Inte uttala sig om specifika fall

Ofta säger myndighetsutövare - och ibland politiker - att de inte kan uttala sig i ett specifikt fall. Har alltid haft svårt för detta, finns det verkligen ingenting att säga? Ingenting, och hur kommer de undan? Så klart att specifika fall faktiskt säger något om hur saker och ting fungerar. I samhället.

Ibland ska man så klart inte säga något. Om det är privat. Men ofta är det inte privat, det är Beda som inte får gå ut, det är Gösta som blir inlåst, felbehandling i vården eller - oftast - något missförhållande. Som den intervjuade har ansvar för, bemnyndigad (skyldighet att ta beslut) att se till.

Bort med dessa fega personer. De är fega, det finns ingen annan förklaring.

Fått en ny favoritblogg...

Om Frankrike så klart, men han bor i Stockholm. Och har bageri. Men Hallå! Kan det bli bättre...
http://petite-france.blogspot.com/ är det i alla fall.

Moln av ord.

Ett moln av ord
som är på den här bloggen. Vet inte hur långt tillbaka. Men ändå.

Ikväll fick ordet tystnad en ny dimension

Det är en annan tystnad här hemma. Den liksom bara kom när sonen kom och hämtade "det sista". Då blev det, efter det att dörren slog igen, tyst. På ett vis det inte blivit förut. Inte sorgligt vill jag påpeka, bara tyst. Inte tystare, bara liksom en till sorts tystnad.

Det blev intensivt tyst.

Att bli intensivt tyst låter som en oxymoron. Men det är det inte. Det är intensivt tyst, eller rättare sagt det blev det under några minuter. Sedan var det som om just den intensiva tystnaden lade sig. Till ro.

Välkomnar lugnet.

Jag minns det som igår...

jag satt på Amalfi. Nybliven pappa. Stolt liksom över att mina spermier liksom dög.

Minns också när vi skulle flytta dit vi bor nu, gick i området och kände in det. Kändes bra.

Drar mig till minnes när jag skulle flytta från metropolen Rättvik till Linköping. Mamma vinkade från Rättviks omgivning. Hon och jag.

Att dra vidare, att flytta från sina rötter, det kostar på. Inte bara för den som sliter upp - med outsäglig och vederhäftig rätta - rötterna. Minst för den tror jag. Mest för den, kostar det på, för den eller de som står kvar. Och tittar.

Klok kvinna

Min sambo är en klok kvinna med koll på företagsekonomiska principer i samklang med samhällsnyttan. Att undanlåta att satsa på säkerhet - i BPs fall - och att undanlåta att satsa på rening av slam från aluminiumfabrik - nu senast i Ungern - är ett otyg. Aktieägarna tjänar inte på det, BPs värde har sjunkit för ägarna likaså för aluminiumfabrikens ägare.

I england var troligen en del av pensionspengarna nerplöjda i BP; de har också minskat i värde.

Inget bra att låta pengarna stanna till ingen nytta i företagen alltså. Ännu sämre att dela ut dem.

Smörgåstårtan går igen

Så att säga. Dottern ville ha den på sin artonårsdag i helgen, och ett tyskt tv-reportage-team gör ett program från Dorotea - det är ju stort det :-) - om just smörgåstårtan.

Jag drar mig till minnes mammas smörgåstårta, som såldes i Rättvik på sextio- och sjuttiotalet. Folk undrade vad som gjorde den så god. En hemlighet var att man gjorde dem - ogarnerade - dagen innan; de blev saftigare då. Sedan garnerade mamma med finhackade tomater, gurkor och persilja som lades i mönster på ovansidan. Persilja på sidorna. Enkel, ren och väldigt olik de näst intill monster som görs idag. Som ju är svåra att skära.

En annan hemlighet var troligen lagren, ett lager var skinka och gurkmajonäs tillverkad av bostongurka och majonäs, ett var räkor med majonäs - gissar jag. Sedan fanns ett underligt rött lager som folk inte begrep sig på. Där låg troligen en till hemlighet, det lagret var mjukost med röd karamellfärg (!). Folk gissade på räkspad, och mystiska kryddningar, men svaret var väldigt väldigt enkelt. Lura ögat med lite röd karamellfärg.

De dör som på ett pärlband....

Martin Ljung är död. Jag minns honom, inte som enbente kapten träben, inte som knäppupp-Martin, inte som bas-Martin i trum-trum-trummelitum utan som Pom-Pom i uppsättningen Spök. Med Björn Skifs.

Pom-Pom. Sa Martin. Och publiken lade sig raklång av skratt.

Saknad är han. Otroligt.
Och jag hoppas att han och Povel reder ut de som utredas ska nu, såsom i himmelen, så ock på jorden.

Vila i frid, Martin.

Pom-pom.

Tjänstehjon eller inte

Klart det handlar om synen på den som kör i etiketts-expertens svar på frågan var man ska sitta i Taxin. Att bara ställa frågan tyder på, ja, jag vet inte vad. Som om vore det viktigt, och det påpekar ju också taxi-chaufförerna själva.

