Lasses minneslappar och tankenotiser från Susnet:

Totalt: Månad: Vecka: Dag: Instagram

Leta i den här bloggen

2009-09-28

Det brast. Det gör det ibalnd.

Och det stavas ibland. Men jag tänker inte rätta det. Måste göra något åt det. Starren. Tror jag, på höger öga. Vet att det är starr, men tror jag måste göra något åt det.

Brast?

Ja. När mamma, 89 år, ensam efter 63 års samvaro plötsligt inte har en samvaro längre. Hon ringer när jag "inte har tid". Idag bestämde jag mig - tack Karin L - att jag har det. Det kanske är så att jag inte får samtal från mamma. Det kan vara så - i detta nu - att jag inte kan ringa till henne.

Det brast. Jag grät. Nuförtiden gråter jag inte så ofta som förr. Det är nyttigt för en limbistiker som jag. Hittade limbiska systemet i en bok av underbare Peter Gärdenfors. Läs honom. Vilken som helst.

Jag kved fram - när mamma frågade varför jag "försvann" - orden "jag saknar dig mamma". Jag är glad att jag sa just så. Nu, när allt har lagt sig, saknar jag mamma. Och jag är ändå priviligerad ety min mamma lever.

Min pappa lever.

Jag saknar henne likafullt. Men saknaden - Karin L - är inte stor. Inte än. Och vet ni, om någon vågar dö så är det mamma. Så klart började hon hulka lite. Så klart. Om en kortleksfyllande son börjar gråta i telefon.

Livet är som livet är. Men det ÄR.

Inga kommentarer: