Besökte för övrigt Jönköping i helgen, trevligt som tusan. Kikade på vackra hus i Lerhagen, lite märkligt att de finns där, de finns inte i min hemkommun, och då ska man komma ihåg att i min hemkommun har verkligen storstadskomplexet fäste.

Javisst ja, en vass penna har kommit fram. Evaemma Andersson på Aftonbladet, tidigare i Oskarshamnsbladet misstänker jag, en liten goggling ger i alla fall den bilden. Hon skriver vad hon tycker, och det är inte PK utan iPK. Det tycker jag om.

Missförstås som ung och arg, nåja, ung är hon förstås, men arg? Inte då.

Grattis Mamma! 85 år idag.

Göra fel och be om förlåt. Som det heter, inte förlåtelse, som troligen är något annat. Det går ju inte, inte när det gäller klasskassan heller, vad konstigt. Vem är förvånad. Snart ingen.

Så tröttsamt att höra centerpartiets partieledare Maud Olofsson föra en animerad diskussion om statistik, som ingen tidigare anfört anmärkningar emot. Visst, det är klart, saker och ting hänger förstås ihop och är uppenbart lite komplicerade, men att ohälsotal döljer brister i näringslivspolitik är ju effektsökeri.

Men det är klart, linjen är ju klar, och följer Lejonborgs tidigare uttalande som rörde om i grytorna rejält. Den avslöjar en brist på tilltro till oss gräsrötter som är beklaglig.

Man frågar sig nervöst vad det handlade om egentligen, mer än att få lite radiotid. Tack och lov tog det slut precis nu, annars hade jag bytt kanal.

Jag tittade lite grand på samtalet mellan Bildberg (tror jag hon heter, åklagaren) och domaren Ulla Hansson. Jag blev ytterligt förvånad när Ulla sade att hon inte letar efter sanningen. Det gör ju inte advokater eller åklagare heller. Möjligen gör journalisterna det, men jag tvivlar.

Vem är det då som letar efter sanningen vid rättegångarna? Det frågar man sig nervöst, jag har grovt missuppfattat domarnas roll i sammanhanget. Det är allvarligt att inte sanningen har någon representant.

Men det är väl som symbolen antyder, det ska vägas, med förbundna ögon. De har tagit fasta på just de förbunda ögonen verkar det som.

Varför i hela friden ska vi arbeta idag? Annandag pingst alltså. Är det meningen sedan att vi ska traska ut, med svenska flaggor och fira plötsligt svenska flaggans dag. För att fira att Gustav Wasa gjorde något 1523. Skulle inte tro det.

Det enda som kommer att hända är att vi nästa år (då 6/6 infaller på en tisdag) kommer att vara lediga lör-tis. Så en semesterdag förläggs till måndag, det blir ju en klämdag.

Vilket påhitt. Fy tusan.

Så var det bekräftat, Monica Zetterlund är död. Eller Zettica Monsterlund som min gamle trumpetlärare alltid sade. Hon är saknad, jag tror tametusan att jag tar ledigt på måndag och lyssnar på skivor, det är ju "röd" dag i alla fall...liksom.

Lingonriset är inte längre i cocktailglaset, och gud så tomt det blev. Fattigt, man saknar något.

Monica Zetterlund är troligen död, det brann i hennes lägenhet igår kväll. Man får helt enkelt gå hem idag, strunta i arbetet och lyssna på hela "Ett lingonris i ett cocktailglas".

Man ska ta och traska till tingsrätten, och titta. På riktiga svin, tänker på den man som för bensinpengar körde runt dottern. Det är min skyldighet som man att se riktiga svin, de finns inte längre på bondgårdarna utan i våra tingsrätter.

Jag förstår inte, marknaden svämmar över av mamma-böcker, pappa-böcker, tips råd och dåd om hur man ska hantera sina barn. Vad har hänt med människorna frågar man sig nervöst. Fattar de inget längre?

Till och med på TV, visserligen inte finansierad av oss själva, ser man program där föräldrarna uppenbarligen abdikerat från föräldrayrket. Osså tar de dit en slags expert på barn för att reda ut det.

Varpå kan detta bero? Är det fyrtiotalisternas barn som nu fått barn? Nä, det är för sent, eller kanske det är en del av förklaringen. Eller är det frukterna av den fria uppfostran som var så populärpå 70-talet. Där ligger den troligaste förklaringen, de som uppfostrades fritt vet inte själva, så klart, hur man sätter gränser. De gränser som våra barn så väl behöver.