I England, så klart, och i USA kanske, där sitter man inte fram. Vid föraren, England är ju lite överklassigt hela England liksom...

Tänk...om man vill lära sig något om konjunkturen då sätter man sig fram, taxi-chaufförer besitter mången kunskap om just konjunkturen. Vi har många körning till och från företag X, fler än för några månader sedan. Aha! Se där!

Suckar djupt när jag ser folk tala i mobilen samtidigt som de betalar, samma sak där, tjänstejhonsvarning. Alla andra är till För Mig. Bara För Mig. Mina samtal är så viktiga att jag inte lägger ifrån mig telefonen, eller ber att få ringa upp. Så är det. Vänj er vid det.

Pyttsan.

Som sagt var...

Ibland ska man tänka ett steg till...

Dina bokstäver är latinska.
Dina siffror kom från Indien med arabiska handelsmän.
Din demokrati är grekisk.
Din pizza italiensk.
Din kebab turkisk.
Din potatis sydamerikansk.
Alkohol uppfanns av en iranier.
Din favoritrappare har afrikanskt påbrå och den roliga killen på tv är kurd.
En del älskar att åka till Thailand och din landslagskapten i fotboll är bosnisk.

Man är ju inte glad precis

Att sitta på avstånd och vid lunchtid följa valet var en erfarenhet. Man ser sig omkring i landet jag är i och ser mångfalden, man hör olika språk, på konferensen är det 116 länder representerade. Man kan liksom inte "slippa" något av dem. Representanter med och utan turban finns runt en. Visserligen ingen burka-DBA, men det kanske kommer.

Jag tror blocken - som entiteter - får ta på sig detta. Polariseringen i två diametrala, i alla fall till synes, block banade en väg för SD. En lika olycklig, för SD frambar som farlig väg, jag tror inte trasslen som SD påpekar löses genom att applicera SDs metoder. Jag tror det blir värre, mycket värre.

Tror inte ens att de som röstade på SD i vissa fall tror på deras metoder, de var bara trötta på att inte bli hörda när de skriker att invandrarna står för 20% av fängelsevistelserna men bara 10% av befolkningen. De skiter i - på grund av okunskap eller lättja och i vissa fall båda - att det beror snarare på att det är socialgruppen som är lägst i samhället står för brotten.

Det är dags, som många av mina vänner sagt, att börja tala politik. I alla fall om invandring. Och om hur illa vi fritt tänkande, humanistiska och svenska människor anser SDs intåg vara. De ska bekämpas mer ord och inte med slag, de ska bekämpas med fakta och inte med känslor, de ska bekämpas och de ska ut. Inte ur landet utan ur riksdagen.

Ord det är svårt det

I Corren skriver Ola Sigvardsson om att politik inte handlar om individer utan om grupper. Men grupper består ju av individer tänker jag, och fattar tangentbordet, startar Outlook för att skriva till Ordet Fritt på Corren. Sedan ser jag meningen i artikeln "Ett politiskt beslut som är avsett att gynna en stor grupp går ut över enskilda individer på marginalen." och då börjar det ju bli pinsamt, så jag låter bli mitt mailande.

Ett politiskt beslut går alltså ut över individer. På marginalen. Slår Ola fast i en artikel som ska handla om att politik inte handlar om individer. Hå-hå-ja-ja.

Jag vill inte vara på marginalen. Inte som individ och inte som den individ jag är i en grupp. Och med den rasande rapporteringen om en drös individer som hamnat just utanför så konstituerar de nog en grupp. Det skulle jag kunna tro utan att ljuga.

Ögon är intressanta

Man kan koppla ihop sig med en annan människa på kortare tid än med ord. Och det enda man säger är, med ögonen, "jag ser dig och du ser mig och vi är människor båda två". Det liksom glittrar till. Så klart - men inte alltid - ordlöst. Först måste kopplingen liksom förlösas, med någon tvekan, med någon fördold hemlig - i någon mening - ledtråd.

Fick mig att fundera på orden hemlig och fördold. Det är faktiskt inte samma sak.
Undangömd kanske är ett bättre ord än fördold. Kanske. Det är höjt i det fördolda...men det är ju inte hemligt.

Gick till min favoritrestaurang i San Francisco och det är inte huvudsakligen maten som är bra, det är stämningen, det gemytliga och familjemässiga (och i ordets rätta bemärkelse familjära - alltså kända) på stället som sådant. De trivs där, de som arbetar där. På ett icke-amerikanskt påtvingat och -klistrat sätt.

Det slår mig att jag letar alltid reda på sådana ställen. Och det här i San Francisco hände det, on the flick of a switch, i stunden - om man ser till att vara öppen för det - och bara så där oannonserat så händer det. Oannonserat är ett viktigt ord förresten i sammanhanget. Det händer att man ser varandra. Som människor. Som gillande människor, som inte vill något ont, utan bara väl.

Som en själsligt smekning.


'

Ett av blocken har symboler på afficherna

<< eller > står det på den.

