Ett underbart korsord har försvunnit.

Tänkte sätta mig med korsordet i Paus-delen i Östgötacorrespondenten - vår lokala tidning, detta korsord som får mig att fundera över en historisk händelse, hitta ett krångligt ord för någon företeelse och försöka lista ut en författare och hens verk. Det är kort sagt ett lysande korsord, bildande och intressant samt kräver en del att lösa.
Borta. Puts väck.

Ersatt av ett urfånigt helgkryss med bläfsfoton, ordet FARSA som en av lösningarna. Sa aldrig Farsa till min pappa. Fånigt. Dumt.
Gör om gör rätt.

Okey tänkte jag, lämnar det, det kanske bara är nu i december - det hette ju helgkryss - men då tar jag och tittar på orden där i spalten bredvid korsor...det, där man kan lära sig nya ord. Hm...det är något annat där. Märkligt.
Borta. Puts väck.
Ingen ersättning hittade jag heller och blev förvirrad av spalten där man kan få poäng på olika områden. Visst var den åt andra hållet förut? Läste frågorna och det hängde inte ihop alls. Men jag kan minnas fel. Poäng-frågorna struntar jag i, men ordkunskapen är mycket bra att ha i en tidning som menar allvar med sitt värv. Tycker jag.
Gör om. Gör rätt.
 
Läser sedan i en liten liten notis att det är förändringarnas vind som blåser. Pyttsan, det är snarare en fördummandets bris som blåser.

Tar i stället fram korsordet från förra lördagen, som jag inte är klar med än.

Urdåligt av Corren att kasta överbord ett korsord som var unikt; som lärde ut något och som var en del av min helgunderhållning. Som jag såg fram emot med glädje just för att det var svårt, men inte oöverkomligt.

Vore det enbart jag som bestämde åkte nu Corren ut ur hushållet. Men nöjde mig med att trycka på Gilla-knappen för att markera "Sluta Gilla sida" på Corren.se på Facebook.

En liten men dock digital protest.

Tyst som i graven

Och bygget liknar ett mausoleum. Dagen efter den svåra olyckan då två omkom och en person kämpar för sitt liv på Karolinska.

Kranarnas siluetter bildar kors i vissa vinklar mot den blå himlen, som en tyst hyllning till de döda arbetskamraterna. En ensam polisbil står parkerad vid olycksplatsen. I går kväll och under hela natten var det vakter runt hela bygget.

Bygget blir inte längre som det var på ett tag nu, dels för att det står still och är tyst, men också för att det kommer påminna alla som passerar om det som hände igår. När jag gick hem igår var flaggorna på halv stång och molnen låg tunga över området.

Funderar över hjärnan och dess spratt

När det händer att jag tänker "jag ska ringa mamma" och under en pico-sekund eller så finns hon i livet. Men det gör hon ju inte kommer hjärnan på precis när telefonen ska tas upp. I princip.

När händer det? Noterat ett antal tillfällen:

• När jag är på väg på körövningen. Då ringde jag nästan alltid, dvs varje tisdag och varannan torsdag. Så inte mamma skulle ringa under repetitionen.
• När jag sitter i bilen på väg till Stockholm. Då fanns ju tid och även om mamma inte gillade att jag pratade i telefon i bilen så pratade vi. Om ditt och datt.
• När jag är på väg hem från jobbet, gåendes, och något i luften säger "ring mamma".

Det finns tillfällen jag vill ringa och vet att hon inte finns på jorden. Som när sonen var och mockade hos korna. Då ville jag verkligen ringa, då fattade hjärnan att hon finns inte att ringa till. För kor hade min mormor som hon på den tiden 60-talet, mjölkade 4-5 liter av. Nu mjölkar man dem på avsevärt mer litrar.

Eller som nu, när stugan är på väg att säljas och familjen lämnar det smultronstället, vid Oresjön. Då vill man ringa. Men nu lämnas det till någon annan att förvalta. Den stuga som pappa stolt byggde själv, i början av 60-talet. Som han letade efter vatten vid, och hittade massor med vatten "Det räcker till en stugby", med hjälp av en klyka i trä.

Ja. Han var sådan trädklykevatten-letarman.  Han letade vatten och fann vatten åt många människor i bygden. Lovar.

Har gått med honom över vattenådern på landet. Det går inte att hålla emot. Man håller i den med handflatorna uppåt så att säga. Så det finns ingen chans att pappa kunde böja klykan själv neråt på det sätt den böjde sig.

Klykan ska bara ner mot jorden. Höll honom i handen, vi tog klykan i varsin hand. Sedan gick vi. Barken stretade, kärvade och skrek nästan. Klykan drog sig ner rakt mot ådern långt där nere.

I marken.

Bye bye Aladdin.

Gör om gör rätt. Trillingnöt kan liksom inte försvinna, har knappt mött någon som INTE gillar den. Ja, nötallergiker förstås. Men de är ju allergiska. Räknas inte på något vis... Minns när trillingnöt fanns i alldeles egen förpackning. Vad får vi i stället. Litet försök med hallon och fläder. För att göra Aladdin lite mer flärdfull kan man tänka. Det kommer inte att gå. Tyvärr. Gör om. Gör rätt.

Busskungen, vill läsa :-)

Undrar lite varför inte han är lika känd som andra grundare. Våmhus är ju dessutom tillräckligt nära hemma.lite mer om boken

SD är på DeGeer-gymnasiet i Norrköping

Och där beter sig rektorn lite underligt. Sände just detta mail till honom.

Hej, Genom twitter har det kommit mig till del att du uppmanade två elever att vända sig om på sina stolar. Då med orden "Ni måste tycka rätt". Märklig mening att säga till några som likt oss andra protesterar i tysthet mot SD och deras åsikter. Hälsningar Lasse Sjöström

Få se vad han svarar. Det kommer att läggas upp här. På bloggen.

Nu kom svaret...2014-10-15...nåja...och det är ett icke-svar... "

Tack för ditt mail och ursäkta att jag inte svarat tidigare. Efter händelsen som du refererar till lade vi ut information på vår hemsida om vad som hände den här dagen. Har du frågor eller funderingar efter att ha läst det är du välkommen att höra av dig till mig via mail eller telefon (011-153801).

M v h

Johan Norman, Gymnasiechef De Geergymnasiet"

Vad är det med den här dagen...

Varit på väg att ringa mamma - som ju inte dansar på jorden längre - flera gånger. Det verkar bara vara så att hjärnan har glömt bort att hon är död. Hur den nu kan det.
Det har troligen med att göra att vi idag ska till sonen och äta middag. Han bor sedan några månader i ett eget litet hyrt hus utanför Linköping. Det är nog det jag gärna vill berätta, och så vill jag berätta att det liksom tuffar på. Livet. Sonen hjälper ibland till i en ladugård, där finns det ett gäng kor. Det vill jag också berätta.
Det finns mer jag undrar över lite men det går säkert bra det med. Vad det lider. Tiden får ha sin gång.
Det löser sig.

En epok är slut, inte oväntat men i alla fall.

Restaurang Stolen, denna lilla pärla på Sibyllegatan har stängt.  Borta är de olika stolarna - därav namnet - som fanns vid alla borden. Borta är - visserligen sedan några år för den var skadad - den anakronistiska målningen av sista måltiden. Där återfanns lite cigarettpaket på bordet, och lite vinflaskor från nutid. Den hette "Den första springnotan".
Målningen satt på högra väggen när man väl kommit in. Den kunde man titta på länge. Man kunde också titta mycket länge på målningarna i taket. Det var som en tänkt övervåning med glastak. På ena målningen syntes en kypare underifrån vandrandes med en bricka. På den andra ett par vid ett bord där tjejen tåflörtade med sin middagsvän.
Jag satt på Stolen i några omgångar, först i början på nitto-talet. Sedan i slutet av detsamma. Lugn och fin atmosfär var det alltid där.
Stolen befolkades också alltid av intressanta personer. Den mest minnesvärde tycker jag är och förblir Willy - salig i åminnelse - en man som alltid alltid hade intressanta historier att berätta om sitt rika liv. Fick man sitta vid hans bord en kväll var den kvällen räddad. I sanning. Underbar människa.
Men nu är epoken slut. Och allt har ju som bekant ett slut. Till och med en liten fin pärla på Sibyllegatan 47 i Stockholm.
Tack. Innerligt tack för den här tiden.

Något ligger i luften

Jag satt kvar i bilen och tittade på nyckeln. Inte länge. Men jag dröjde kvar, i bilen.

Betraktade den nyckel som går till mammas hus. Mamma finns inte längre i det huset. Men det är i alla fall nyckeln till min dåtid, mitt varande som det en gång var och som danade mig till den jag är.

Vi närmar oss pappas dödsdag, för tre år sedan. Det blir väl ett slags fokus då, på dåtid, nycklar och barndom. Så är det väl. Det finns heller inget tungt i tankarna, bara ljust och på något vis lätt.

Tårarna har på något vis avstannat, kanske de tagit en paus - det vet man inte - men sorgen finns kvar. Blandat med en enorm tacksamhet att mamma och pappa fick dansa så länge på jorden som de faktiskt gjorde.

Bloggen blir som en dagbok.

Att botanisera i, det är faktiskt lite roligt. Det är det.

Tänk, det är snart 3 år sedan pappa Henry slutade dansa på jorden. Minns dock än pannkaksvändningen. Den lever kvar i minnet, och lyckan att vara på väg till sommarstugan, i etthundrafyrtio.

Jag minns hans lugna sätt. Ibland har jag också det, ibland inte... men oftast. Alltmer oftare när jag tänker efter. Det kanske har med ålder att göra, eller mognad.

Minns också mammas ord: "Kom nu, det är slut nu, jag gjorde som du sa'". Vad jag sa'?  Det berättar jag senare. Kanske. Vad jag sa' till mamma alldeles innan pappa dog.

Minns också att mamma Sigrid ville följa med maken Henry ut när begravningsentrepenören körde iväg pappa. För han sa alltid "När ska jag få åka härifrån då?". Från "hemmet". Han fick till slut åka därifrån.

Det är något med filmer som berättas i köksmiljö

Vet inte om det beror på att jag själv är uppvuxen i ett kök, restaurangkök. Med allt plink och plonk som där finns. Ett, för mig, rogivande plink och plonk. Plinket och plonket är mamma och pappa för mig. Man visste de var där, i restaurangköket.

Vi har Julia och Julia förstås, men nu senast - igår - visades Kärlek på menyn (No reservations är en bättre titel men svåröversättbar så klart) på fyran. Handlade om en köksmästare som gick upp i sitt arbete och hade väl inte så mycket liv. Var på väg att stänga av eftersom intrigen verkade klar, köksmästaren hittar säkert en kärlek på något vis tänkte jag. Så det går att gissa den här filmen.

Men icke.

Systern och dottern skulle på besök, men systern omkommer i en bilolycka. Köksmästaren får då ta hand om barnet. Hm...tänkte jag. Det var ju inte så jag tänkte mig den här filmen. Får väl titta då...

Och visst kommer det en sous-chef från ett italienskt kök som ska arbeta i köket och kärlek uppstår. Men det är inte så "rakt på" som man misstänkte från början. Sous-chefen sjunger opera så det ekar i köket. Bara det är roligt, och han får den sörjande dottern att börja äta. Igen.

Början på filmen är underbar också, hon, köksmästaren är inte där man tror att  hon är. Det är en lite scenvändning där...man tror hon talar om nästa meny på restaurangen men...icke. Eller ja, det gör hon, men inte med någon restaurangschef.

Ett citat finns som jag gillar..."you know better than anyone, it's the recipes that you create yourself that are the best." som svaret på frågan varför livet är så svårt att leva.

För övrigt tyckte jag rulladerna jag gjorde igår var goda.

Vad lagar du en dag som idag då?

Det var dags igen. Att vänta på ett samtal som inte kom, och ett som inte behövde ringas. Vad lagar du idag då? En onsdag.

Tänkte, mamma, att idag, idag ska jag laga det som M gillar skarpt. Räkor, röd chili (man ska passa sig för den, skölja händer om jag säger så, nooooooga), vitlök, peppar och salt och pasta. Det är gott. Väldigt gott. Tycker M. Och jag. Och övriga delar av den hemmavarande familjen.

Jag gör något nytt också, som jag läste om i en kokbok på Zodiaken - ett mycket trevligt fik och matställe på universitetsområdet. De har massor med böcker ståendes i bokhyllor inne, i serveringen! Underbart att gå där och kolla, de därvarande fikagästerna verkar rätt vana vid att besökare kollar runt medan de sitter där och språkar.

