Jo då. Visst men är detta inte lite för mycket reklam...

För jämförelsen med uschkortet. . . Eller CASH-kortet. En krona per trans... Liksom rätt ner i bankfickan.

Tänker på den app, vad den nu heter flush :-) eller något. De andra apparna är säker bra. Men ingenjörer hittat troligen bättre alternstiv att fixa överröring av pengar till lunchkamrat som glömt plånboken. "du betalar nästa gång" är ett (bättre) sätt som jag ser det.

Tänker på  och de appar som förevisas där.

Jag hade ingen aning om vem Pontus Norgren var...

förrän igår.

Skulle lämna tillbaka lite filmer till  Hemmakväll - en trio Jason Statham-filmer, nej, inte Transporter, några andra... - och passerade den musikaffär som ligger där. Den var öppen, märkligt tänkte jag, klockan är ju efter 18:00. Det visade sig att BOSE - som sysslar med ljud - höll föredrag. Men inte bara det...

När jag skulle gå hör jag en barnröst säga "får jag en autograf" och "Klart du får!". Eh...tänkte jag, vem där liksom i dörröppning som skulle precis gå in i musikaffären. En pappa betittade autografskrivandet. Jag kikade också lite, och såg en vänlig lång man skriva en autograf till en, tja, typ åttaåring.

"Får jag ta ett kort" sa pappan.

"Klart du får!" sa mannen, som böjde sig ner i nivå med - se där - åttaåring. Kort togs. Mannen gick in i affären.

Kvar dröjde familjen, pappan ivrigt pratande med sonen "vad skrev han vad skrev han?". En stolt son visar vad han skrev. Pappan visar fotografiet.

Det är stort när man möter en idol. Jag minns det som igår. I mitt fall var det Lill-Babs. Jag var fyra år iklädd rättviksdräkt. En del av mig kan sakna den numera enkla dokumentationsmöjligheten av tillfället i fråga, en annan tackar Gud för att den saknades. Men...men...visst. Hm...det finns säkert någonstans...

Vad jag minns är Lill-Babs ord "Gud så söt, han kan bli något för Malin". Så blev det nu inte, och vem Malin var då - 1960-61 - visst jag heller inte.

Jag anar dock att mina fyraåriga ögon under mötet med Lill-Babs lyste precis som hos åttaåringen igår när han träffade Hammerfalls gitarrist Pontus Norgren.

Stryk under ordet potatis...

Hade tänkt - apropå matematik igen, hörde på radion om ordet nyanserat i samband med mål för matematik - skriva om just rubriken. Fanns i Mad - tidskriften - vill jag minnas men det kanske inte är så.

Upptäckte att min vän Hans redan skrivit om det. Och hela raddan med hur matematik-uppgifterna sett ut genom åren. Det är lite raljant kanske, men inte desto mindre beskriver det verkligheten som jag uppfattar den.

Minns också 1976 när jag började med Proppen (i matte då, på Universitetet i Linköping som säkert då hette Linköpings Tekniska Högskola LiTH) som repeterar vad den tidens universitetslärare ansåg vara det man skulle kunna från gymnasiet. Repetitionen gavs i två veckor.

Det var inte mycket som gåtts igenom på gymnasiets mattelektioner som jag återsåg då, under dessa två veckor. Efter några dagar droppade några av och ägnade sig troligen åt något annat än universitetsstudier på Y-linjen på Linköpings Högskola.

Men, jag kom på, vi saknar ju ett perspektiv i listan ovan som Hans redovisar.

2000-talet
En agrarintresserad person säljer vad han påstår vara potatis för tjugo kronor per säck. (Ordet "per" betyder att varje säck kostar tjugo kronor). För ordet säck, se http://sv.wikipedia.org/wiki/S%C3%A4ck). För att göra potatisen behöver den agrarintresserade personen en traktor och lite annat, det kostar också att frakta potatisen (för ordet frakt gå till http://www.google.se och skriv ordet frakt i sökrutan och tryck på knappen "Jag har tur"). Allt detta kallas bondens (vänligen se http://sv.wikipedia.org/wiki/Bonde) produktionskostnad. Den är 4/5 av tjugo kronor. För att veta vad fyra femtedelar är fråga mamma eller pappa.

Be dem då bara tala om vad det blir (säger de något annat än 16 kronor har de fel). Klarar du nu inte av att räkna ut vad bondens vinst blir, kontakta läraren och boka ett möte för det måste vara något fel på det här talet. Hjälper inte det, ring mamma eller pappa och så får de hota att ta barnet ur skolan så den går miste till skolpengen om läraren inte accepterar ett svar mellan 1 och 11 kronor.

(Tack Urban Bäckman för den idéen:-)

Hur klarade vi oss.

Det finns en del sådana inlägg. Som lite lite handlar om att det var bättre förr. Men jag tar det inte på det viset. Utan faktiskt på ungefär följande vis:

Grattis till alla FÖDD 1930 , 1940 , 50 , 60 , 70 -talet och tidiga 80-talet!


Först , överlevde du föds till mödrar som rökt och / eller drack medan de bar oss . De tog aspirin , åt blue cheese dressing , tonfisk från en burk , och inte få testas för diabetes . Sen efter det trauma , var dina barnsängar täckt med ljusa färgade bly - baserade färger .

Du hade inga barnsäkra lock på medicinflaskor , dörrar eller skåp , och när du red din cykel , du hade inga hjälmar , för att inte nämna , de risker du tog lifta .. Som barn , skulle du åka i bilar utan bilbälten eller luft bags. Åkte dessutom på baksidan av en skåpbil - lös - det  var alltid jättekul . Du drack vatten från trädgården vattenslang och inte från en flaska .Du delade en läsk med fyra vänner , från en flaska och ingen faktiskt dog av det . Du åt kakor , vitt bröd och riktigt smör och drack pop med socker i det , men du var inte överviktig eftersom...du var alltid ute och lekte.
 
Du lämnade hemmet på morgonen och kunde spela och leka hela dagen , så länge vi var tillbaka när gatlyktorna tändes. Ingen kunde nå dig hela dagen . Och du var OK .


 
Du skulle spendera timmar att bygga din go-cart av rester och sedan åka ner för backen , bara för att få reda på att du glömt bromsarna . Efter att ha kört in i buskarna ett par gånger , lärde dig att lösa problemet . 

Du har inte Playstation , Nintendo , X- boxar, inga TV-spel alls , 99 kanaler på kabel , inga videoband filmer, inget surroundljud , inga mobiltelefoner, ingen text messaging , inga datorer, inget internet eller Internet-chat rum .......... du hade vänner och du gick ut och fann dem.Du föll ur träd, skar , bröt ben och tänder , och det fanns inga stämningar från dessa olyckor du spelat med maskar ( väl de flesta pojkarna gjorde ) och pajer lera gjorda av smuts , och maskarna inte leva i oss för evigt . Du spelade med pinnar (virpa hette det va? Eller/Lasse S) och tennisbollar och även om du fick höra att det skulle hända , det gjorde du inte peta ut några ögon .

Du cyklade cyklar eller gick till en väns hus och knackade på dörren eller ringde klockan , eller bara skrek åt dem. (Är det Lööf  på storgatan...Ja...kratta upp dem då fniss :-)

Lokala lag hade uttagningar och inte alla kom med i laget . De som inte fått lära sig att handskas med besvikelsen. Idéen om en förälder räddar dig om du bröt mot lagen var oerhörd . De ställde sig faktiskt på lagens sida.

Denna generation har producerat några av de bästa risktagare , problemlösare och uppfinnare någonsin. De senaste 50 åren har varit en explosion av innovationer och nya idéer . Du hade frihet, fiasko , framgång och ansvar , och du lärt hur man handskas med det hela. Du är en av dem.

40 år sen Spåmans Amerikaturné

En i slutet av september 2013 samlades medlemmarna i Bertil Spåmans kör och orkester i Jarlstugan i Rättvik för att fira att det gått 40 år sedan deras 4 veckor långa USA-turné 1973.

De flesta av de 70-talet medlemmarna var då tonåringar. Dessa ungdomar fick tillsammans med populära ledaren Bertil Spåman och tre andra musikgrupper från Dalarna, Vansbros, Bortalaget och Björbobandet, uppleva en fantastiskt rolig och spännande turnéresa. Turnén sträckte sig från New York till Minneapolis med stop i Delevan, Buffalo, Chicago, Eau Claire och Menomonee. Under turnén genomfördes 25-talet konserter och även TV-framträdanden. 

USA präglades på denna tid av en stor utvecklingsboom inom samhällets olika områden. Det var hippietider, svart frigörelse och Vietnamkrig. Här blickade vi Rättviksungdomar ut över Manhattan från Empire State Building. Här åt vi livets första hamburgare på McDonalds. Här reagerade vi över hur stort allt var i USA.

I våra V-jeans, tajta T-shirts, korta jeanskjolar, knästrumpor och kurbitsmålade träskor väckte vi nyfikenhet och viss uppståndelse i ett ändå ganska puritanskt USA. Vår musik, en blandning av jazz, pop och visor, rönte mycket stor uppskattning bland åhörarna.

För flygresan chartrade vi ett eget SAS-plan från Arlanda. Turnén genomfördes sedan med fyra Greyhound-bussar och en instrumentbuss. Det kändes mäktigt när vi i karavan gled fram på enorma ”highways”. Boendet var på colleges och i privatfamiljer som tog emot oss ”swedes” med öppna famnar.

Med på resan följde även en del föräldrar och andra Rättvikare som erbjöds platser och i gengäld hjälpte till med allt från tvätt av scenkläder till att köra en av bussarna.

På jubiléet i Jarlstugan blev det mycket prat, minnen och skratt. Bl a visade Bertil ett urval diabilder från USA-turnén, från skivinspelningar i Stockholm och från repetitioner och konserter runt om i Dalarna under åren 1967 till 1978. Vi påmindes också om att fyra av våra musikkompisar inte finns med oss längre.

Våra upplevelser av Amerikaresan och allt annat roligt och utvecklande som vi upplevt tillsammans under den 11-åriga Spåmanstiden har präglat oss alla. Dessa minnen gläds vi åt länge än.

Marina Hammer, f d Olsson, klarinett och sång

1840 gram tror jag det var...

Mjölkuppa, dvs mjölpåse på dalmål, som din farbror kallade dig. Länge länge. 1840 gram, knappt två kilo vägde du. För 21 år sedan den där dagen den andra oktober.

11 augusti 1993 skrev jag följande:

Märta är elände, hon är uppe till 24:00 och det är bara trams med det tycker jag. Hon vägrar att sova någon annanstans än med pappa när han tittar på TV. Det sker normalt mellan 22:30-23-tiden. Sedan tror man att man kan gå upp med henne. Men det går inte, hon ska bara ha en slurk välling först sedan kanske det går bra att somna. Men hon är väldigt väldigt trött så det är väl det traditionella stöket vid den här tiden. Hon är nog rädd för att alla ska vara borta då hon vaknar och därför rädd för att somna, det försvinner nog snart, men det är lite tungt nu på grund av detta.

Redan två veckor senare är det annat ljud i skällan - stavas det va?

Märta har börjat sträcka upp armarna upp mot en om hon vill att man ska plocka upp henne. Det är också sött. Hon har dessutom börjat gå med sin "läragå-vagn".  Dessutom har hon numera Kaspers sittvagn som "sin" vagn. Kasper har fått en ståbräda i stället där han huserar då vi strosar mot stadens torg.

Där ser man. 21 år idag. Och fortfarande vacker som en dag. Ställde till lite trassel som två-åring som var orolig för att "alla skulle vara borta". Gissar jag. Men hade troligen läst det någonstans i en bok. Ni ska minnas att detta var tiden före internet och e-post och så. Det gick inte att Googla på något. I princip... Så jag hade nog uppsnappat detta om oron för att man börjar bli en liten person som faktiskt ska en gång stå på egna ben.

Du har hittat din väg Märta. Fortsätt på den. Kram älskade dotter. På din dag.

Trakasserierna fortsätter

Barnsligheterna tar sig former man inte trodde var möjligt. Kommentarer överflödiga, mina vänner vet var jag står.

Åtvidabergs FF vad i hela friden sysslar ni med?

Det kan man undra. Läste tidningen idag och "trevlig" är det när man får tårtor slängda på könsorganen. Det är inte min uppfattning om trevligt.
Tycker Corren ska ha en omröstning om vi läsare tycker det är trevligt.
De som röstar ja är troligen ät-sex-intresserade a la "äta mat från naken dam" - som i Japan - eller internet-troll.

Det verkar väldigt trevligt att få ögonbrynen avrakade och svaren som Herr Svensson ger inger en befogad oro i stället för förtroende. För honom såväl som för pennalismen inom och utanför idrotten. "Vi har ingen anledning att skynda på den här processen för att pressen ska vara nöjd" nej, Herr Svensson. Men jag vill veta. Det finns kanske inte tid att diskutera missförhållanden, det finns matcher att spela. Jo, det är klart. De är ju viktigare. Än blivande spelare.

Pytsan.

Det är som om American Fun Videos, Robinsson, "Vi är innestängda i ett hus i flera månader och förnedrar oss" - eller vad  nu förnedrings-tv-programmen heter - finns här, hos oss i verkligheten. Det är som om individualismen och att pika folk är det nya folknöjet; man ska hålla på tills Lisa gråter (se den utmärkta boken av Ann Heberlein "Det var inte mitt fel - om konsten att ta ansvar"). Det ska svida att vara människa, man ska vara liten. Så att alla alla andra kan vara större.

Än du själv är. Fy fan.

Ansvar tar inte Jan Svensson, ansvar tar inte lägervärdarna. Det är 17-åringar vi talar om, de är inte myndiga. De är barn.

Vi hade nyss återträff med Spåmans kör och orkester, 40-års-firande av en USA-resa som företogs 1973. Invigningsriter innan den resan, eller för nya medlemmar? Alls icke.

En person grät visserligen under en körhelg nyss.
Det var jag för att kören sjöng så vackert under dagen då vi repeterade ett stycke. Ingen annan grät vad jag vet för att någon var dum.

