En vandring med Loppan

Loppan är en fantastisk labradoodle som huserar hemma hos husse och matte. Men just nu behöver Loppan av olika skäl lite extrahussar och mattar. Idag var det vår tur.

Loppan är en klok labradoodle - när hon inte sätter i sig förrätter... men nog om det. Väl inne i hallen pekade Loppan med nosen på det koppel som skulle användas, det gjorde Loppan alldeles efter det att jag undrat högt vilket koppel det kan vara. Då pekade Loppan på kopplet som skulle nyttjas. Med nosen.
Så gör Loppan.

Sedan gick vi så där strävandes som hundar gör, varför gör de det förresten? Det kan väl inte vara skönt att vara så tight i halsen tänkte jag. Men till slut fogade hon sig. Loppan. Utan att leva just det som hon heter dessutom. Det uppskattade vi stort.

Vandringen företogs enligt ett slags vant mönster för Loppan gissar jag, hon är van att gå på den där platsen och troligen den där rundan men fogade sig snällt i just vår valda tur. I alla fall i början.

För det slumpade sig så att den passerade Loppans kompis Soya. Det märktes, men lite oklart var det för Loppan var exakt Soya bodde. Det nosades på de gula löpsedlarna i snön. Men osäkerhet uppstod märkte man. Alla hus och ingångar som såg likadana ut förvillade troligen Loppan. Det gick så långt att googlingorken infann sig och Soyas hem identifierades. Men Loppan var faktiskt lika ivrigt intresserad av de övriga ingångarna och i vissa skulle det krypas under stänger för att ta sig till dörren.
Så gör Loppan.

Apropå löpsedlar så tror jag att några av dem var fake news...men det får ju vi inte reda på. Men vi gissade det.

Sedan tågade vi hemåt efter en halvtimmes vandring, så vandringen var cirkus en timme inalles.

Tvättning av tassar och mage utfördes. Av extramatten.

Loppan är en fantastisk labradoodle.

För fem år sedan åkte familjen till Rättvik för att urnsätta mamma/farmor/svärmor

Facebook har den förmågan att påminna oss om händelser på samma datum som idag. Idag för fem år sedan åkte familjen för att urnsätta min mamma. Det var ingen begravningscermoni, det ville inte mamma. Man får ju göra så.

Talade med mamma i telefon utanför Varvs kyrka när sambon skötte om de gravar som finns där med hennes släkt. Då frågade jag henne om jag skulle spela trumpet på hennes begravning. Detta var troligen något år innan hon dog. Hon svarade då att det inte blir någon begravning.

Kasper körde bilen. När jag ser långbryggan är jag på väg att börja gråta. Men picosekunden innan så tar plötsligt Kasper min hand. Precis innan tårarna skulle komma. Han räddade mig.

Sedan gick vi ut på långbryggan. Ända ut, alla metrarna.

Dagen efter urnsatte vi mamma. Det sjöngs Härlig är jorden.

Sedan åkte hela familjen hem.

Har inte varit vid graven sedan dess inser jag. Tror inte det. En vänlig man sänder ibland bilder på den.

Ladislaus Horatius gav ut Kometen en tidskrift som utkom en gång i månaden

Den sista kom bara några dagar innan han gick bort/tog ner skylten/dog/avled/slutade dansa på jorden. Att han mäktade med att skriva den är för många en gåta. Men den skulle fram, läggas fram till oss och som den är.

Laszlos Horvath hette också lite latiniserat Ladislaus Horatius. Och det är under det namnet vi känner honom bäst på nätet. Sista kometen som sagt kom några dagar innan hans frånfälle.

Den avslutas med orden:

Jag sänder alla läsare de varmaste hälsningar. Ta hand om er. Ta inget för givet, för rätt vad det är är det förbrukat. Andas in luften och dess dofter, öppna ögonen på vid gavel, lyssna intensivt och sist men inte minst: Öppna er hjärtan på vid gavel för varandra och livet.

Visst är det vackert!

Den sista meningen där kommer jag att bära med mig och leva efter på samma sätt som meningen jag hörde i den kinesiska filmen Att Leva från 1952 där huvudkaraktären säger efter att ha mottagit ett cancerbesked:

I can't afford to hate people. I don't have that kind of time. 

