En ny favoo. http://www.myspace.com/saferide

iPod tillbaka till lycklig ägarinna. Den "hittades" på McDonalds. Min polisanmälan gjorde att rättmätiga ägarinnan kunde hittas.

Min tro på människan är tillbaka.

I torsdags hände det, dottern glömde sin iPod Nano på toaletten på McDonalds i centrala Linköping. Två minuter senare kikade hon, nä, som sagt, väck me' pusta.

Ledsen dotter ringde. Arg på sig själv dotter ringde. Passade på att infoga några filosofiska betraktelser till mess-påståendet "Den var mitt liiiiiiiiiiiiiiiiv", betraktelsen löd "saker är aldrig ens liv, det kunde varit värre", varpå jag räknade upp några. Ska inte skriva dem här, de lämpar sig av olika skäl inte för det.

Illa vald dag, dotter vacker som en dag, tights (brukar ha jeans) kjol över tightsen och en sommarklänning till detta. Glad, jovialisk, euforisk, sommarlovsyr, hon var yr av att bli fri från skolan; detta ok i de flesta tonåringars vanliga vardag. Dottern såg fram emot att sova (det gjordes också till 14:30 på fredagen) bara Vara, surfa lite, läsa lite och lyssna på iPodens taktfasta rapp-låtar.

Någon mindre nogräknad person satte stopp för det sista. Men bara det sista, faktiskt. Funderade ett tag på ett "Dagens Ris" i Corren...men jag ändrade det till Dagens Ros (idéen var att den skulle vara utformad som ett tack till den lymmel som gjorde att jag fick meddela dottern filosofiska betraktelser).
Sedan lade jag ner hela projektet. Med Corren. I alla fall för nu, som det heter. Kanske kanske blir det en insändare, men det skulle förvåna mig om orken infinner sig.

Dottern ska spana lite i "Säljes"-annonserna. Smart. Det visste jag redan.

Eftersom jag har lust att utbrista "Jävla svin som tar dotterns iPod Nano, en rosa" så gör jag det.
JÄVLA SVIN!

I vanliga fall brukar jag ta bort de musikstycken från MP3-spelaren som framförts. I vanliga fall är de liksom - trots att musiken skrivits av giganter som Bach eller Mozart - i någon mening exekverade, utförda eller avbockade i en slags lista.
Likväl är det ju så att man understundom nynnar på Messias (just Comfort Ye är kvar på MP3 av olika anledningar, den främsta är att jag ska sjunga den på en lektion) eller Bach för den delen. Nå. Liksom.

Men NU.

Nu är Poulenc kvar i MP3n. Och som han är kvar! "Jag skrattar åt alla planeter". Denna längtan efter frihet - som stycket delvis handlar om - hela mänsklighetens strävan efter, trängtan efter just frihet. I detta fall var det frihet från krig, men tänk, jag tror Poulenc tänkte längre än så.

Sista stycket, eller delen av verket skrivs ett namn, vilket namn, vilket namn? Friiiiiiiheeeeeeet brister båda körerna ut i. Men på franska då...liberté...men i alla fall...

På MP3-spelaren beblandas (om man vill om man vill och jag vill) mästare med andra mästare. Det finns en låt från Stevie Wonders senaste Time2Love. Minns inte vad den heter den jag har nu, men den heter nog just det...sången som återfinns på en MP3-spelare nära mig.

Och så Stefan, Stefan Undraren.

We have time for racism
We have time for criticism
Held bondage by our ism's
When will there be a time to love

We make time to debate religion
Passing bills and building prisons
For building fortunes and passing judgements
When will there be a time to love

At this point in history we have a choice to make
To either walk a path of love
Or be crippled by our hate

Sökte på skoj - ni vet så där som man gör - på Google ibland. Men inte efter hela mitt namn utan en kortare variant. Fick denna träff, ett litet men dock bevis på att man är gammal i IT-gemet... VIDED är namnet på en ordbehandlare - som det hette - som fanns på den tiden. Till gamla teckenbaserade datorterminaler.

VIDeo EDitor misstänker jag att det stod för. Saknar faktiskt fortfarande en funktion i den; man kunde kopiera och flytta kolumner med text. Alltså inte, äsch...det är ingen ide att förklara med just ord...trots att det ju handlar om en ordbehandlare...:-)

(Text 22274) 82-10-06 11.45 Lasse Sjöström LIDAC Mottagare: VIDED
erfarenhetsutbyte Sändare: Lasse Sjöström LIDAC -- Sänt: 82-10-06 11.45
Kommentar till:

"Den siste entusiasten" tog Wenche Myre fasta på. I flera tidningar sade hon just det, inte Aftonbladet dock, men Aftonbladets kulturskribent kan inte ha läst sin text.

