Hon sitter snett framför mig på T-banan. Hon är 25 minus eller så, rotar i sin svarta väska. En slags sortering äger rum. Vi båda är på väg mot Kista, en torsdagsmorgon.

Kvinnan rotar omkring, ordnar MP3-spelarsladd, flyttar viktiga grejjor till ett fack för just viktiga grejjor, donar runt och bara liksom ordnar väskan.

Jag kväver en fråga: hur kom det sig att den blev så oordnad?

Det tog några stationer, två-tre. När det idoga arbetet var klart togs det upp Mossvikenfruar. I pocket. Hon läser, kvinnan - som hade vackra kläder och såg lite, hon såg lite nöjd ut. Alltså ingen magsurhet, ingen ilska, bara lugnt och metodiskt städande väskan. Mossvikenfruar läses, befinner sig på sidan 11, eller 14. Det var inte mycket läst.

Så händer det.

Hon ler. Åt det som läses, jag brinner av iver att veta vad. Jag kommer nu att nästa gång jag är på linköpingsbaserad bokhandel bläddra i Boken. Som fick metodiska flickan på T-banan att le. Så där varmt, du vet?

Le. Inte åt mig, det gör få...:-) Närå, men alltså bara le. Lugnt och fint, och om jag inte minns fel så lade hon huvudet lite på sne, inte mycket. Men lite.

Rörs jag av kärleken, lyssnar på den då och då.

Du har gömt dina ögon i min själ
där du öppnar den dörr som jag låste väl

Ledningen har rasat.
Ner.

På sträckan mellan Nässjö och Mjölby. Tråkigt. Men jag kom hem till slut. Med bil faktiskt.

Hann med att kolla på nya menyn på Olssons. Och en öl. Hann också med att köpa presenter till sambons födelsedag som är idag! Bra. En bok om Provence, samt en kattkalender.

Tågresa, ånyo, söderut. Jag vandrar genom tåget för att handla en Pago, röd och möjligen en macka. Nä, förresten, jag hade en med mig. Hemgjord.

Passerade en kupé, en människa sovandes under en halsduk. Nå. Stannade upp, för brevid på sätet låg en DN. Åtråvärd, eftersom det endast fanns SvD på hela tåget just denna dag (onsdags). Vet inte varför. En gammal korridorkompis ville läsa DN, så jag tänkte. Men nä...inte kan man ta en DN från en sovande person mellan Nässjö och Linköping.

DET passar sig inte. Inte alls.

Framme i Lund, fem minuter innan jag ska med glada steg spatsera till Bönan för en espresso så står hon där. Där borta! Vid DN, eller platsen intill.

Tiina. Ja just hon! Fi-Tiina. Vacker som en dag. Lysande som en solnedgång, jag rycker till, går fram och säger "Du är bra du...jag tycker du är bra". Hon ler, tittar tillbaka och jag-vet-faktiskt-inte-vad-hon sa. Var betagen, av energin, en stadig, fast blick, beslutsamheten.
Men visst, visst glittrade det till lite lite extra i ögonen av min kommentar.

Och jag kom på, jag höll på att stjäla kulturdelen (så klart!) i DN från Tiina. HUR skulle det sett ut!

Snön har kommit, det är vitt. Såvitt man kan se.

I helgen som gick var det livat, engelsman och svensk skrev på ett papper. I Domkyrkan. Om samarbete, liksom då lite mer fysiskt än det som redan borde pågå mellan kristna kyrkor liksom lite från ovan.

En predikan på engelska, DET var en upplevelse, och hela kyrkan skrattade faktiskt. "Bishop Martin challanged me to get the word 'Broccoli' in my preach this morning, I consider the task done" (!).

Munterhet uppstod.

Vesper. Ska slå upp ordet. I lördags. Kuligt.

Högmässa. I söndags, det går utan att sägas....som det heter. JAAAAAA. Det ÄR en punkt för mycket...det ska vara tre. Som i förra meningen.

Det är meningen.

Jag är ledsen.
Jag är såld.

http://www.youtube.com/watch?v=9meapnT6wvc&eurl=

Lasse

Vilda bilder från Moder Jords ilska. http://corren.moblog.se/view.aspx?lang=1&cat=344

Om jag säger så...:-)

Tittar på ett program om konstnären Ulf Wahlberg, underbart!