Förra året upptäckte jag att filmen baseras på en bok av Leo Tolstoj. Men...läs nu igen:

 Jag sänder alla läsare de varmaste hälsningar. Ta hand om er. Ta inget för givet, för rätt vad det är är det förbrukat. Andas in luften och dess dofter, öppna ögonen på vid gavel, lyssna intensivt och sist men inte minst: Öppna er hjärtan på vid gavel för varandra och livet.

Man hittar många guldkorn i den paragrafen och jag tycker den är Gibransk, profetisk och väldigt väldigt vacker.

PS Är du väldigt nyfiken finns den i sin helhet här.

En god vän dansar inte mer på jorden

Och som han dansade och berörde. Mig berörde han i grunden, hur jag ser på saker, hur jag samtalar och lyssnar på människor.

”Kan du lyssna?” Sa han under en av våra första rätt långa bilfärder. "Eh, ja",  svarade jag. Den lilla episoden på väg till Malmö påverkade något så alldagligt hur jag namnsätter grupper av ikoner på min iPad...

Lyssna. Titta. Rita. Resa. Navigera...med flera. Men startade med just Lyssna.

På en annan av våra resor vars mål troligen också var Malmö eller i alla fall södra Sverige körde jag med mitt lokalvansinne vilse och vännen utbrister: jag tycker om att vara vilse då upptäcker man ofta något nytt. Just då, just där hade jag troligen en alltför hård jobbpiska på mig så uppskattning saknades nog av att vara just vilse.

I ett av våra samtal tillhörande bilfärd före jul till Vadstena pratade vi om musik och jazz. Speciellt jazz. Jag spelade Thad Jones/Mel Lewis Orchestra för honom i bilen. Han gillade det skarpt.
I helgen lyssnade jag på underbare Jan Allan i en trio.

Mestadels Lars Gullin, kanske endast, framfördes. Underbar musik som jag tidigare gått lite vilse i förr men inte nu. En låt grep tag i min sorg över vännen och ljusa tårar kom. Låten heter Late Date.

Den har en svensk text av Eva Sjöstrand.

Bara den som drömmer törs gå vilse

bara den har kraft och mod

Bara den som drömmer finner vägar

vågar följa nästa flod

Vågar söka nya stigar

i  en annars snårig skog

där bara den som drömmer törs gå vilse

vågar tro att marken bär

vågar drömma sitt liv, vågar leva sin dröm,

vågar älska och leva livet nu och här

Den texten är för mig en bra beskrivning av vännen. Han levde sin dröm och drömde sitt liv. Att i sammanhanget lilla jag fått vara med under hans vandring på jorden är en kär ynnest och en innerlig fröjd.

Vila i frid Laszlo/Ladislaus

Det hände under julkonserten i Skänninge

Den julkonsertern som är så himla vacker att vara med om och antalet besökare blir fler och fler med åren verkar det som. Som om hela Skänninge vandrar man ur huse för att lyssna.

Men den här julkonserten hände det något. Mest på grund av att jag är van att sjunga styckena så jag kan kika upp lite mer från noterna och studera publiken. Då under en av sångerna sker det. Mötet mellan ett tonårsbarn och (troligen) en mormor. Barnbarnet lutar huvudet mot mormodern och blundar. Mormodern blundar också.

De är där. Där och då eller snarare här och nu. Utan ett enda carpe diem. De bara var tillsammans på julkonsert och det var som om tiden stannade på ett sätt som den gör när två människor är samman, på samma våglängd. Tillsammans i lugn. Ordlöst.

Tyvärr minns jag inte under vilken sång det var detta skedde. Kanske är det inte så viktigt eller så är det väldigt viktigt. För de två.

Hela 2019 präglas av denna syn av mötet mellan ett barnbarn och far-morföräldern. Det ÄR något särskilt med det mötet. Alltid.

Just den här helgen och den kommande månaden...