Då undrar jag...om bandet är slut, ska man trycka på Play då? Är det då inte dags
att vända på kassettbandet. Tro. Så man spelar A-sidan, eller B-sidan, vilken det nu var som tog slut.

Drar mig till minnes någon politiker som sagt - eller så är det en skröna - "vi står vid avgrundens brant och det är dags att ta ett steg framåt".

Men...men...liksom...Hallå...

Söker man vård ska man få den...

även om det är psyket som ska vårdas, att "knivmannen" sökte vård redan på torsdagen står det inget om i DNs artikel. Men den informationen återfinns i Correns. artikel. Man kan undra varpå det beror att en vårdsökande inte blev omhändertagen innan en ung oskyldig kvinna drabbas.

Varför är det så? Det är ju uppenbart bättre att ta hand om preventivt i stället för på "den vanliga" akuten som nu blev fallet.

Möjligen är psykakuten en kvasiakut och en slags dörrvakt där man inte får hjälp trots att man - i detta fallet bevisligen - behöver den.
Märkilgt.

Anmärkningsvärd och farlig utveckling.

Felaktig adress huvudnyhet i Corren

Idag var på första sidan en stor bild där nyheten - eller snarare icke-nyheten - var att man uppgivit fel adress vid en trädgårdsvisningsdag.

Men HALLÅ!

Borta bra, men hemma bäst!

Det var värst. Hade en sådan rubrik förut...måste kika på det inlägget.

Men är det hemma bäst? Jag raljerade lite i Joucas - eller rättare sagt i Lörrach men i alla fall... - om att varför ska man resa. "Där sitter en man och läser tidningen på samma sätt som mannen som sitter på ett café i Linköping". Jag fortsatte min reskritik "Och där sitter två tjejjer som säjert pratar om samma sak som två tjejjer på något fik i Linköping, förlorad kärlek, hittad kärlek, trött på mamman eller vad det nu kan vara..".

Man kommer raskare och raskare in liksom i hemlunket med märker jag med tilltagande ålder. Undrar vad det är så. Plötsligt så är man liksom bara här. Hemma. Där det ska vara bäst. Vusst, det är bäst på ett sätt. Men på ett annat sätt är det bättre - alltså inte lika bra - att vara borta. Eller borta.

En god vän skrev "nej, vi kan inte ses då är jag på annan ort". Så är det nog. Vännen skrev alltså inte "Nej, vi kan inte ses jag är inte hemma" utan "jag är på annan ort". Annan ort.

Och man ska resa så långsamt så själen hinner med. Det vet varenda indian.

Joucas-kaffe är inte dumt

Uppe på berget, i byn, där 5 personers namn står på minnesstenen efter första världskriget fikar vi. Bara fem personer, liten by. Och ja, den är liten, man lär sig den fort. Trång gata också.
5 centimeter på varje sida när man rattar bilen mellan husen...

Livet på landet är bra annars tycker jag nog.:-)

Har inte läst den än...

Men den är säkert bra, Ann Heberleins nya bok om ondska, den kommer i höst. Har ni inte läst "Det var inte mitt fel, om konsten att ta ansvar" så gör det. Underbar bok. Borde ingå i lärarutbildningen om ni frågar mig.

Just nu pratar en journalist i sommarprogrammet om ondskan. Ondskan i Kisa. Hon är lite lite lite ute och cyklar tycker jag nog. Lite. Teatern borde tagit sitt ansvar och satt ner foten, å andra sidan borde kriminalvården tagit ett större ansvar och lagt ner hela kroppen. Att inte polisradion har täckning i Kisatrakten torde inte vara någon annans bekymmer än polisen. Och denna brist har inte medfört något trassel, förrän just den här dagen.

Att mörda en annan person är sist men inte minst förövarens ansvar. Det är ju han, mer sällan hon, som står för det onda. Att omgivningen inte ser det onda kan man fundera över, de måste haft sin egna agenda, eller levt i ovetskap, eller så kanske de som jag tror på det goda i människan.

Sommarpraterskan fick ihop det slut. Vi ska sätta ner foten, och lägga ner hela kroppen i mötet med ondskan.

Här tar det slut

I dubbel bemärkelse...
Aftonbladet har inte fattat något alls verkar det som.
Inte ett dugg.
Och jag är inte förvånad. Kvällstidningsjournalistiken i det här landet
går hela tiden över gränser. Nu har ni överträtt den flera gånger om.

Oavsett vad man anser om Littorins göranden och låtanden, finns det en gräns. Påpekade
han själv i går.

Artikeln andas dessutom en slags bombaskishet, en underlig stolthet över att vara
den tidning som fick honom över kanten. Som om det vore något att vara stolt över.
Dessutom visar det på vilken otrolig okunnighet om mänskliga överväganden
och processer när människor tar beslut.

Som om det fanns en beslutspunkt. Skulle inte tro det. Era trakasserier blev helt enkelt
för mycket till slut. De verkar pågått en längre tid och har inte slutat än.

Det är dags att sluta läsa www.aftonbladet.se, papperstidningarna slutade jag läsa
för länge länge sedan.