Dessutom kryper de närmare och närmare hjärtat eftersom man är närmare och närmare de som sitter på första bänkraden på den delen av kyrkan där släktingarna sitter. Ju fler man känner de på just den bänkraden desto mer känns det i hjärtat.
Så var det idag. Första gången jag drabbades av det var när jag spelade trumpet på en begravning och före just denna begravning - det var på 70-talet, jag var 14 år sisådär - har var det ett "jobb". Men, den gången där på 70-talet satt en kille som var son till, eller möjligen barnbarn, till den döde. Då blev det lurigt.
Jag brukar då och då tänka på Åke Hammarströms ord efter en begravning - då var det James som begravdes - och han sa: Så där, nu har jag gjort min del av avtalet jag och James hade, vi skulle gå på varandras begravningar... Det finns något fint i den tanken.
S:t Lars-kyrkan var fullsatt idag. Brukar säga att den gången man ser hela människan är just på en begravning eftersom alla där har sin bild av den avlidne och genom allas bild blir den så att säga komplett.
Inlägg