Det stod inte ....radion Lennart Hylande... utan ...Lennart Hyland...

Jag menar...MEN HALLÅ!

På väg till Linköping, åker tåg från Västervik. Det är inte ett tågset, det är Ett Tåg. Som tutar när det närmar sig obevakade korsningar. Underbart. Den ena vackra kvinnan efter den andra anträder sin resa, respektive avslutar den. Västervik till Gamleby tog en halvtimme tror jag, eller så. Tiden är ju inte viktig. Faktiskt. Inte på det viset.

När jag tänker efter har jag endast sett två andra män bland alla passagerare som till antalet uppgår till sisådär ett tjugotal. Jag äter Comté, osten inköpt på "Ost och Deli" på ävreseorten.

Vesper är på tapeten, latin för afton, det ska sjungas. För andra gången inför publik någonsin, Dominos Regit Me av älmhultskompositören P-G. Pettersson tror jag det är. Kunde tittat i noterna, men si, i väskan ligger endast Psaltarpsalmen 66. Tror jag numret var. Passerar fin sjö, tittar lite på den medans jag skriver. HA! Stavade inte fel någonstans. Lycka.

På väg mot Falerum misstänker jag.

I morgon prästvigningsmässa, de är speciella. Lite långa, men underbara på sitt sätt. Mässorna är uinderbara. Tid för reflektion och eftertanke. Inga kranka blekheter, bara eftertankar.

Man tar liksom om hand om de tankar man ligger efter med. Så de hinner ifatt. Själen, kroppen och tanken liksom kommer samman.

Nu kommer alla kultursidor att svämma över av mer eller mindre underfundiga hänvisningar till "Underbart är kort" eftersom Povel Ramel är död.

Jag nynnade helt kort på "De sista entusiasterna" när jag hörde på radion att det var dags. Det märktes. "Hmmm...mycket Povel Ramel nu på kvartifemekot, och hon är 17:48".

Dags att dö, det låg lite i luften när inte Herr Ramel var utdelare på karamelodiktstipendiatet utan sonen tog över. Att skriva om Povel Ramel, oavsett om man bloggar eller är kulturredaktör, kostar på. Man liksom Vill. För Mycket.
Själv sade han på P1 nyss att om han inte roas själv så blir det inget.

Efter ett tag så kom ordraden "Åsså Låt Ozeoloten förbli Ozeolot" från en av böckerna som står i bokhyllan. Läst den alldeles för lite. Sedan undrade jag lite om Martin Ljung och Povel Ramels påstådda schism. Struntar i den faktiskt, men när en person dör så funderar man liksom lite över Povel Ramel. Ja, i det här fallet nu då liksom eftersom det var just han som dog.

I närheten av sin familj. Som det ska vara. Han visste nog att det var dags. Det var dags nu. För mycket. Det blev för mycket för kroppen.

Hans musik kommer att leva kvar. Och han kommer att finnas, jämt. I våra huvuden, som den siste entusiasten. Ivrigt påminnande oss om just det. Att vara entusiastisk.
Ordekvelibrist. Tycka Turist Trist. Underbart skrivet.
Icke tycka mycket bråk, tycka turist: Åk!.

Alltså jag menar, vilken man. Han kommer att bli saknad så klart av familjen, jag har aldrig träffat honom, har bara träffat hans musik.
Musiken är sagolik, eftertänksam och melodiskt vacker. Sådan kommer alltid att leva kvar. Handen på Händel gick som en Pendel. Som Povel skaldade.

En kompis och jag hade en egen "Jag Diggar dig", en ramsa vi deklamerade när vi sågs. Idéen kom förstås från Povel, den är tyvärr bortglömd och inte nedtecknad. Vi minns endast fragment.
Povels fragment kommer vi minnas länge länge.
Vila i frid.

"Alla individer skall ha rätt att utrycka sin kärlek fritt och välja med vem eller vilka de vill ingå en relation."

Låter bra va'?

Citatet kommer från den pedofilcite som är förstasidessfott i DN idag, på nätet. Jag har inte ens bläddrat i pappers-DN.

Det är ju välkänt att det inte går att bygga en sexualmoral ens på kristendomens främsta kärleksbud "Vad du vill att andra ska göra mot dig ska du också göra mot dem". Det finns liksom en motsägelse här. En piskintresserad kan lätt få för sig att han - ja, det är nog lite genusoneutralt här misstänker jag - ska gå runt och piska hela världen.

Jag menar...nu får det ju vara någon hejd på dårskapen. Men men, människan är ju inte särskilt klok. Det har ju historien tyvärr visat.

Så var Poulencs Figure Humaine avklarad. Underbart. Obeskrivbart, så raskt över till något annat.
På festen framfördes älskvärda L'amour de moi, med mamma-Hansson. Kära återseenden och återhöranden i förra kören jag sjöng i, över 20 år sedan. Över 20 år sedan.

Men tiden går inte fort, det går att resa i tiden via känslan att sjunga, minnen blommar upp ur den blomlåda som sångaren förfogar över, en aldrig sinande sångarens egen lilla blomlåda. Låda förresten, det är en hel trädgård. En alldeles ljus, fin, palett med själens alla känsosträngar.

Ett minne för känslan, att kunna resa tillbaka till små guldkorn av känslotoppar och ibland dalar. Den ena finns, som bekant, inte utan den andra. Känslomässig berg- och dalbana kallade jag det en gång i tiden.
Jag kommer dock från ämnet.
Sång.

All my Trials Lord. Soon be over. Ad Libitums kännetecken, den körens själ. Som överförs i muntligt tradition. Nyanserna går från forcerat forte till pp på några åttondelar. Böljande vågor som i mina ögon naturligtvis kommer ut...och rinner över. Satt mycket långt bak...och vilade. En nyttig kontrast mot Kammarkörens klangmatta, också i pp, men ibland i ett dånande hjärtligt - och inte alls massivt omkullvältande med kraft utan klang - fortissimo.

Körernas själar kom fram och böljade mot varandra, den ena mer icke-profan den andra profan. Den ena mer kyrkorumsmässig, den andra mer gospelmässig.

"Jag skrattar åt alla planeter" står det i texten. Vet inte varför det fastnat. Har ännu inte tagit bort den från MP3-spelaren...De mänskliga gestalterna ska nog vara med i Frankrike i år. Det tror jag. Så tror jag. Som en markör, av vad vet jag ännu inte.

Inte i stan utan på landet

Jag och katten sitter ute på altanen, men inte i stan utan på landet.

Katten och jag förstår varandra där ute på altanen, inte i stan men ute på landet.

Ute på landet är det skönt, när jag och katten sitter på altanen. Där då, inte i stan. Alltså på landet.

Tidigare idag skedde något underbart, mer än en gång. Dottern följde med, till landet, med Mig, en Fånig Pappa till en Tonårsdotter. Till landet, inte på stan utan på landet.

Vi åt oxfile, jag och dottern, på landet. int...ja, ni förstår.

Vi talte om livet och kärleken. Inte döden, det liksom var inte läge för det, denna första gång solitära men i duo, på landet. inte i. Nä just det. Stan.

Lycka. För en pappa att bli sedd av en dotter. Oavsett geografin, det garanterar jag. Lycka för en pappa till en tonårsdotter att bara bli lite lite hörd. Att bara lite lite bli tagen på allvar.

Inte på stan...utan på landet. Landet, det har liksom varit paria för dottern när hon är i stan. Inte längre. Inte nu. Inta på landet.

Hon hade till och med packat sin väska som jag bad om, för att åka med lilla jag, till landet.

Underbart.

Snubblade över denna favorit på Youtube. Underbart!
http://www.youtube.com/watch?v=3-1fZ9OC9Uk en favorit som sagt, Robert Gustavsson som Carl Bildt, imitatören Parnevik vars förnamn fallit mig ur minnet, som Ingvar Carlsson.

De kan inte hålla sig någonstans mot slutet, och sedan en gång till. Vansinnigt roligt. Redan innan. Och ursprungsuppförandet är ju förstås också underbart bra, med Hans Alfredson och Martin Ljung.
[Ändrat stavningen på Hans efternamn]

Har nu hittat en restaurang i Philly-trakten, en varm, välkomnande italiensk restaurang. Helt i min stil.

Helt OK mat, mozarella, ruccola, capellini, kyckling. Grillad. Den senare alltså. Gott.

Personalen är varm och dröjer man kvar ett tag så där ni vet alldeles innan de stänger så samlas de runt en, om man vill. Och jag vill. Det är mitt favoritämne initierat av Hans L faktiskt, men det vet han nog inte om. Han sade för flera flera år sedan att "Det verkar finnas en tyst kommunikation mellan dig och personalen på en restaurang, det händer saker som ALDRIG händer när jag går på restaurang.".

Har funderat då och då på det, det finns små små tecken. Som att man liksom är servicevillig, på ett naturligt sätt. Och att man inte är rädd för närhet, trots att man liksom inte alls "känner varandra". Nu, denna gång var det en alldeles underbar kille i baren, Martin, stor som ett hus, kolsvart. Lockigt hår. Ställer fram den andra pilsnern utan att jag begärt det.