Min inre värld. Jag åker omkring med ett noteringsblock, han har ett litet akvarelldito. "Som stöd för minnet".

Idag SKA jag till Lerin-utställningen på museet. Här i sta'n, ni minns va? Där fiket var stängt på första advent. I fjärde storstadsregionen.

MTSFP Man Tar Sig För Pannan. Men jag tar mig för att skriva, med "pennan".

Hu vad det blåser, förändringens vind. Månne?

Nä. Det blåser nog städandets vind, så att man ska rensa bort. Allt. För att skapa ett rent skrivbord, så att säga, för att rensa luften. Samtidigt så leker vinden bort löven, så en del hamnar hos grannen. Fniss.

De tar jag hand om ibland. Grannens löv. Men det finns olika synsätt på vad som anses vara "för mycket löv" framför dörren.

We löv you madly. Som Duke sade. Sist i slutet - tautologi! eller? - på varje föreställning. Han sade det i alla fall en gång varje föreställning, eller flera kanske. Jag såg aldrig honom levandes.

Ja, jag har träffat Meryl Streep och tagit hennes hand. Det var förr i tia, 1982 eller så. Kastrup, som inte såg ut som nu. Då.

Min teori är att hon spelade in Mitt Afrika. Vem bryr sig om teorier när man hållit hennes hand.

- Excuse me, are you Meryl Streep?
- Yes. Och så kom det. Leendet.
- You are a wonderful actor.
- Thank you, med ögonen in i mina.

Det tog, faktiskt jag lovar trots att jag är en pratkvarn, 12 sekunder. Men vilka 12!

Folk i kören Vox Humana jag sjöng i då vill TA på mig när jag berättade om det.

Ja. Badat i Döda Havet har jag. Till och med VARIT döda havet under en charad-övning efter badet. Hände under en turne i Jordanien. Rolig turne, en av de bästa.

John kom och gick med en påse i handen i Lumiere. Sambo Lotta, som såg honom långt före mig sade

"I huvet på ... i huvet på"...

under det att diskreta nickar sändes bakom mig. Mycket diskreta.

Jag fattade inget. Sedan såg jag honom.
I Lumiere.
Det finns ett apotek, numera två restauranger och ett stängt bageri som vi en gång funderade på att köpa.
Och sälja ValoBaugge när det är Tour De France. Det är synd att det inte blev något. Nästa liv.
Alldeles på vägen till Lumiere ligger Verriere, en vingård med det vita vin jag valt som mitt. Lotta har valt det också. Det tror jag.

Jag blev tillfrågad av en annan person att jag skulle säga till Håkan H att "jag kan ta och sjunga duett med dig". För han hade frågat hela kören vid ett tillfälle när jag inte var därstädes, jag var ju närvarande någon annastans.
Personen som frågade mig tyckte att "gör det!"

Ångrar det djupt. Men jag träffar honom då och då, senaste gången någon gång 2002 elle så, i trappen på musikskolan i Linköping. Sonen var med och tog i hand. Vi språkade lite, han skulle in på repetition.
Det var inte läge för något tankebyte.

Nu har han dock slutat sjunga...offentligt i alla fall.
I duschen tror jag inte han håller sig. Inte han heller.

Hockey har jag spelat. Men har inte tacklat någon över sargen.
Dock har jag träffat och talat en stund med Börje Salming. I Arguineguin. Han var där på semester med sin dåvarande fru och nyfött barn. Det slumpar sig så att jag haft salig i åminnelse "Taxen" Sjöberg som gymnastiklärare under tiden han spelade i Leksand. Pratade med Herr Salming om det. En kort stund.

Herr Salming lär ha svarat en gång på frågan "hur ofta byter du kalsonger?" Varannan dag om det "inte hänt något speciellt".

Vinnaren är...Hans...och...alla andra som gissade i tävlingen.

Och V...jag är ledsen att jag inte berättat allt för dig...
Hon var och är bedårande. Som solisten i Jordanien. Ni vet. Men jag är kärare i Meryl, för jag är lagd åt det hållet.

soam - visst är det gruvsamt. Ska kalla dét så från och med nu. Sjöng ju för tusan i kören på konserten. Vågade inte säga "ja". Hoppas jag är modigare idag.

