Internet på gott och ont

Det tog mig 15 minuters surfande för att ta reda på detaljer i det uppmärksammade och tragiska rånmordet i Lambohov. Offer samt anhöriga, gärningsman och hans anhöriga. Allt var liksom serverat och klart på bara några knapptryckningar.

Jag vet inte om jag tycker det är bra eller dåligt. Jag står och vacklar. På något vis så kan man liksom få en bild - ja, det finns bilder på offret på nätet, företrädesvis norska siter - av eländet. Eller ett ansikte på offer och gärningsman. Men varför blir det bättre?

Jag vet inte. Jag vacklar.

Det är som om ett namn säger mer än correnartiklar och kvällspresspekulationer, de senare förresten tar sin näring från en av siterna på nätet. Enbart därifrån, vem som helst skulle kunna starta en tidning med alster från den siten.

På gott och ont.

I mitt fall är det på gott, jag ser någon, jag ser ett ansikte. Och jag relaterar till personen. Jag ser en logg på facebook och ser hur ett liv avstannade plötsligt och onödigt. Ändå är jag inte förespråkare för publicering så snart man - pressen och nätet - vet vem offer och gärningsman är.

Den senares identitet är ju en gissning. Nästan alltid.

Men själv får jag en slags bild av människan genom att se bilden, på offret såväl som på gärningsmannen. Det ger mig insikt. Som jag verkar behöva.

Varför förstår jag ännu inte.