När en dörr stängs öppnas en ny dörr

Så sägs det ju. Men till en början ser man bara dörren som stängs. I mitt fall arbetslivstiden i ett leverne. Tidigare dörrar som stängts har ju varit så att säga aningen enklare. 

Högstadiedörren stängdes och en dörr öppnades i Mora. Gymnasiedörren. Den dörren till gymnasietiden stängdes och en ny dörr öppnades i Linköping 1976. Att stänga dörren till universitetet gick så där... tänkte länge ange mig som "civ ing. u alg" i telefonkatalogen... dessutom fick jag arbete på LiTH tidigt åttiotal så jag lämnade inte universitetsvärlden efter en slags examen...till slut gjorde jag dock det.

Efter ett kort mellanspel i privatlivet som säljare öppnades konsultdörren. 1991. Konsultdörren stängs snart (om två veckor) och en tillvaro som pensionär (skrev om det tidigt) och en tillvaro lite stelare i lederna inleds. Överflöd av tid sägs det man får, i mitt fall ett överflöd av vatten med böljande vågor.

Havet är ju oändligt - njää men ändå - så, ja, kan köpa det - att jag då hela tiden haft ett hav med tid. För om jag ska läsa om mitt lilla inlägg om tid så är ju den tiden man varit på arbetet en slags böljande våg man inte kunde lämna som i andra böljande vågors fall. 

Men nu är det dags. 

Arbetsböljan lägger sig ner och kommer så att säga inte åter. Kanske den förvandlas till en  annan slags mening med just den böljan så att det som arbetet står (eller stod för) omformas till att innehålla något annat, och så är man kvar i böljan för andemeningen, vitsen med den finns där. Vilken det skulle vara återstår att utreda. Snart börjar det...arbetet...se där.

 

Lite väl många begravningar nuförtiden...

Dessutom kryper de närmare och närmare hjärtat eftersom man är närmare och närmare de som sitter på första bänkraden på den delen av kyrkan där släktingarna sitter. Ju fler man känner de på just den bänkraden desto mer känns det i hjärtat.

Så var det idag. Första gången jag drabbades av det var när jag spelade trumpet på en begravning och före just denna begravning - det var på 70-talet, jag var 14 år sisådär - har var det ett "jobb". Men, den gången där på 70-talet satt en kille som var son till, eller möjligen barnbarn, till den döde. Då blev det lurigt.

Jag brukar då och då tänka på Åke Hammarströms ord efter en begravning - då var det James som begravdes - och han sa: Så där, nu har jag gjort min del av avtalet jag och James hade, vi skulle gå på varandras begravningar... Det finns något fint i den tanken.

S:t Lars-kyrkan var fullsatt idag. Brukar säga att den gången man ser hela människan är just på en begravning eftersom alla där har sin bild av den avlidne och genom allas bild blir den så att säga komplett.

Det finns faktiskt tre - och inte två - anekdoter som klangbotten

Dvs den klangbotten som finns i samtal med människorna vilar på, vill jag mena i mitt fall, tre anekdoter och ett självupplevt meningsutbyte. Små korta utbyten med främlingar men också givetvis timslånga samtal om livet, kärleken och döden med vänner och understundom med bekanta.

I korthet är de: Gurun vid vägen, Mannen på tåget och Musslan på stranden.

Gurun
En man passerar gurun vid vägen mellan två byar och frågar gurun: Hur är människorna där borta i den byn? Tja, säger gurun, hur var de i byn du kom ifrån? Inte bra alls blir svaret från vandraren.
Då är de säkert på samma sätt i byn du är på väg till...

Mannen
Mannen på tåget får en uppmaning att sköta sina barn som springer omkring okontrollerat. Pappan suckar och säger uppgivet: deras mamma dog igår och jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Musslan
Pappan och sonen går på stranden som är full med musslor som blivit uppspolade på stranden. Pojken tar en mussla och kastar ut den i havet. Men, säger pappan, det där spelar ju ingen roll det finns så många musslor på stranden... Pojken tar upp en till mussla, kastar den i havet och säger: för den här spelar det roll!

Historien om gurun påminner mig om lokföraren jag mötte efter stormen Gudrun. Som jag inte skrivit om på bloggen ser jag utan bara refererar kort till. Som här. Nu. Men lite längre då...  

Lokföraren
En gång blev det en paus under en tågfärd. Vi resenärer gick ut på perrongen och språkade lite om stormen, vi var ett litet gäng som stod där, bland annat jag och en skogsägare som förlorat en hel del skog i stormen. Efter ett tag tittade lokföraren på mig och sa "du träffar bara trevliga människor du".

Andektoten om gurun gör att jag inbillar mig att sättet att se på saker är väsentligt...

Mannen på tåget-anekdoten lärde mig att aldrig aldrig ta för givet vad en människa bär på just nu. Just där. 

Musslan-historien lärde mig att det man gör för en annan varelse spelar faktiskt roll.

Tio gymnasievänner samlades i Lilla Egos källare

Där får man boka tidigt, en månad tidigt. Så jag hängde på internetlåset vid 00:03 den 29/4 och bokade tio personer i källaren på Lilla Ego. (Lilla Ego. Dit vill jag igen. Wow!) Där återfanns gymnasiekompisar och spåmanskompisar. Apropå USA-turnen så sa en Rättvikare när han såg skyskraporna: Okka store stuggur dem aa jeen daa.

Som en bonus kom Bosse och Gunnar - ja ja, Bosse, Gunnar och Lasse, det låter som lilla bullerbyn. Jag vet. - till mitt första stopp på Portalen när S:t Eriksplan. Verkar vara ett bra ställe. Spännande när man tänker efter. En portal är ju en vackrare ingång.

I källaren upptäcker man att det finns en linje som tog en från gymnasiet till den man är idag. Den kärna/stam som fanns då (1976 gick vi ut) är förstås kvar men kärnan likt ett träd vuxit och blivit "mer", grenarna på trädet är livet man levt i någon mening. Vi har alla stegat på i de fotspår man inte alls kunde ens skönja  då. Årsring på årsring har lagts till och är olika breda beroende på livet just då.

Skrattet är kvar. Ögon fulla av liv är också kvar. Det kitt som fogade oss samman då finns där fortfarande. Det är som om det kittet mognat tillsammans med oss på vår vandring genom livet här på jorden.

Mellanmänskliga möten är i mitt liv ett elexir och en slags nektar. Där, i källaren, har vi släppt negativa nostalgin och språkar om här och nu; vad man gjort från gymnasiets slut till nu.

Vi kommer att ses igen. Då hänger jag också på låset till Lilla Ego. Troligen. Svårslaget ställe.

Meryl och jag

Ja, jag har träffat Meryl Streep och tagit hennes hand. Det var förr i tia, 1982-83 eller så. Kastrup, som inte såg ut som nu. Då.

Min teori är att hon spelade in Mitt Afrika. Vem bryr sig om teorier när man hållit hennes hand.

- Excuse me, are you Meryl Streep?
- Yes. Och så kom det. Leendet.
- You are a wonderful actor.
- Thank you, med ögonen in i mina.

Det tog, faktiskt jag lovar trots att jag är en pratkvarn, 12 sekunder. Men vilka 12!

Andante är en alternativ blogg som jag styr med då och då...

 Mina minnesord om Lars Ödkvist hamnade där. Eller snarare här.

Det var troligen sisådär 20 år sedan jag började lyssna på texter...

Det blev en omvälvande tillvaro som gick mig till mötes. Vilken text jag tog till mig först minns jag inte. Nu är det denna som påverkar min syn på saker och ting.

Överhuvudtaget är Göran Fristorp en musikant, gitarrist och sångare jag återvänder till. Hans "Jag var en vandrare" är fantastisk. För att inte tala om målarskrin. Den texten borde flera ledare lyssna till...

Jag hade ett målarskrin,
där glödde glada färger grant.
Jag hade ett målarskrin med färger,
det är nästan sant. 

Jag hade inget rött för blod
och inget svart för en ensam mor
och inget vitt för en likblek soldat
och ingen färg för sorg och hat.

Det fanns solgult som gör en glad!
Det fanns grönt för gräs och blad!

Det fanns för allt jag drömt.
Det fanns färger männskor glömt.