Jag sålde en skiva till honom förresten. Håkan alltså. Kom jag på nu. Måste köpa den. Den är bra. Med Jose Carreras och ... hmmm... nä fallit mig ur minnet.

Lena vann också!

Fröken Lund. Vi undrar fortfarande vad det var i påsen. Han kom från det lilla apoteket. Samtidigt tror sambon att han kanske varit inne på broderiaffären som faktiskt också ligger där. I den lilla byn. Man åker igenom den fortare än man säger
"Rött vin till maten ikväll?"

Det blev Fröken Lund, Cocotte, salt om det orkas, lenjangel och ms keep your distance. Hans Kulturknut förslag motses tacksamt...han har lite facit se'. Och även Viveca om hon letar sig hit.

Jag utmanar...också...vet inte vilka än. Men här är alternativen...

Upprymd och inspirerad av salt som i sin tur inspirerade Fröken Lund.

Vilket av följande är inte sant.

1. Jag har träffat Meryl Streep, och sagt till henne att hon är bra. Tagit i hennes hand och varit på moln i fem timmar. Kastrup var platsen.
2. Jag har varit och badat i Döda Havet.
3. Jag har sett John Malkowich i en liten håla i Frankrike. Han hade tennisskor och en platspåse i handen. Undrar vad den innehöll?
4. Jag har nästan kunnat sjunga med Håkan Hagegård och tackat nej på grund av lite hosta.
5. Jag har lurat en domare i ishockey upp på sargen med en tackling som heter duga.

Vilka jag ska utmana är en ... utmaning... ska fundera på det.

Om man kan två ord franska. Lyssna på Patrick Bruel...underbart.

Vid övergångsstället alldeles nyss, på väg hem i bil (IG i Gympa får jag...:-) från fikastund med Andy så kommer hon. Helen, eller Helene inser jag just - för namnet är numera hört - med bortglömd efternamnsbokstav. Fortfarande.

Jag stannade, vevade ner rut...nä det gjorde jag inte. Har inte sportbil, jag tryckte på knappen och vips åkte rutan ner. Hojtade något "Heeeeeeej".

"Tack för igår!" ropade hon.
"Det är jag som ska tacka" skrek jag tillbaka, genom den nervevade (jo! det heter så trots frånvaron av sportbil) rutan.
"Vi ses senare!"
"Ja, det gör vi.".

Klockan vaddå kanske man kan undra, sådant undrar inte jag. Klockan slängde jag för snart 12 år sedan, eller tidigare. Pratade under den tiden med för många från österlandet. Dit vill jag fara, som bekant, där finns kärestan min.

Bort allt vad oro sjöngs igår, den enda nersuttna blandade sången som avhölls. Ingen manskör. Lika bra det, det är så härligt, och så starkt. Just då, just igår, stod taptoslagaren för den delen av livet.

Draken blev förresten en vålnadskör viskandes "snart, snart, eller aldrig mer" på frågan om Conny träffar sitt ego. Och vidare "ditt ego lever än". Och sedan när en flöjtissa spelade vackert vackert så vaknade draken och blev till allehanda djur...Conny förtvivlat anfallen av apor, elefanter, älgar, och ja...Gud vet vad.

Sedan lyftes egot upp på starka tenorarmar.

Ravel spelade han. Pianisten. Och Sånskensmaneten, förlåt Månskenssonaten. Och Chopins sista ballade. Tror jag det hette. Vad det hette är inte...så viktigt.

Vackert spelat.

Upplevelsetrettondagsaftonsfest.

Vilken grej. Fiiiiiina grejjjjjer, som en kollega, kund och kompis i Helsinborg säger.

Conny T som kär i sig själv "finns mitt ego kvar" liksom att bli kär i. Allt till Trollflöjtens musik, och nästan dödad av draken.

Draken bestod av i längdordning ställda korister. Huvudet på draken var Juha T. Vidare Conny T i små stycken betitlade "fetichisten" och "transvestiten" översatta från möjligen spanska, mina hjärnanteckningar är något suddiga, enbart för att de är suddiga. Inget annat. Och bland annat för att de var just...översatta.

Helene Rs expose över tre kvinnor i franska operor...alltså...jag menar...funnes det ord skulle jag skriva dem, men det finns det så klart inte - då skulle inte musiken skrivits. Vilket för övrigt gällde alla framföranden som kom slag i slag. Allt utspelat i en realisering av Hans-Åkes dröm. "Jag sover dåligt, men visst drömmer jag bra?".