Samma körhelg i Björkfors avlöpte, såvitt jag vet, utan tårtkastning på diverse
organ, inga avrakade ögonbryn eller annan avrakad kroppsbehåring. Förutom min skäggväxt då. Vi hade, kort sagt, trevligt; åt, sjöng och samtalade om livet, kärleken och vissa säkerligen också döden. Som mellanmänskliga kontakter och sund samvaro ska vara.
En nyligen antagen sjöng på eget initativ underbara Blackbird som Beatles gjort.
Vackert.

Vi skrattade också, mycket.

Allt annat är fel. Åt helvete fel, på Lundsberg såväl som i Åtvidaberg. Eller på arbetsplatsen, eller i skolan under den vedervärdiga nollningen. Lyckade nollningar på gymnasierna i Linköping verkar vara undantagen som bekräftar regeln.

Åtvidabergs FF har lite att bevisa. Nu. Inte om en månad. Då är ett ögonbryn till bortrakat. Det är slut med det nu.

Nu får det fanimig vara nog.

Man kan undra vilken skillnad det gjort...

det kan man, undra. Men vi hade varit mycket fattigare i själen, vi närmare hundra ungdomar som under slutet av sextio och till slutet av sjuttiotalet berikade själen med musik i Bertil Spåmans kör och orkester.
Det blev tysklandsresor, amerikaresa, skivinspelningar, tv-framträdanden och storbandsdansmusik på Lennart Swahns femtioårskalas.

Det blev ett danade från de staplande trevande yngre tonåren fram  till de första stegen på en vuxen stig vidare i livet. Startskottet var åtta, nio ungdomar från musikskolan i Rättvik och en eldsjäl. Musikskolan och sedemera kören och orkestern utgjorde det fundament på vilken en vilsen skara ungdomar fann en livlig, spännande och berikande tillvaro. Och byggdes, danades och blev till de vi är idag.


Läser med tårade ögon att Rättviks kommun inte förstår, begriper eller inser vikten av och det berikande i musiken. För individen såväl som för samhället. Det är sorgligt att läsa. Det är oeftertänksamt med en nerdragning av musikskolan.

Vi har återträff nu på lördag, ett sjuttiotal musikintresserade ungdomar  vuxit upp. Vi är nu i övre medelåldern och jag lovar, de leende varma människor ni där kommer skåda är sällan sett i dagens allt mer hårda, kalla samhälle.

Något av det bästa jag läst.

Bengt Göransson skriver angående kultur alldeles underbart.

Många bra tankar och påpekanden för höga vedbodörrar.

"Det gäller också att hålla emot tanken att "allt går så fort numera". Vi får inte låta det flimrande bruset ta ifrån oss tiden och förmågan att tänka och reflektera. Beslut fattade på reflex är farliga. Innan man säger ja och nej ska invändningar luftas, följder begrundas. Kultur odlar den förmågan."

Som sagt. Och det slår mig att detta inlägg borde skrivits på en annan blogg...:-) Men men...man kan skriva den på båda. Så det så.


Så jag gör det.

Listor. En gammal företeelse i bloggosfären

vilket är ditt mest använda ord denna vecka?
Espresso
har du någon fobi?
Ja, men börjar få bukt med dem faktiskt. Underligt vore det väl annars i min ålder...
vad är det godaste du har ätit hittills i veckan?
Spice and Rice - deras cashew-kyckling är bra. Den är stark, inte så tam som vanligen cachew-kyckling brukar vara.
vad är det finaste någon har sagt till dig idag?
Hur är det idag Lasse? Jag har aldrig sett dig så tyst.
när kände du dig riktigt nöjd med dig själv senast?
Förra veckan, i tisdags, efter målning av andra - av fyra - fasader på landet.
vad tror du kommer bli roligast i helgen?
Svårt att veta. Men det finns några kandidater.
vilken är din pepplåt för tillfället?
Himmel. Det är många...behöver många just nu. Så...Elina Garanca - vad som helst, bara hon sjunger :-), For Good från Wicked, Vi kommer aldrig att dö - den med trumpetintrot, Lara Fabian - vad som  helst, bara hon sjunger. Just nu Bridge of Hope
vad har du sysselsatt dig med då du har haft dötid i veckan?
Fikat, funderat och fixat
har du gjort/kommer du göra något i veckan som du inte gjort förr?
Nej, inte som jag kommer på. Vad trist att jag inte har det!
vad oroar du dig för?
Det mesta just nu. Är en sådan period.
vem är den kändaste personen du har sett på senaste tiden?
Claes Borgström, i Västervik aningen förvirrad troligen letandes efter ett hotell.
vad har varit mest förvirrande på senaste tiden?
Allt faktiskt.
hur ser dina senast tagna webcam-bilder ut?’
Tar inga web-cam-bilder.
Har veckan varit bra än så länge?
Tillräckligt. Men inte en av de bättre veckorna. Oklart varför.

Första dagen på jobbet efter tjugotvå dagars semester

Det kostar på det.

På många sätt. På något sätt ska det väl gå. Det vill jag tro, men upplever uppförsbacken bli brantare och brantare ju äldre man blir.

Varför är det så? Varför blir man så trött på vissa företeelser, nu senast dårpippin på ett (privat, men det spelar mindre roll tror jag faktiskt, trots att jag anar att det är mer förekommande där) omsorgshem. Förut tröttnade jag på andra missförhållanden i samhället.

Folk som är som folk är mest som far illa.

Det får mig att faktiskt må illa. I själ och hjärta.

Apropå Södertälje och närboende av människor med särskilt behov.

NIMBY - som det heter , inte på min bakgård. Fikade idag, på nyöppnade EH - Espresso House - i Västervik, inte bara en utan två gånger min vana trogen...

Första gången fanns ingen skuggig plats att tillgå så jag tog min dubbla espresso macciato ståendes, lite glad i sinnet, för en travvinst hade just inhämtats. Trodde det var en hundring, men icke, pappa Henry-travet på hemmabanan i Rättvik inbringade tio gånger mer :-). Tjejen i butiken slog sig på knäna när hon såg hur glad jag blev. Liksom va?

Andra gången fanns en skuggig plats, eller jo, det fanns det. Vid grannbordet satt en som var lite eljest. Downs Syndrom tror jag det var. Misstänker de inte var från Sverige, oklar varför jag fick för mig det. Under en picosekund - ja, lovar, så kort tid var det, en synaps tidsenhet eller så - tänkte jag njaaa...där vill jag inte sitta.

Hjärnan skreeeeeek till. Klart du ska. Du ska dessutom prata med de som sitter vid bordet intill som du,

 Lasse för fasiken brukar göra. Sagt och gjort. Barnet log mot mig hela tiden och vände sig om och talade med mig. Pappan strök lätt på barnet och log. Han också.

Jag också.

Tillfreds med att hjärnan reagerat mot denna min sista (?) fördom. Nickade lätt mot bordet när jag gick och tänkte stilla att det börjar som en ring på vattnet. Allt jag läst om protesterna i tidningarna har långsamt brutit en mur. En fånig mur.

Jag blir så innerligt glad när jag ser en egen fördom och den tas bort effektivt och direkt.

Stockholm ett år.

Jag måste ju summera Stockholm. Det är dags nu. Tack...

Tack för det oplanerade lunchmötet Stina, http://slars.blogspot.se/2013/01/att-ata-lunch-med-ett-proffs.html.
Kikade och lyssnade på Eric Ericssons kammarkör, och lyssnade på fantastiska Chaka Khan. Chaka Khan!!! Alltså. Vilken grej. Talte med Claes Eriksson. En kortis. Men talte. Och sade att jag gillar hans text "det är jag som bestämmer".

Skymtade en favvo. Men i alla fall, i Bo Kaspers. Alldeles utanför Nybrogatan 38.
Talte en kortis också, men lite längre än med Eriksson...med Schaffer, gitarrist, han tipsade om att han skulle komma ut med sin biografi. Den köptes senare, har ett kapitel kvar att läsa. När han beskriver tragiken runt sin bror (som tog självmord) rinner tårarna. Skrattar gör man också, åt hans rika liv.

Skymtade under några sekunder Kjell Alinge. Då och då, om man säger så.

Blev tillfrågad om jag ville ha biljetter till en Schulman som uppträdde. Tackade artigt nej...

Satt på Stolen också. Då och då. Från och till. Mest var jag ensam, men ändå inte allena. Träffade ett gäng i baren på favvostället. Lärde mig ett nytt ord, klösbräda. :-) Telefon med klösbräda... sådan har
jag inte.

Var på förkonsert inför en tävling som en god vän skulle på. En kör åkte, men innan bjöd de in en del personer för att lyssna och komma med kommentarer. Roligt var det. Fin kyrka också. Vars namn jag glömt faktiskt. Men det är googlingsbart.
Lyssnade med familjen på Jesus Christ Superstar. Bra som tusan. Vill se den igen.

Men störst tack till Jocke, Leon, Jonas, Julia, Amanda, Frida, Cindy, Julia, Victor, Carl, Alexander, Brangen, och Bonke. Och Lotta, och Fredrik, och Malin, och ... pust... och alla de jag inte minns namnen på. För ni var ju så himla underbart många och lika underbara.