Visst ja, vad då nytt? Jo, mamma, en enklare variant på Lundgrens fänkål: Skär fänkålen på längden - så gott det nu går - och lägg i form. Oljad så klart...nå...salt och svartpeppar och parmesanost.
In i ugnen tills den får färg. Gott.

"Hur gör du med räkorna då?" hade mamma frågat. Sedan sade hon oftast "det låter gott".

Nu, medan jag skriver detta tänker jag på den korv som hon mikrade.
  Mikrad                             korv.
                Räkor med chili och en enklare variant av Lundgrens fänkål.

Tur jag inte skar lök idag.
Då hade jag fått göra en längre paus idag än jag behövde göra under matlagningen.

Sifferminnet och ibland bristen på det

Har alltid haft bra sifferminne, har det efter mamma.
Hon hade otroligt sifferminne även när hon var över 90 år. Hon besatt också en förmåga att summera tal och ibland även multiplicera vad sjutton som helst - nja, kanske inte men nästan :-) - med korrekt resultat.

När pappa dött så ringde hon hulkandes till mig och sa "kom nu Lasse, det är slut nu". Så jag åkte till Furudal och mötte mamma, tog farväl av pappa (de som dött har upptejpade hakor! Det visste inte jag...) och sedan satte vi oss stilla ute i matsalen.

"Jaha" sa jag. "Då ska vi ringa en begravningsbyrå antar jag, men jag vet inte vad de har för nummer".

"0248-100 24" kom det raskt, som att trycka på en knapp, från mamma Sigrid med plirade rödgråtna ögon.

Men med sifferminnet i behåll.

Bristen på sifferminne får jag i stället för andra möjliga symptom på obalans. Har i början på året nu 2014 bytt två bank-kort, minnet av koderna för de två korten var under en vecka eller två efter mammas bortgång som bortblåst.

Som om en blockad sker, och när det händer så vet jag: Jag är inte i balans. Bortblåst sifferminne är för mig en indikator på att något är i olag. Har andra indikatorer på andra kroppsliga och själsliga företeelser. De är bra att ha. Indikatorerna, så man ser vart det barkar.

Just nu väntar jag på stiltje. Den kommer. Om man väntar.

Himla kul med kommentarer

Det är det. Från http://www.cremebrulee.se/ nyss om just den rätten.

Champinjontårar finns det inget som heter.

Jo, nu gör det det.

De kom när jag hällde av spadet till champinjonerna - ja det ska vara champinjoner på burk - i en skål. Alltså spadet är i skålen, tårarna kom från ögonen av minnet.

Jag lagar din champinjonsås till Märta, mamma. Det gör jag. Ifall du undrar däruppe på ditt moln, eller var du nu svävar omkring. För svävar omkring det gör du.

Så nu ska jag svetta lite lök, salt och peppar och ja...socker...lite lite lite...strö på vetemjöl - enda rätten jag använder det till, förutom Osso Buco - sedan på med grädde. Ja.

Grädde. Fibrer stavas så. Nya direktiv från EU...:-)

Sedan då i med spadet. Inte tårarna.

De samlas upp i en hög för sig.

Del 2:2 - ärligheten

Jag sparkade boll, ja, eller kastade boll. Minns inte. Det blev inget bra för just den här gången hade jag sönder en ruta någonstans. Minns inte riktigt var den satt...förnekelsen kanske ännu sitter kvar.

Men ärlig som jag är och var sade jag till mamma vad som  hänt. Hon ringer till farbrorn som ägde rutan och förmodligen hela fastigheten...antar jag.

Mamma säger att hon ska betala den.

Då säger farbrorn - detta var väl runt 1965 misstänker jag, jag var 7-8 år:

Ärlighet är bra. Om grabben erkänner för dig att det var han så betalar jag rutan. Sådan ärlighet ska liksom löna sig.

Så. Se där. Ärlighet varar faktiskt längst.

På äldre dagar - sedan 20 år eller så... :-) - säger jag ju då att jag är ärlig så jag lider av det och social så jag lider av det. En gång glömde Statoil-personalen att ta betalt för en korv jag köpte (handlar inte korv där längre, men DET är en annan historia) så jag tågade tillbaka in för att betala korven.

