Tidernas storband hyllas står det i tidningen idag, nät-tidningen. Glenn Miller och Count Basie kommer på tal.

Men tidernas storband är ju Thad Jones & Mel Lewis Jazz Orchestra. Så klart. Toshiko Akioshi (kanske det stavas) och Lew Tabakkin (så stavas DET inte...) är också ett bra storband. Tidernas. Och Kenny Clarke - Frency Bolands (som kanske stavas så) också.

Buddy Rich? Vart tog han vägen i sammanhanget? Dizzies storband går inte av för hackor heller.

Men Thad Jones och Mel Lewis är oslagbara. Fortfarande. Eller Tad-Jonas som vi sade i Rättvik under det glada sjuttiotalet. Central Park North, A good time was had by all, A child is Born (ja, just den ja, som Krister S:t Hill brukar sjunga på julen i domkyrkan ibland), Little Pixie II, It only happens every time (en inspelning med Zettica Monsterlund som Sege Johansson alltid kallade henne), Thank You, listan kan göras lång.

Tidernas storband. Glenn Miller och Count Basie, ja visst. De duger de också. Duke Ellington försvann på något vis i artikelen som de säger i Småland. Cat Andersson, denne man som spelade stratosfärtrumpet så det sprakade i galaxerna. Uj uj uj. Satin Doll. Det visslar, men ändå inte.

Storband - läser alltid så i tidningen när det är stora rubriker och det står Storbrand. Hjärnan vill se storband i tidningsrubriken. Det sker sällan, Tidernas Storbrand tror jag det skulle stått.

Så är det, jag läste fel igen. Storbrand - tidernas. Men vad tusan hade Glenn Miller med DET att göra?