CSR Corporate Social Responsibility

Det börjar tidigt. Klädföretaget Lindex går över lik, nja, kanske inte, men nästintill för att sälja. De lägger ingenvärdering i vilka bh-storlekar som säljs. De borde och ska lägga värderingar i det. ICA, livsmedelsföretaget, gör det. De tarbort bh i yttepytte storlekar från sitt sortiment.

Så, jag fortsätter handla - då och då endast visserligen men ändå - på ICA. Lindex går fetbort. Mammon härskar där mer än det sociala ansvaret, som för övrigt sträcker sig längre bort (!) än arbetarnas arbetsförhållanden hos Lindex leverantörer långbortista'n.

Artikeln som jag refererar till och reflekterar över återfinns på SvD.

Slumpen...är ingen tillfällighet, eller...

Säger jag, då och då.

Ibland träffar man forna vibrationer från en tidigare tillvaro.

Det hände nyss. 

Det är varje gång lika underbart. Men ikväll... Ikväll S var det otroligare. Än, ja, än annars.

Och systra di L var delaktig i slumpen. Men femtioen procent var J.

Vad är det som pågår egentligen i Dalarnas landsting?

Nu. Ska jag ägna mig åt Dalarnas Landsting.

Ett tag i alla fall tror jag.

Voffo de' då? Jo, när man påtalar i ett mail att kön är full - vilket är helt ofattbart - för landstinget blir man uppringd - iofs bra - av en ansvarig person som erbjuder sig att ... ringa upp mamma.
Så hon får sina behov tillgodosedda.

Mitt svar på det var ju naturligtvis att jag tänker inte enbart på mamma utan på alla äldre i Dalarna.
Då kom det - vi har bytt journalsystem.

Detta nya "det ligger på daaaaaaaaataaaaaaa". Man baxnar.

Sedan "jag har inte vikarier nog för de sköterskor som arbetar, de måste ha ledigt".
Svepskäl. Svepskäl. Anställ. Ordna ett möte med journalsystemsleverantören. Det slår mig, jag kan vara med pro bono.
Ring mig. Eller skriv en kommentar här så kommer jag på mötet med leverantören.

En man och hans musik.

Det var en vardagskväll i Baptistkyrkan, jag hade gått in i sidodörren och upp för några trappor till ett litet rum där vi samlades. Alltid där, i det rummet. En liten skara och sjöng. Vi sjöng mest Unos musik, men så klart även annan klassisk musik.

Pianot användes sällan, eller aldrig snarare. Nej, inte ens vid tongivningen. Två toner i mellanregistret, en vissling till sopranerna och ett murmel till basarna. Vi visste ju ungefär hur det började, det var ju de gamla välbekanta ackorden.

I början.

Sedan kom Det Sandénska och drabbade en. Med all kraft, rätt in i hjärtat. Som alltid.

Vi i Vox Humana kunde Unos tonspråk, tyckte vi. En av övningarna delades det ut noter, ett nyskrivet blad som vi skulle lära oss och sjunga i någon kyrka på slätten. Sedvanlig tongivning, Uno slår in oss och kören börjar sjunga. Inte trevande utan rätt så säkert manövrerade vi oss genom takterna. Efter första strofen som vi kämpade oss igenom slår Uno av lutar sig tillbaka i stolen, betraktar kören pilimariskt och säger med eftertanke "Jaaaaa, varför inte?"

Sedan vidtog små små justeringar, ett g# där, ett e där för att få det som Uno ville ha det den gången.

Vila i frid Uno.

Mannen tåget och barnen

Trodde jag skrivit om dem förut, det hade jag inte. Det är apropå att döma folk efter vad man ser men inte vet.

En man sitter på ett tåg, hans två barn stojar och pockar på vagnens och människornas uppmärksamhet medan mannen sitter uppgiven på sin plats vid det fönsterbord för fyra de annekterat.

Han tittar förstrött ut genom rutan och ser landskapet svepa förbi. Barnens ljudnivå höjs lite och de börjar bli aningen irriterande för omgivning i kupén. Efter ett tag tar en man sig till orda, han vill liksom inte ha stoj, låt vara att detta inte är en tyst kupé. Så han säger:

- Kan du inte hålla lite ordning på dina barn? De lever om så väldigt.

Mannen tittar upp från sina försjunkna tankar och säger:

- Deras mamma dog igår, och jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Livet, kärleken och döden

Det är ju allom bekant att de samtal vi har kretsar kring just dessa tre. Det har min nuvarande sambo lär mig för massor med år sedan. Ja, alltså inte kretsandet - det har jag anat - utan uttrycket. Med de tre.

Sedan spädde Cia på det, att bekräfta att "ja, det talar man ju om". Jag visste inte ens om att man talar om just dessa: livet, kärleken och döden. Men tänker vi efter så är det just så. Oavsett om vädret kommenteras, eller frånvaron av död och liv och kanske kärlek.

Eller närvaron av de tre. Eller så.

