1840 gram tror jag det var...

Mjölkuppa, dvs mjölpåse på dalmål, som din farbror kallade dig. Länge länge. 1840 gram, knappt två kilo vägde du. För 21 år sedan den där dagen den andra oktober.

11 augusti 1993 skrev jag följande:

Märta är elände, hon är uppe till 24:00 och det är bara trams med det tycker jag. Hon vägrar att sova någon annanstans än med pappa när han tittar på TV. Det sker normalt mellan 22:30-23-tiden. Sedan tror man att man kan gå upp med henne. Men det går inte, hon ska bara ha en slurk välling först sedan kanske det går bra att somna. Men hon är väldigt väldigt trött så det är väl det traditionella stöket vid den här tiden. Hon är nog rädd för att alla ska vara borta då hon vaknar och därför rädd för att somna, det försvinner nog snart, men det är lite tungt nu på grund av detta.

Redan två veckor senare är det annat ljud i skällan - stavas det va?

Märta har börjat sträcka upp armarna upp mot en om hon vill att man ska plocka upp henne. Det är också sött. Hon har dessutom börjat gå med sin "läragå-vagn".  Dessutom har hon numera Kaspers sittvagn som "sin" vagn. Kasper har fått en ståbräda i stället där han huserar då vi strosar mot stadens torg.

Där ser man. 21 år idag. Och fortfarande vacker som en dag. Ställde till lite trassel som två-åring som var orolig för att "alla skulle vara borta". Gissar jag. Men hade troligen läst det någonstans i en bok. Ni ska minnas att detta var tiden före internet och e-post och så. Det gick inte att Googla på något. I princip... Så jag hade nog uppsnappat detta om oron för att man börjar bli en liten person som faktiskt ska en gång stå på egna ben.

Du har hittat din väg Märta. Fortsätt på den. Kram älskade dotter. På din dag.