Del 2:2 - ärligheten

Jag sparkade boll, ja, eller kastade boll. Minns inte. Det blev inget bra för just den här gången hade jag sönder en ruta någonstans. Minns inte riktigt var den satt...förnekelsen kanske ännu sitter kvar.

Men ärlig som jag är och var sade jag till mamma vad som  hänt. Hon ringer till farbrorn som ägde rutan och förmodligen hela fastigheten...antar jag.

Mamma säger att hon ska betala den.

Då säger farbrorn - detta var väl runt 1965 misstänker jag, jag var 7-8 år:

Ärlighet är bra. Om grabben erkänner för dig att det var han så betalar jag rutan. Sådan ärlighet ska liksom löna sig.

Så. Se där. Ärlighet varar faktiskt längst.

På äldre dagar - sedan 20 år eller så... :-) - säger jag ju då att jag är ärlig så jag lider av det och social så jag lider av det. En gång glömde Statoil-personalen att ta betalt för en korv jag köpte (handlar inte korv där längre, men DET är en annan historia) så jag tågade tillbaka in för att betala korven.

Eftersom mannen på Statoil genom alla tankningstillfällen - fick till och med blommor av dem det året för jag tankade massor... - hört mig säga just detta ovan om att jag lider av det sade han med ett leende "Du lider tamesjutton av det, du behöver inte betala korven...".