Om det man inte kan tala måste man tiga - i princip, sa en av mina favvofilosofer. Google och i skolen finna... En annan person i min krets av själar sade en gång vid ett tal till nyutexaminerade läkare: lyssna på det som sägs, men lyssna också på det som INTE sägs. Detta har genom livet blivit en ledstjärna som jag kikar mot. Och försöker - med betoning på just försöker - ledsaga mig mot en helhetsbild. Av människan som jag möter.

Det mellanmänskliga mötet själar emellan är ett möte att vårda. I just de tre aspekterna livet, kärleken och döden. Den sista nog så viktigt. För vi kommer inte undan. Inte någon av oss.

Möte i alla åldrar

När man återser vänner man haft sedan tonåren så händer det något. Väldigt märkligt och samtidigt fullständigt underbart. Det är som om valv efter valv öppnar sig oändligt (Tranströmer!) när samtalet börjar och fortgår. Att liksom ett bygge, själsligt då, syns tydligare och tydligare. Det ramverk som fanns i tonåren har fått väggar, isolering, fönster, dörrar och tak. Men man ser ramverket, det underbara byggmaterial som syntes. Då.

Då när det begav sig.

Samtalen och mötena med de man träffade i de övre tonåren kännetecknas av likartade egenskaper, man ses ibland, sedan dröjer det ett tag och man återvänder. Livets skeenden liksom flimrar förbi. Där finns dock inte det ramverk som tonårstiden utgör. När man blev den man blev.

Man anar på något vis hela människan i alla sina åldrar. De lyser igenom som transparenta diabilder (googla på det ungdomar:-) vid betraktandet av människan man möter och samtalar med.
Man anar vart olika egenskaper som kunde sjönjas då nu tagit vägen, en del har tonats ner, ibland ser man faktiskt människan exakt som den tonåring man en gång mötte och då älskade. Som vän. Vänskapen fördjupas när man ses som vuxen. Nästan alltid, eller så beror det på att man väljer att träffa de man gillade redan som 15-årig skäggfjunig (ska jag köpa en grov handduk till dig Pluto, som bror Calle sa...) identitetsletande människa i vardande.

En livsvandring som så att säga blir synlig för den som var med från början. Trots att man inte setts under hållplatserna på vägen mot den man blivit, eller snarare då är.

Fikade och kikade

som vanligt in i bilen vid blomsteraffären. På torsdagar och fredagar är de blomsterbemängda av en lika sorglig som oundviklig anledning - blommor till stadens begravningar körs ut. Just efter lunchtiden. En vit Volvo användes idag.

Kikade på blommorna, de var väldigt fina. Väldigt väldigt fina.

Sedan såg jag till vilken begravning de skulle. Oskar Ganeståls. Jag pratade för lite med honom, alldeles för lite. Misstänker vi hade en hel del gemensamt, men det  blev liksom aldrig av. Att vi pratade.

Det senaste - och sista - minnet av honom är som utmärkt solist på Lihkör...förlåt Linköpings Studentsångares konsert. Han berörde, och berörde många och fostrade - har jag förstått på alla fejjankommenterar - många av stadens musikaliskt intresserade personer.

Jag dröjde kvar en stund vid bilen och kontemplerade över livet och så klart döden. Den oundvikliga.

Vila i frid Oskar.
Blommorna var fina.
Väldigt fina.

Och Oskars ord är fina:

Jag sluter ögonen
fylls av ljus.
Här får själen ro.
Mitt i ljuset vilar nuet.
Jag bär på liv av liv,
på kraft av kraft, ljus av ljus inom.
Jag bärs av orden jag hört,
jag bärs av löftet jag fått
om Guds rike inom mej.

Nämen! Det kanske blir saluhall till slut.

Enligt väldigt säkra källor (ACM) så "Fick nyss brev från Britta & Lennarts kött, de skall ta över köttdisken i Matkällaren. Start 21 mars." Apropå min utrop... http://linlasj.blogspot.se/2012/12/linkoping-har-blivit-med-saluhall.html 

Det blir säkert en saluhall då kanske, där ju tanken som bekant är att det ska vara flera företag under samma tak. Som i  Malmö, som i Stockholm, som i fordomdags.

Minns inte vart jag var på väg

Eller varifrån jag kom. Men jag minns att jag tänkte "den farbrorn där vet inte många i vagnen vem det är, men han är en gigant". Det var en sådan gammal vagn, som inte finns mer, med blått - har jag för mig - tyg och breda stora vida stolar. Han satt vid de platser där man får pltats fyra personer och noterna belamrade hela bordet. Koncentrationen hos mammen var påtaglig, han var helt inne i de notblad som låg utspridda.