är det lite lurigt att inte ha en Domkyrkans Kammarkör att sjunga i. Det är något särskilt med mässorna runt jul, det är något särskilt med Händels Messias och det är något särskilt med sjungande människor runt julhelgen.

Mässor, Messias och människor.

Sedan har Sveriges Radio en stor rubrik för att vrida om skruvmejseln ännu mer...

Vad är egentligen grejen med körsång?

Det kan man fråga sig...

Ska bevista Messias men...men...det är liksom inte samma sak att sitta och lyssna och sedan vandra solitär ner på stan och ta en öl stirrandes i väggen fram mig. Det känns tomt. Redan. Det känns ovant. Redan.
Ovant att inte ha någon att prata med om hur det gick den här gången när vi sjöng Messias. Tomt att inte dryfta med några körmedlemmar hur solisterna var denna gång. Fundera över vad de medverkande tyckte om framförandet.

Det känns också underligt tomt att inte dela den trötthet som infinner sig efter det att man framfört ett stort verk. Som lyssnare har jag - så klart - inte samma trötthet. Inte heller samma, vad ska vi säga, tillfredsställelse som när jag sjungit själv i kören.

Jag får vänja mig. Vid det tomma. Och fylla det med något. Jag ska gå på andra konserter. Det ska jag. Det har vi redan gjort, det var väldigt bra.

Nu har jag hittat det. Peter Ustinov-programmet

Berättar då och då om min tillvaro efter den andra separationen i mitt liv. Att jag vid något tillfälle var hemma, lagade mat och drack ett eller två glas vin och tittade på TV.

Minns då att jag tänkte att nu kommer det att bli så här och det är inte bara helt OK utan bra. Tidigare hade jag varit nedstämd men inte nu.

TV-programmet jag tittade på hade Peter Ustinov på scenen, enbart honom. Och jag trivdes. Med mig själv - viktigt så klart - och med programmet i sig.

Nu subblade jag på det på Youtube, lite märkligt kan jag tycka. Men känner igen det. Årtalet - 1988 - stämmer också.

Peter Ustinov i sitt esse, publiken är liksom inte heller vilka som helst...:-)

På Fars dag stod jag och väntade på skjuts för att sjunga på en konsert

Det är en syssla man gör då och då när det är dags för just konsert. Samåkning sker. Vanligen har jag inget för mig mer än att studera de förbipasserande där vid den lilla men dock affären som finns i grannskapet. Den har inte många varor nuförtiden utan är mest utlämningsställe för paket.

Eftersom det var Fars Dag kom det väldigt många bilar som skulle till kyrkogården som finns intill där vi bor. Så det var många bilar att studera för att utröna om det kunde vara min skjuts som kom. I den bil jag skulle färdas fanns två kvinnor och i de bilar som anlände för att hedra sina fäder satt oftast...två kvinnor.

Jag började tänka på att det föreligger en skillnad i livslängd mellan könen. När jag står där i mina tankar kommer två kvinnor gående, den ena med rullator och lite forskande men glad blick. Den andra har en omvårdande och omhuldande attityd som annonserar att något skifte här i livet är på gång. För henne såväl för den rullatorbehövande.

"Ursäkta, vet du var ingången till äldreboendet är på Överstegatan?" säger den yngre. "Ja!", svarar jag och fortsätter med att beskriva ingången till just äldreboendet på Överstegatan.

"Men titta här är en affär!" utbrister vidare den yngre. "Ja, sa jag, det är lite mer av ett pakethämtningsställe". "Man kan nog få en tidning där i alla fall" säger den yngre och tittar lite menande på mig och jag säger att det kan man nog.

Duon vandrar vidare, visserligen bort från äldreboendet på Överstegatan, men verkar ha det rätt bra. Båda två. Den yngre hyser så klart en stark förhoppning att hennes mamma ska trivas där på...ja...ni vet...stället på Överstegatan. Kvinnan med rullatorn verkar också anse att det blir (nog) bra där.

Jag vet inte varför denna episod etsade sig fast i minnet det får jag fundera vidare på. Men jag hoppas innerligt att jag ska få möta kvinnan med rullator snart utanför paketutlämningsstället eller utanför äldreboendet på Överstegatan.

