En god vän dansar inte mer på jorden

Och som han dansade och berörde. Mig berörde han i grunden, hur jag ser på saker, hur jag samtalar och lyssnar på människor.

”Kan du lyssna?” Sa han under en av våra första rätt långa bilfärder. "Eh, ja",  svarade jag. Den lilla episoden på väg till Malmö påverkade något så alldagligt hur jag namnsätter grupper av ikoner på min iPad...

Lyssna. Titta. Rita. Resa. Navigera...med flera. Men startade med just Lyssna.

På en annan av våra resor vars mål troligen också var Malmö eller i alla fall södra Sverige körde jag med mitt lokalvansinne vilse och vännen utbrister: jag tycker om att vara vilse då upptäcker man ofta något nytt. Just då, just där hade jag troligen en alltför hård jobbpiska på mig så uppskattning saknades nog av att vara just vilse.

I ett av våra samtal tillhörande bilfärd före jul till Vadstena pratade vi om musik och jazz. Speciellt jazz. Jag spelade Thad Jones/Mel Lewis Orchestra för honom i bilen. Han gillade det skarpt.
I helgen lyssnade jag på underbare Jan Allan i en trio.

Mestadels Lars Gullin, kanske endast, framfördes. Underbar musik som jag tidigare gått lite vilse i förr men inte nu. En låt grep tag i min sorg över vännen och ljusa tårar kom. Låten heter Late Date.

Den har en svensk text av Eva Sjöstrand.

Bara den som drömmer törs gå vilse

bara den har kraft och mod

Bara den som drömmer finner vägar

vågar följa nästa flod

Vågar söka nya stigar

i  en annars snårig skog

där bara den som drömmer törs gå vilse

vågar tro att marken bär

vågar drömma sitt liv, vågar leva sin dröm,

vågar älska och leva livet nu och här

Den texten är för mig en bra beskrivning av vännen. Han levde sin dröm och drömde sitt liv. Att i sammanhanget lilla jag fått vara med under hans vandring på jorden är en kär ynnest och en innerlig fröjd.

Vila i frid Laszlo/Ladislaus