En person klev på, kanhända det var i Linköping, och hade platsen mitt emot Eric, men Eric var helt och hållet uppslukad av verket, koralen i requiment, inledningen på en Poulenc-slagdänga. Jag vet inte. Efter några sekunder är det som om Eric vaknar till och ber om ursäkt för sin utspriddhet och säger "Ursäkta ursäkta" men det liksom händer inget. Med noterna, de ligger där, men efter ett litet tag märker Eric också just det. Att de ligger där.

ANtagligen samlar han ihop dem, det förtäljer inte mitt minne, jag gick vidare till min plats i en annan del av tåget.

Ett annat minne från en session med Eric Ericson i någon arbetsbod på en körstämma är orden "hörni basar, skäms ine för att ni är det!". Sagt under någon instudering av Södermans Bondbröllop.

Vila i frid Eric, du har alltid en plats i mitt sångarhjärta.

Goda relationer

Man lär sig något varje dag, ofta är det saker man liksom anat legat där. Under något töcken av, ja vad då? Man undrar för när lärdomen kommer i en enda mening, en liten mening med en sammankoppling av två oanade men närliggande synapser säger det inte bara klick. Det tänds en stor lampa, ett ljus som skingrar töcknet och liksom hjärnan och hjärtat vibrerar samman.

Meningen den här gången var "det är väl det som är vitsen med goda relationer,  goda minnen".  Sagt i ett sammanhang man minst anar det. Två människor i  samspråk i en kö på systembolaget. De talade om allvarliga ting, det märkte man. Men med hjärna och hjärtat med, och en sann undran om varför just de personer de talade om agerade på det ena eller det andra sättet.

Och så kom den plötsligt, meningen. Inga neonskyltar, inga trumpeter ingen fanfar eller inga fyrverkeier, den bara stod där. Att betrakta.

Jag fattade mod och påpekade just detta: att jag kommer bära den meningen med mig länge. Kvinnan sa varsågod, och häri sker ett till mirakel. Hon sa inte tack. Hon sa varsågod, den meningen får du av mig.

Konjunkturinstitutet och indikatorer

Roligt i morse på P1, en person från Konjunkturinstitutet berättade om sina metoder. Han var väldigt förtjust i en indikator, på konjunkturen på arbetsmarknaden - företagens anställningsplaner.

Nähä! :-) Meeeeeeeeeeen det hade vi aldrig kunnat räkna ut själva...

Dömde ut gjorde han däremot att räkna godståg...eller räkmackeindex på Gothia Tower i Göteborg, eller skumpa-försäljningen...Nå. Var och en  blir väl kär i just sin egen metod...och just detta är kanske en indikator på att just indikatorerna kan hysas bakom agendor.

Vanligen dolda. Men så är det väl inte på Konjunkturinstitutet, väl? Eller? Finns det något som indikerar det...

Dessutom är det ju så att man aldrig ska förolämpa framtiden med prognoser. Som jag faktiskt skrev i en artikel redan förra milleniet. Likväl görs just dessa förolämpningar ideligen.

För övrigt rekommenderar jag denna läsning om okänd poet.

Detta så svårt på så många plan

Klart man inte ska bli fastspänd. Det troddejag var en förlegad metod. Men den kanske är billig? Och kräver inte så mycket personer. Ett bälte och två tre  människor. Sedan går man och fikar. Eller?

Jag blir ledsen och förtvivlad när jag läser detta. Samtdigt tycker jag finns ett uns  av sanning iden kritiserade psykiatrikerns utsaga  att man liksom inte alltid ska gräva i det som varit. För mycket. Men ibland, som i detta fall, måste man nog. Och psykiatrikern ska inte falla ur sin roll så där. Som han gjorde på bandet. Då ska han inte träffa patienter, eller klienter eller varför inte människor. För det är ju de facto människor. Som  eftersöker hans  vård.

Spänna fast en människa på grund av oförmåga att ta hand om personen är inte en behandling som jag vill medverka till via skattepengarna.

Alla minns ju antar jag Anna Odell. Som faktiskt påpekade  på obehagliga sanningar i psykvården. Ämnet är inte på något sätt nytt.

Summa anno tjugo tolv.

Vanligast - fika hos Simon.
Innerligt bra - fika med någon i familjen hos Simon.
Lustfullt - dröja kvar hos Simon för det kommer någon mer man känner...
Julkul - sjunga fyra dagar av fyra.
Andlig högborg - när som helst när Björn eller Karin predikar.

Livligt - var som helst på Ågatan.
Evinnerlig glädje - när Hans frågade om jag ville sjunga solo den tjugoandra november.
Viktigast - Lotta trots att det inte alltid framgår.
Annorlunda - sparka folk utan till synes anledning.

Nytändning - Kasper och Märta, den förres företag, den senares kurs nästa år. (jag kommerläsa böckerna före dig M).
Under - att vakna, nu i år, att se Zs barn.