Jag håller med.

Ett utdrag ur Lars-Erik Larssons Förklädd Gud.

Pärlfiskarna med annorlunda koreografi; Conny T och Daniel R, onödigt vackert pianospel, premiär för Linköpings Näsflöjstorkester, uruppförande av ett pianostycke samt ett sångstycke för bariton med pianoackompanjemang, Figaros Bröllop utfört förnämligt av operagruppen vars namn är just Figaro. Återsåg Olle R, och en hel del andra jag inte väntat mig se på en fest. Men det är klart, 120 personer...då känner man ju "någon".

Bluebird briggen av Hill, eller är det möjligen Hull, det kanske är en ketch. Nä, det är det inte. Men vem bryr sig i princip en kväll som denna. "Jag glömde texten men jag är bland vänner så vad gör väl det?" sjöng Helen med bortglömd efternamnsbokstav.

Helen, vars efternamnsbokstav som sagt tyvärr suddats ut av hennes bländande skönhet, i underbara sånger som berör.

Innan festen konsultation med Karin Ö runt blomsterinköp samt utförandet av blomsterutdelningen. "Ganska bra" sa' hon.

Små varma kommentarer från körsångarvänner. Underfundiga ibland och diskreta gester att jag ska minsann förpassa mig ut i köket efter vatten till just dessa nära vänner. "Du kan vara med" säger mannen som var kär i sitt ego till grekisk bussresenärskamrat när hon påpekat att vi inte "ska stå där och hångla".

Margaretha F har sin röst kvar. Så det så. Det VET jag. Träffade henne runt åttiotalet, och jag minns känslan av den.

Tangodansare, improviserad dans, mästerligt utförd. Salsa - också här improviserad dans. Det syns, på dans på dans. Och på leendet hos den kvinliga delen av paret; måhända kvinnorna i publiken ser improvisationen (bäst) på den manliga delen av paret - hur ska jag kunna veta det...

Tapto på trumma. Med pinnrörelser och allt.

Några barn, ett barn som var just Conny Ts ego i Trollflöjtsparafrasen.

Berörda människor, i en realiserad dröm. Ser fram emot nästa dröm Hans-Åke.

Upplevelsetrettondagsaftonfest.

Det byts på jobbet. E-posthanteringen. Fy tusan. Man baxnar, tar sig för pannan och våndas. Varför ska vissa enkla saker vara så hilma, eller rättare sagt göras så himla svåra.

Och visst. Det finns säkert fördelar med viss funktionalitet. Men så låt mig upptäcka dem då! Via en demonstration av fördelen med gadgeten nummer fyra, och inte som nu genom att överlistiga 30-minusare "säljer in" gränssnitt jag inte vill ha. Till och med som faktiskt VET att jag inte vill ha.

Dessutom blir man mörkrädd när man ser underskrifter i stil med "supportavdelningen". Och allt de hitintills gjort är att komma med så divergerande
information att man inte vet åt vilket håll man ska springa. Det kallar jag inte support. Men men, det har prefixet internt...och det tror man att det går att sköta med hand modell vänster.

Vore det en orientering för folk med dåligt lokalsinne - till den gruppen hör jag - skulle jag liksom fatta. På ett sätt. Alltså, det känns som om man har en TV-kamera någostans riktad emot sig, och Lennart Swahn kommer straxt ut ropandes "Nu du! Lurade vi dig allt. Ha Ha Ha Ha. Tryckte du på DEN knappen!".

Sedan får man blommor.

Normandiska hål. Svarta hål. Alkohol.

Ett ekonomiskt fönster. Ett fönster mot TV-världen. Medelsnittsbrasilianaren tänker jag på, plötsligt. Det är en gammal gammal sketch med Sven Melander och hans kompanjon. Vad HAN nu heter...i alla fall. Medelsnittsbrasilianaren. Vi skrattar än åt det tror jag. Jag och Hedda när, och om vi ses och har tid att prata om just DET.

Normandiskt hål. På Cocottes blogg - eller le blogg de la Cocotte - finns en liten beskrivning. Fin blogg. En frankofilisk blogg. DEN ska jag läsa.