"Sam?" inleddes det samtalet idag, i stort sett, lite saker innan. Jag svarade med ett leende och en nick.

Sedan kommer en ung kvinna, nästan lika mörk, fram och busar med han-som-står-vid-ingången. Hovmästare heter det säkert, men i USA har de liksom inte sådana. Tror jag, inte på denna medelklass-syltan. Hon busar, klagar och säger "jag vill hem", gnyr liksom lite. Jag säger "There is some kind of diagnose on that..." och ler lite. Hon skrattar, han skrattar.

Gemenskap.

Sedan kommer hon så klart, och sätter sig bredvid mig, småpratar. Om allt och inget, inte VÄDER, inte Varför-Är-Du-Här? eller Vad-Gör-Du? utan bara varmt - inte kallt - småpratar.
Underbart.

I morgon går jag dit igen, och fortsätter att läsa nytillskottet i bokhyllan. "Socrates and Love" av samma författare som "Socrates Café". Phillips har jag för mig. Vilken BOK!

Har börjat titta på "The Closer" i TV3. I USA går den på TNT. Underbar serie. En tjejpolis som ger order till undersåtarna på fyra sekunder. Alla fem...

Kraftfull kvinna, inte purung, och hon ger skäl för seriens namn, för att vara TV3 är det underbar underhållning.

En underbart krävande kvinna.

Grattis Mamma, för några dagar sedan 87 år. Hoppas DEN genen finns i mina gener. Och lite av pappas, om några månader blir han 85.

Macaronis-besök i afton, bra som alltid. En italiensk restaurang på gångavstånd här i Philadelphias utkanter som jag besöker då och då. Kanske är detta sista gången, men det tror jag inte. Det visar sig.

Biff idag, på Macaronis finns kritor och en vit blank duk att rita på. Underbart! Vi diskuterar alltid på den duken, viktiga saker. Ritar och berättar om företeelser inom vår bransch. Viktigt.

Och vin så klart. Ibland vin igen. Ibland öl. Men det bästa är ritandet.

Så var det dags igen för en tripp över pölen, trevlig tågresa. Trots förseningen. Det är som det är, nu ska jag ut på Köpenhams Nyhavn för att leta en restaurang...det borde inte vara svårt.
Misstänker jag.

Altanväder...det är det jämt...

Altanväder. Det är det jämt, grillade ute på den igår. Underbart bra. Det regnade, men det löser ju markisen. Lite lojt utdragen så, två meter eller så. Bara så det täcker där man står och grillar.

Hade lite tur, det regnade inte först så att när elden avtagit så satte jag grillen under markisen, annars blir man lite nervig, att det ska ta eld i just markisen. Hur skulle det se ut.

Vad som grillades? Lax.

Gott.

Såsen till äter ungdomarna (och jag själv) mycket av. Den återfinns i "My Way" av Erik Lallerstedt. Så stavar han nog namnet. Nu kycklingfix och senare lite Anna Pihl - det är ju måndag. Anna Pihl är ett måste.

Ny dator, det blir bra tror jag. Men jobbigt...

Är med ny fin dator, flyttat över alla dokument snart. Och mailoutlooken hoppade igång...lite smart flytt av de gamla bara och dök de upp hära. Dårå. På nya bredskärmade datorn.

Lite lite roligt är det, tangenterna sitter lite mer i sär, eller isär...:-) men det vänjer sig nog fingrarna vid. Det också.

Så var det dags igen, men en annorlunda tid denna gång. Många åker tåg även på en söndag kväll. Första klass, som jag lyckades få, är nästan full med skilda människotyper. Paranta damer på väg någonstans, säkerligen nu mest på väg till restaurangvagnen för lite vin...ett gäng som sitter och skriver febrilt på sina PC-burkar.

En ung tjej som läser en bok jag inte kan se titeln på, och just precis nu ljudet av en ölburk som öppnas...Nå.

Vi stannar nu till för ett tågmöte. Ett spår används på grund av banarbete. Avledningen onödigt vetande...men på tåg är jag. Solen skiner, och jag slapp - för att jag bestämde det - gå upp tidigt idag. Skönt som tusan.

Tiina är inte med, såvitt jag vet, det är inte hennes tid nu att åka. Men tåget är överraskande fullt! Fattar inte det, en vanlig onsdag klockan två-tre liksom. SJ måste gå bra.

Låghalt sökes för släntarbete...mannen bakom eller i alla fall som berättade den för mig stoltserar med 34 år på lastbilsflaket valborgsmässoafton. Det är rekord det.