Hon kommer att få det bra där.

Tågresor med akustisk miljöförstöring...och en hundraåring med flickvän

Åker tåg mellan Linköping och Västervik. Förstår inte varför det hela tiden ska pratas om man är ett sällskap. Kan det liksom inte bara vara lite tyst emellanåt. Så man kan tänka på det som sagts. Sällskapet emellan. 

Det måste ju vara så att reflektion i samtal mellan människor också är viktig. Eller är det månne så att inre deflation inte längre är på modet. Utan det ska pladdras och pladdras om vad tusan som helst. Bara det pratas. En slags skvallerradio med prat. Som mal och mal. Såvitt jag kan bedöma mest svammel. Lite intressant smyger sig in. Men inte  mycket alls.

Kräsen kanske jag är då kan man tycka. När det gäller mellanmänskliga möten är jag det. Träffade en person idag med Walters syndrom. Vi sa inte mycket. Det mötet gav mig ändå mer än detta lyssnande på var barnbarnen ska bo. Om det kostar annorlunda i olika vagnar på tåget. Eller om ja, tusan vet. Döljer snacket i lurarna.

Det som är glädjande kom jag på är att de inte talar i mobil...utan jag hör alla delar. 

Roligast är åttioåringen bakom mig, som dricksade tågvärdinnan! Värdinnan lever på det än. Tro mig. Hon vandrar omkring i vagnen med ett bredare och varmare leende,

Så det så. För det vet man.

Nu ringde han till en bekant, och ropade ut över kupén att soppåsen som Gun skulle slänga ska inte slängas. Det låg en viktig skrivelse i påsen, den hamnade där av misstag. Jag brinner av nyfikenhet vad det är för skrivelse. Men man kan ju inte fråga främmande åttioåringar om sådant... Det går bara inte för sig.

Det jag djupt ångrar är att jag inte frågade henne mer, ni minns,som varit på begravning. Och jag frågade hur gammal hennes gammelmorfar var som dog. Ett hundra år sa tjejen med den lilla svarta. Och glittrande ögon. På min undran hur många som var med på begravningen sa hon ännu mer glittrande och med ett varmare leende: hans nya flickvän...

Hur gammal var hon undrar man. Hur länge var de ihop? Jag hann inte fråga, hon gick åt taxihållet på Linköpings central, jag gick uppför trappan högt skrattande mot stan. Ibland ska man inleda samtal fast man inte tror det passar sig.

Det hade passat sig i detta fall. Vi hade haft ett mellanmänskligt möte att minnas.

Ett flipper-spel - sinnebilden för positiv nostalgi

S:t Kors har gjort något väldigt väldigt bra i Mjärdevi Center, de har placerat ett flipperspel i entrehallen... En förbipasserande yngling sa "det står mest medelålders där"...

Tacka för det...vilken tripp på minnenas allé (inte memory lane som det står i S:t Kors lilla skylt vid spelet) det är att spela flipper. Gamla minnen väcks till liv. I föräldrarnas restaurang Rättviksbaren - underligt nog lokaliserad i Rättvik - fanns ett flipperspel. Jag hade så klart nycklar till det och spelade på det så snart jag kom åt utan att lägga i pengar.

Mest var vi tre som spelade. Minns namnet på den ene men väl den andra. De var några år äldre än jag och troligen fick jag glimtar från dem hur det är att vara just det, äldre.

När jag nu spelar på Pirates of the Caribbean-spelet kommer gamla takter tillbaka. Men också besvikelse över att reaktionen inte är vad den en gång var.

Men leendet över en bra kula eller en extra kula finns kvar.

En helig man - sa sambon

Igår var jag och sambon med om något fantastiskt. Det märkliga med detta då det sker är man har tid att tänka: detta är fantastiskt och viktigt.

Det var en sådan vanlig inledning på ett kalas. Man dricker bubbel och bubblar. Så långt ofantastiskt. Vanligt som sagt. Men det är ju så klart kul att säga hej till några vänner och bekanta och utbyta semesterminnen och så.

Men sen.