Eftersom mannen på Statoil genom alla tankningstillfällen - fick till och med blommor av dem det året för jag tankade massor... - hört mig säga just detta ovan om att jag lider av det sade han med ett leende "Du lider tamesjutton av det, du behöver inte betala korven...".

Hur man spenderar sina pengar spelar roll.

Väldigt stor roll. Bland kommuner, landsting och stat.

Tänk på det nästa gång ni har ett budgetmöte. Betitta och betrakta publiken på detta torg när en enda peng läggs i en hatt. En enda peng. Gör att folk stannar upp.

Ler, tänker, kikar runt, dansar, viftar uppfugen i en gatlykta och verkligen ser varandra.

Tänk. Jag tror det är just detta som kommer att göra att vi kan rädda den här planeten vi kallar jorden.

Att det sedan är Beethovens nia och en slags - numera - EU-sång tänker jag inte orda om. Det är bara larvigt. Att det är en EU-sång alltså. Inte att det är Beethoven.

Själv tänker jag på Pellos text när jag hör den. Skrevs 1976. Och är underbart bra.

Vad lagar du idag då?

Hur är det ens möjligt att man saknar en sådan enkel fråga. Vad lagar du idag då. Det var inte stolar,  bänkar eller trasiga prylar det handlade om.

Det var mat.

När jag berättade för mamma vilken mat jag tänkte laga eller lagade just då hon eller jag ringde
till varandra sade hon ibland "hur gör du det då?".

Då och då kom vänliga råd om vad man ska eller inte ska göra med vissa råvaror.

Vad lagar du idag då?

Ankbröst, mamma, ankbröst.
Med potatiskaka. Har jag tänkt.
Kanske sockerärtor till mig, Lotta gillar inte de så mycket. Hon får väl Harry Kuvert. Som jag för övrigt gör med som du tipsat mig om mamma. Salt och peppar. Ja visst. Det vet "alla". Men lite socker också.:-)

Vi får se hur det blir med det. Men siktet är inställt på det.

Anka alltså. Sockret kommer ner i Harry Kuverten. Sanna mina ord. Det är det enda sockret synliga jag har. Honung passar alltid annars. Men inte där. Och inte i riset runt sushi. Socker då med. Kanske. Det finns en...äsch skit i det nu...Lasse. Gå hem.
Laga mat.

Vad lagar du idag då?

Mamma, vad lagar du idag? Mig känns det som.

Hela hela tiden.

Mellanspel med Vincent

Den här berättelsen passar här - så står det på en alldeles tom, ja inte nu då, sida i min bok det händer när du vilar  av Tomas Sjödin. - på den förut tomma sidan. Åkte tåg igår (2014-01-02) till Borlänge från Linköping. Borlänge var min mellanlandning på väg mot negravningsplanering i Rättvik. 

Satt i en vagn, språkade med en liten sifferintresserad man i vardande. Han var runt sju åtta år. Kanske lite yngre. Pog, glad, alert. Huvudanledningen till detta mitt samtal var att hans mamma, han hette Vincent förresten, skulle få tänka klart en mening till slutet på den. Hennes ögon såg trötta ut av hans ivriga begäranden om att de skulle spela Uno.

Efter ett tag sade jag till Vincent "du kan spela det själv, det betyder ju det. Uno, en".

Vincent granskade mig en stund. Satt tyst. Kikade på mammarn och utbrister efter en lång paus "mamma, ska vi spela en!".

Skratt uppstod. När jag skulle gå av i Borlänge kom en kram, från Vincent, en innerlig varm spontan kram.

När vi bestämt urnnedsättningsdagen frågade jag av någon anledning jag inte begriper vilken namnsdag det är den 22/1.

Vincent.

Del 2:1 - ärligheten

Ärlighet varar längst. Här finns två anekdoter, nej tre.

Min tio år äldre bror Calle sa alltid "Tala om för mamma och pappa om du gör något som de bör veta om". Eh...tänkte jag...liksom...vad då...ja ja...jo...det ska jag göra tänkte jag. Det gjorde jag nu inte alltid. Men oftast.

I Baren, Rättviksbaren, fanns en lång trappa ner till källaren där ombytesrum fanns och lite förråd. Ovanför den trappen stod man och gjorde rent brickorna, det gjorde jag ibland - minns barnarbete hette familjeföretag då :-) - och en gång spillde jag vatten ner på trappen! Aj aj aj. Tänkte inte torka upp. Varför skulle man...under parollen "det torkar nog".

