser Dig. Just Dig. Öronen Lyssnar uppmärksamt på just Dig.

Men. Viker inte en tum från att berätta om livet, kärleken och tillståndet i världen.

Citerade dessutom inte - vad jag vet - bibeln en enda gång.
Men Buddha.

Samtalet vi hade med biskop emeritus Martin kommer jag att minnas i evigheters evighet.

Inte orden.
Men andemeningen.