Sen händer det något himmelskt när man språkar med en Martin. Denne underbare man med plirande ögon som på något vis annonserar att jag vet vem du är. Och dessa ögon ser Dig. Just Dig. Öronen Lyssnar uppmärksamt på just Dig.

Men. Viker inte en tum från att berätta om livet, kärleken och tillståndet i världen.

Citerade dessutom inte - vad jag vet - bibeln en enda gång.
Men Buddha.

Samtalet vi hade med biskop emeritus Martin kommer jag att minnas i evigheters evighet.

Inte orden.
Men andemeningen.

Livet i kubik

Livet skriker ibland ut sin tillvaro från alla sina mörkaste hörn.
Det är död. Det är skiljelinjer. Det är sorg.
Det är en orientering om att hitta rätt väg eller en allmän oro för klimatet.

Det är en undran om ett bortval är rätt. Livet spelar spratt och ibland får man bara betrakta.

Eländet understundom.

Och ändå. Ändå ler jag inombords. Av en förnöjsamhet att fått vara med så länge. En inre tillfredsställelse att få mött så många intressanta människor genom min varsamma vandring på jorden.

Återkommer till lokföraren ord: du träffar bara trevliga människor du.

Idag är det begravning, för Lasse mjölkbonden på slätten

Idag är det begravning för Lasse, han mjölkbonden på slätten jag skrev om för några dagar sedan. Jag träffade honom en eller möjligen två gånger. Sonen träffade honom flera gånger. Jag tänker på gården, framtiden och Bosse. Brodern som är kvar och dansar på jorden.

Jag vet inte men troligen var de som ler och långhalm och kompletterade varandra i verksamheten på gården. Lasse lagade maten vet jag, så mycket vet jag. Lasse var lite ofärdig - som det heter i dalarna - efter det att han trillat av en traktor för några år sedan. Lasse satt i rullstol sedan den olyckan. Sedan drabbade cancern honom och han avled för några veckor sedan.

Det finns något som djupt, väldigt djupt binder samman mitt eget liv med sonens liv i och med gården. Tidigt var jag på en bondgården i Sunnanhed och klämde kokta potatisar till grisarna i stallet. Jag har ett minne av att det var kor där innan grisarna och mormor Hilma mjölkade dem så klart och hade såna där fina mjölkkrukor ni vet som nu står utmed vissa vägar på pallar.

Mjölkpallar.

Pallar ja. Det undrar jag om jag gör idag. Tanken är att vara där som stöd för sonen, på begravningen. Vi får se hur det går med den saken.

Jag tror jag håller mormor i handen, så löser det sig.

Det säger vi.

Lasse och Bosse - två mjölkbönder på slätten

Lasse en av två bröder har - hade - en gård tillsammans med ett - gissar jag - 45-tal kor. Mjölk är huvudproduktionen på den gemensamma gården. Flera tusen liter varannan dag kan jag tänka mig. Sonen hjälpte och hjälper till där då och då med matinköp och göromål i ladugården.

Jag minns mitt första besök.

Det var tydligt att man inte fick gå in i ladugården om man inte arbetade där. Lasse satt i sin rullstol, inte på vakt, utan bara satt där i öppningen. Som för att vara med. Han kunde köra traktor trots rullstolen men det var bökigt att köra runt i ladugården.

Verksamheten var i full gång. Det mockades, det kördes skottkärror, det lades ut hö. När skottkärran vars däck hade lite för lite luft i sig passerade Lasse för fjärde gången sa Lasse "Det var inte mycket luft i den där du". Svaret blev ett kort "mmmm"...men vid nästa passage blev svaret "Jaaa, men det är bara nertill". Skratt utbröt...:-)

Vila i frid Lasse. Mitt enda möte med dig minns jag alltid. En anledning är historien ovan. En annan anledning är att jag ville så gärna efter mötet med dig, din bror Bo, kor och ladugård ringa till min mamma och berätta att barnbarnet är i en ladugård med kor. Precis som min mormor var för länge länge sedan. Nu kan ni alla byta historier där uppe i himlen.

Jag hör skratten eka ända hit.