Alldeles när jag gick ifrån bricktvättarstället vandrar mamma nerför trappen! Kris och katastrof. Hon utbrister

"Men...det är vatten här? Lars-Olof" redan här alltså...LARS-OLOF, då var det allvar, det visste man "vet du något om det?"

Nej, svarade jag, under det att jag passerade just trappen i fråga.

Mamma Sigrid vände sig upp mot mig, långt där nerifrån, och gav mig en och endast en blick.

Den blicken sade allt. Den sa "du ljuger inte för mig, sluta med det". Blicken var inte arg ej heller  anklagande, bara konstaterande.

Del 1:2 trumpeten

Förutom att jag undrar lite över min egen numrering...så...ja...men i alla fall. 1 är trumpeten, så tänkte jag nog. I de trenne trumpeten, ärligheten och sifferminnet.
Så var det.
Nog.

Trumpet spelte jag även på bröllop och begravningar. Det gick bra, en hundring vid varje gig. Typ. 150 på bröllop kanske. Minns spelningar i Leksands kyrka, ett dubbelbröllop. Minns inte vilka som gifte sig tyvärr. En hundring räckte långt! På den tiden. Väldigt långt.

Minns också när jag under en begravning såg en kompis kompis, ingen nära vän. Det var första gången jag fick lite trassel med att spela för jag blev ledsen. Trumpeten har ju den fördelen att den är "emellan" dig och publiken/församlingen.

Annars var det liksom "bara" att riva av "Jag har hört om en stad ovan molnen". Eller Entonigt klingar den lilla klockan som den egentligen heter. En rysk melodi, som var väldigt populär i begravningssammanhang i just slutet av 1960-talet, och början av 1970-talet.

Men då. Då satt han där, minns vem det var forfarande till utseendet. Minns inte vad han heter, tror det var hans pappa som gått bort. Vi nickade åt varandra. Den där nicken ni vet som betyder "jag ser dig, och det är gott nog just nu".

Senare i Linköping trodde jag inte mina öron och ögon när jag satt på Hamlet med en av min barndomsidoler: Jan Allan. Det var efter ett av många gig med Trio Con Tromba. Att jag skulle sitta vid samma bord som den trumpetare jag diggade till max i Rättvik trodde jag inte skulle ske. Men det gjorde det.

Precis som lektionerna med Americo Belotto. Som var underbara. Tror jag berättat om dem, här kommer en kort version. Han hade spelat för den berömde Caruso - nej, inte sångaren, trumpetläraren Caruso i New York City.

Spela du ett G, jag går upp så länge. Jag tänkte...han är ju lite...eljest (men det visste jag inte att det hette...då...:-) ) och efter ett tag kom han ner i källaren som var full med trumpeter för övrigt och kikade. Traskade upp för trapporna igen.

Efter tre fyra sådana vandringar hörde jag plötsligt en röst ropa "NU!".

Exakt då när jag hörde det "NU"et var det bara jag och tonen G i hela universum. Det var det fokuset han letade efter. Misstänker jag. Sedan började lektionen. Glömmer det aldrig. Har hittat honom på Fejjan nu, en av anledningarna att jag fortfarande är kvar där. Tillsammans med alla andra jag hittat genom Fejjan som jag inte hade hittat annars.

Mamma sa "men...ska han inte ha betalt?"
"Nej" svarade jag, det verkar inte så. De som skjutsades till honom i Mercedes Benz tog han betalt av...inte mig. Mamma fortsatte, men men men vill han inte ha hjortonsylt eller något? Tog aldrig med någon sylt till Americo.

Det blev aldrig så. Men jag minns mammas förundran över att  han inte ville ha betalt. Samtidigt som hon bara konstaterade detta faktum.

Del 1:1 - trumpeten

Trumpeten ja, fick ljud i en när jag var ungefär 5-6 år. Kanske senare. Minns det, det var hos en av mina barnflickor, hade många sådana, men inte för många, efter kastrullresan. Barnflickor, det de inte förstod var att hela samhället hade ögonen på hur de behandlade mig på just samhället...om det inte var OK så ringde de mamma och sa "den där han har nu är inte bra för Lars Olov, hon är inte snäll. Hon pratar i mobi..." Nä. Visst ja, detta var ju före internet och mobiltelefonernas tid.