Well, well cykelställ.

Dottern konstaterar att ishockeyspelarna rör på sig, de är som anställda sa' jag.

Det är ju tusan också, att man inte ska kunna säga till urinerande slynglar utan att mista livet. Helt otroligt att nattvandrarna inte sade något till förövarna. Det som det är sagt, det ondas framfart går inte framåt självt, det är de godas tystnad.

"Timeless journey" hade jag glädjen att bevista igår, Sharon Dyall, Louise Hofsten, Svante Thuresson, Pierre Swärd soul and jazz group with strings. Strings, det var Stockholms Strings, som inte bara spelade utan stod för uppmuntrande koreografi. Vissa delar fanns med bara i Linköping, eftersom detta var sista spelningen med just denna konstallation.

Var det någon resa då? Ja, i såväl i det yttre som i det inre. Sharon Dyalls tolkningar av låtar från ett otal gengrer är njutbara diamanter. Svante Thuressons feeling och låtval, ikväll Med bland andra Lars Färnlöfs Farfars vals, kom sig väl till uttryck och Louise följde sin pappas råd "Lär dig åtminstone en låt av Duke Ellington" med den äran. "Don't get around much anymore" med en ensam Louise och hennes munspel var enastående.

Ray Charles ler i sin himmel efter Pierre Swärds dynamiska hyllning av "Georgia on my mind". Det den mannen alltid kunnat göra med en B3-orgel är lika njutbart som beundransvärt.

Jag börjar bli väldigt betänksam över sakernas ordning här i Sverige. Gemene man har en känsla av att det finns en kantring av den nationalitet de som utför brott tillhör. Politiker och statistiken (om det ens finns någon trovärdig) påstår att det inte finns en sådan kantring, och ändå florerar det rapportering om Litauiska män som gjort ditten och jugoslaver som gjort datten.

Jag tror det är dags för slöddret, vilken nationalitet de än tillhör, att sändas ut ur landet eller ordentligt buras in. Men här, i denna problematik, finns en grogrund för söndrande främlingsfientlighet. Jag tror det är vi vanliga människor som måste säga "STOPP vi tolererar inte detta beteende i vårt land" oavsett hudfärg, religion och nationstillhörighet.

Lyssnade lite grand på riksdagens debatt idag. På P1, så klart. Det är det vanliga käbblet. Trött på det blir man, man undrar vad ont vi gjort för att förtjäna sådana politiker.

Så ska de tas. I en artikel i aftobladet skrivs det om ett försök till våldtäkt. jag gillar speciellt skrivningen "Hon riktade då några snabba slag mot hans huvud. När han inte gav upp skrek hon allt vad hon kunde i hans öra. I det läget tog han till flykten och rusade i riktning mot sjön Trekanten.".

Marknaden för 3G mattas av, står det att läsa i SvD idag. Vem är förvånad? De flesta av oss vill kunna prata i mobiltelefonen, vi vill kunna texta till varandra. Det räcker gott och väl, vi skulle kunna till och med kunna tänka oss att betala mer för att det ska fungera på ställen där det idag inte fungerar.

Ja, vad ska man säga. Ja, vad ska man göra. Måste man bli rasist för att det ska bli någon ändring på den kvinnosyn som våra invandrare de facto verkar präglas av. Jag vill inte tro det. Tänker på de sex män som höll en 15-årig flicka inlåst och utnyttjade henne.

Skulle inte tro att den nya lagen gör att de får skaka mer galler än tidigare. Det sitter i väggarna på tingsrätterna, hovrätterna och kanske HD, att flickor, kvinnor och barn får skylla sig själva.

Aldrig är väl nätet så bra som när man hittar gamla vänner på det. Häromveckan gjorde jag det. Underbart.

Instant messaging är nog här för att stanna. Just precis nyss så loggade sonen in på MSN Messenger (det finns flera produkter, men nu råkar vi använda den på jobbet, och de använder den i skolan också) och så hade vi en liten pratstund. Han på skolan, jag på jobbet.

Jag går i alla fall till fikat nu med ett litet leende på läpparna. Det gör nog han med, fast till nästa lektion.