Väventyr - väver ett äventyr

Det gjorde jag i helgen. Det fanns fasta  hållpunkter med möten med människor i stora huvudstaden. Men resten vävdes efterhand till en väv, kanske tråcklades det lite också. Det är lite oklart.

Väventyret startade med en öl på Spanjorskan, detta relativa nytillskott på Stockholms kroghimmel. Gillar den.

Sedan fortsattes det med ett fint möte på Tak med multikonstnär. Tak har underbar utsikt över huvudstaden! Tur vi var där tidigt, när vi lämnade taket var kön väldigt lång, vääääääldigt lång. Sedan blev det middag med multikonstnär och gemensam vän i högskolebranschen på SKH.

På lördag var ett besök givet, nej, två, ett på Cafe Pascal på Norrtullsgatan och ett besök på Skånegatan 57, Cafe Pascals nyöppnade bageri och cafe. Kant i kant kom en inbokad fyratimmars lunch - den blev så lång (!) - lunchen var huvudtråden i väven och blev som väntat: varm, viktig och varsamt forskande.

Gustaf Sjökvists kammarkörs konsert i Nacka kyrka lördag kväll var himla skön att få till livs. Själen berikades och jag mötte en internetvän. Och en vän IRL - eller afk som en del säger away from keyboard - mötte jag också som sjöng i kören. Himla fint att ses och att lyssna på musiken som framfördes.

Lördagens avslutningen skedde på Daphne's en restaurang jag kommer att återvända till nästa väventyr misstänker jag.

Söndag. Lerin. Liljevalchs. Vad mer finns att säga.

Se den. Se den.

Speciellt Syrien-tavlorna.

Se dem.

Det spelar ingen roll faktiskt hur gammal hon hade blivit

I vanliga fall hade jag räknat ut hur många år mamma skulle blivit i morgon, då hennes födelsedag är. Men nä.

Struntar i det nu.

Finis origine pendet.

Jag vet med hjärtat och hjärnan att hon bidrog till mitt nuvarande mantra: jag är ärlig så jag lider av det och social så jag lider av det. Jag minns som igår när hon avslöjade en lögn. Hon tittade bara på mig på väg nerför en trapp. Det behövdes inget mer. Hennes ögon sa: ljug inte, det leder ingenstans.

Senare i livet sparkade jag boll. Ja faktiskt, tro det eller ej. Råkade så klart slå bollen in i en ruta som gick sönder. Så klart. Gick hem och berättade det för mamma som ringde till farbrorn som ägde fastigheten.

Han meddelade mamma att han tar kostnaden under parollen ' är pojken så ärlig ska det belönas '. På den vägen är det.

Kram mamma. Saknar att språka med dig här på jorden men känner än din kärlek.

I Warszawa pussas det en gång på kind

En gång i Polen alltså. Ett gäng gymnasietjejer gissar jag ses på Statbucks. En av dem är sen. Går runt till de tre och medelhavskt pussar på kind. Rättare sagt i luften bredvid kind.

I Grekland verkar det görs också detta men då i två vändor. Det vet jag eftersom en av mina vänner och jag gör så. Han är från Grekland.

I Frankrike vill jag minnas att turerna är tre och diskuterade med våra franskboende vänner vilken sida man ska börja på.

Vilken sida S började på förresten när han kindpussade nyblivna tonårsdottern M på stora bokhandeln i Avignon förtäljer inte historien. Dottern M struntade ljuvt i vilken. Men ett bläck-S återfanns senare på handen under resan.

Hur kommer det sig att medelhavssedvänjor letar sig norrut? Så långt ibland som till de mer ostliga delarna av vår huvudstad. Där dock utförs pussandet som en (social) markör får jag en känsla av. Men är osäker.

Här i Polen en gång. Grekland två. Frankrike tre.

I Sverige tar vi inte längre varandra i handen när vi ses. Jo. I  vissa grupperingar sker det. Men annars är vi utfattiga på nära kontakt vid mötet med en annan medmänniska.

Tillvarons beskaffenhet varierar

Idag varierar den som bara den.

Men så ska det väl vara och det är det som är livet, tycker mig konstaterat detta förut. Det är när rörigheten runt en blir markant högre och djupare som tillvaron ter sig ohanterlig. Men det går att hantera genom att sortera eller som jag gör just nu. Skriva.

En greppbar verklighet är det vi alla famnar, trängtar och söker. Den är inom räckhåll för det mesta, men när stödpunkterna, ankringstamparna och vingarna sviktar blir man vilse.

Och det är som det skall.

Mitt biblitek

(Publicerad i Corren i september 1996 Lotta Torstensson)

Mitt biblitek har brunnit ner. Och det spelar ingen roll om man fyller fyra i nästa vecka och kan orden i bästa sagan utantill. Eller om man är jättestor och går på sexårs och kan skriva orden med spretiga bokstäver nästan alldeles själv. Eller om man är stor och trodde att man varit med om allt. Mitt biblitek har brunnit ner. 

Alla Pippiböckerna, mamma. Var finns dom nu? Jo, vet du, Pippiböckerna fanns ju i hyllorna inne i ditt biblitek. Så dom har också brunnit. Inget finns kvar. Vi såg ju det. Vi var ju där och tittade. På bibliteket. 

Förresten var ni på bibliteket långt innan ni föddes. För alla böckerna jag lånade och läste om hur det skulle vara och hur det skulle kännas när ni föddes. Dom fanns på bibliteket. Längst bort. Det tog sin tid att vanka dit och tillbaka med en unge i magen. Så skönt att sätta sig och vila på halva vägen.

Och alla böckerna som handlade om hur det skulle vara när ni kommit ut och växte och blev större. Dom fanns också på bibliteket. Mitt i ungefär. Så att det inte skulle vara så långt att gå när man var småbarnsförälder och alltid trött och inte längre hade tid att vila på halva vägen. 

Alldeles i närheten fanns hyllan med böcker om människor som aldrig varit trötta. Som levt hemskt intressanta liv och uträttat storverk. 

Uppslagsböckerna. Dom fanns också på bibliteket. I en lång rad. Raka i ryggen. Som soldater i givakt med blankputsade skor, välborstade uniformer och skyldrade gevär. A till ö. A till ö.

Och lyriken. Ord som vapen.

Ja, sen hade vi dom där högfärdiga skönlitterära nykomlingarna med näsan i vädret som alltid trodde att dom var förmer än andra och som man måste ställa sig i kö för att få låna. Ena riktiga mallgrodor som ännu inte bekänt färg. Ändå visste dom att folk skulle ge vad som helst för att få hålla i dom och lukta på dom och smeka dom. 

Men allra bäst på bibliteket var egentligen dom där böckerna som någon just läst. Somliga lutade sig litet nonchalant mot varandra i hyllan. Andra halvlåg, slarvigt utmanande, på en vagn alldeles vid lånedisken. Gulnade och slitna. Välanvända. Älskade. Saknade.

Alla ni hemskt intressanta människor på bibliteket. Måtte ni aldrig tröttna. Måtte ni aldrig ge upp. Måtte ni alla hamna där på hyllan mitt i. Bland dom oförtrutna, oförtröttliga, oförglömliga.

Förr mitt biblitek. För ditt biblitek. För barnens biblitek. För det fria ordet. Och för dom spretiga bokstäverna. Som alltid överlever.

Ibland vill man bara släcka ner

Idag är en sådan dag. Det kommer nog att kännas så här i början av februari länge misstänker jag. Det är (igår) två år sedan Eva blev brutalt ihjälkörd av en drogpåverkad vansinneskörande yngling i hörnet av Hamngatan-Drottninggatan. Det var så otroligt onödigt. Så otroligt sorgligt. Så förbaskat dumt.

"Varför skulle du ut då?" skrev en av hennes vänner på facebook. Ja, varför?
Inläggen efter dne 7/2 2016 här på min blogg är korta men beskriver - om jag får säga det själv - rätt bra hur det  faktiskt var och kändes. Sedan får man multiplicera det med miljoner för att på något sätt försöka förstå hur familjen runt Eva hade det den tiden och har i början av februari.

Början av februari blir inte längre som den början en gång var, början av februari kommer nu att vara en påminnelse om att det tar slut en gång.