När rapporten kom till mamma åkte de väl iväg. All världens väg, men varsamt och bestämt. Hade mamma bestämt sig var det så.

En trumpet beställdes så småningom när det visade sig att talang faktiskt fanns. Skedde genom mammas försorg misstänker jag, en trumpet från USA. En människa som mamma kände skulle dit. Kan tänka mig att postväxel fixades och lite så, och så hämtades en Bach runt 1969. Kuriosafaktaavledningen: några tiotusen tillverkningsnummer ifrån en av mina trumpetinspiratörers egna Bach - som tyvärr blev stulen - Jan Allans.

Jag ville ha en skivstång, minns jag. Jag ville inte ha en trumpet.
Mamma Sigrid visste bättre.

Hon anade nog att trumpeten skulle göra mig gott, mycket skulle komma ut ur den vad gäller känslor och annat. Och som jag levde på den! Spelningar på begravningar och bröllop runt om i bygden.

Och ja, ska erkänna det är väl dags nu :-), var med i ett dansband...under en kort period...
Spader Sju hette de. Var lite lite orolig när boken om dansbandsfotografier kom ut. Men kunde inte påminna mig att jag var med på någon fotosession...

Bach-trumpeten förde mig runt på spelningar i Spader Sju med bra inkomst.
Var med i dansbandet, fanns två saxofonister också, bariton och tenor,  i tre-fyra månader. Det var spännande. Och roligt, det spelades ju musik där tre blås ingick!

Lars L, Lars W och Kenneth O hälsade på en gång på en spelning i Säter. Min mammas folkvagn, bubbla, lånades. Imma på rutan under hemfärden, mina vänner stod ut med dansmusiken i tre timmar. Eller så.... Och imman. Trevlig resa minns jag.

Under samma period i livet förde mig trumpeten, och det innan jag var 16 år (!), till Rumänien (med Björbobandet), USA  (med Bertil Spåmans kör och orkester), Tyskland (samma band) och Norge (samma band). Spelade också på nuvarande Wallmans salonger då det hette...ja...vad hette det då... vi spelade storbandsdans (ja, man gjorde det på den tiden, mycket på Mora Hotell) där torsdag-lördag under två veckors tid. Det var så jag började älska Stockholm runt Nybroplan. Gör det fortfarande.

Så mamma. Tack för att jag inte fick en skivstång. Kram.

Det finns en del 2.

Trumpeten, ärligheten och sifferminnet

Hur börjar man, skrev jag i en bok nyligen. Högst upp på sidan står det 25/12 2013.

Hur börjar man? När mamma är på väg att sluta sin dans här på jorden. Hur börjar man?

Där det började. I den gigantiska kastrullen på Rättviksbaren. De rymmer väl minst 100 liter. Kanske. Jag vet inte. Tippa dem kunde man också. I en sådan placerade mamma mig när jag var liten, väldigt liten. Mamma och troligen pappa lagade mat i köket på Rättviksbaren.

Då, i de kastullo giganto, visste hon var jag var. Jag hörde ljuden från mammas och pappas stök i kök. Jag hörde de röra i grytor, smöret fräste på stekbordet. Det puttrade av mat, doftade gott och jag kände mig trygg. Den stora till synes stålkalla grytgiganten var ett synnerligen tryggt förvar.

Så fortsatte det inser jag genom hela skoltiden, Rättviksbaren, eller baren som vi alltid sa, var plats där jag visste att mamma oftast var. Pappa höll sig i Fiskaffären, Rättviks Vilt & Fisk. Men samlingspunkten och tryggheten var baren, där var det liv och rörelse hela hela tiden. 

Middagar hemma vid ett bord i lägenheten där vi bodde fanns inte på kartan. Alla måltider åts i baren. Enda lediga dagen för mamma var Juldagen. Se där. Skrev detta, eller början till detta, på Juldagen.

När mamma någon gång var ledig åkte hon alltid till Grövelsjön. Hon älskade det stället, där fanns minst en vän som regelbundet fick besök. Jag var med i mycket unga år. Har inga minnen av platsen, men vet att mamma älskade den platsen.

Se också trumpeten och ärligheten.

Helvete.