Jag satt ner och målade fred.

Georg Riedel är död - det dyker upp två minnen

Det första är när jag sjöng ett litet men dock solo i en av hans kompositioner. Georg var med på scenen. Det var en AdLibitums konsert någon gång av de otaliga gånger vi gjorde med Trio Con Tromba. Jag slirade lite på någon ton där... och bad om ursäkt till Georg för den slirningen. "Äsch" sa Georg, "Lite konstnärlig frihet skadar inte".

Den andra var när jag av en slump - som ju inte finns som bekant...slumpen är ingen tillfällighet... - gick förbi deKlomp för massor med år sedan. Där satt Georg Riedel (Som INTE skrivit Här kommer Pippi Långstrump - det har Jan  Johansson gjort) och Bengt Hallberg (som skrivit Madickenvisan) språkandes. Två giganter i musikvärlden.

Det slår mig att det nog var den kvällen vi haft konsert med just de två. Med AdLIbitum också. Kassören i AdLibitum kom också in, han hade varit och betalt hotellet för de två.

Riedels musik är helt och hållet fantastisk. Hörde på radion i morse att den faktiskt har en aningen svärta i sig. Men det är inte mycket. Eller så finns den inte alls.

Själar tar aldrig farväl. En del själar lämnar kvar sin alster på jorden. Till oss. För oss.

Dags för en favorit-text som fångade mig alldels för sent i livet...

 Då sjöngs den av Nils Landgren. 

Nu finns den i olika spellistor med olika sångare och faktiskt en som sjunger och spelar trumpet (!). Just sätten som föreslås för att resa eller komma till ett ställe/person är underbara.

Mest gillar jag "...big balloon och make it soon..." men alla är himla bra.

PS Ordet colt fick jag slå upp då för något år sedan. En häst är det. Så mycket minns jag.

You can reach me by railway, you can reach me by trailway
You can reach me on an airplane, you can reach me with your mind
You can reach me by caravan, cross the desert like an Arab man
I don't care how you get here, just get here if you can

 

You can reach me by sailboat, climb a tree and swing rope to rope
Take a sled and slide down the slope, into these arms of mine
You can jump on a speedy colt, cross the border in a blaze of hope
I don't care how you get here, just get here if you can

 

There are hills and mountains between us
Always something to get over
If I had my way, surely you would be closer
I need you closer

 

You can windsurf into my life, take me up on a carpet ride

You can make it in a big balloon, but you better make it soon
You can reach me by caravan, cross the desert like an Arab man
I don't care how you get here, just get here if you can

Fiskaren och affärsmannen

 I korthet går historien så:

En fattig fiskare satt på stranden när en rik affärsman kom förbi.
- Varför sitter du här och latar dig? Varför är du inte ute och fiskar? frågade affärsmannen
- Därför att jag har fångat tillräckligt med fisk för mig och min familj för idag, svarade fiskaren. Nu sitter jag här och njuter av eftermiddagen.
 

Affärsmannen suckade uppgivet.
- Nu när du har tid skulle du ju kunna fånga mer fisk. Inte bara sitta här och lata dig.
- Vad skulle jag göra med den fisken? undrade fiskaren
 

- Du skulle kunna sälja den och tjäna massor med pengar, sa affärsmannen. För pengarna skulle du kunna köpa en större båt med kraftigare motor och fiska längre ut i havet. Då skulle du fånga mycket större fiskar och tjäna mer pengar. Till slut skulle du kunna anställa andra fiskare som fiskade åt dig.
 

- Vad skulle jag göra sedan då? undrade fiskaren
- Då, svarade affärsmannen, skulle du kunna sitta och bara njuta av livet.
- Det är ju det jag gör redan nu, svarade den fattige fiskaren.

Jag har ivrigt försökt ta reda på vem som kan ha skrivit detta från början. Har läst för länge sedan att historien var en protest mot att man skulle arbeta, arbeta, arbeta.

 

Det vore intressant att skriva en bok om hur människor reagerar på en person som inte ska prata

Haft stämbandstrassel sedan i fredags - de börjar sluta bra nu, lite trams kvar, men på rätt väg - och då hade jag lappar med i olika sammanhang för att kommunicera. