Jaha, ingen liten fransk farbror som vid pass halv nio - varje sommarmorgon - vankar makligt ut med solparasollerna. I början av vår två veckor långa vistelse mummlade han lite när jag smått hojtade "Bonjour!" till honom.
När tiden gick på mitt morgoncafé i Goult kikade han lite på mig, och dag 6 eller 8 hörde jag ett "jour" när jag saluterade honom och dagen.
Sista kvällen då återställningsproceduren alltid inföll sade han plötsligt "Bonjour Monsieur" och lade en hand på min axel. Jag sken raskt upp och klappade hans brunbrända, väderbitna överarm.
Den mannen glömmer jag aldrig. Fick för mig att han var sjöman. Det var något sjömanskt över honom. Kort? På honom? Aldrig. Man vet aldrig vad gamla franska sjömän då gör, om man i hemlighet tar ett kort. Eller om man på stapplande franska frågar.
En gång sken han upp. Det var när han pratade med flickan på bilden. Då log han.
Med hela kroppen.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar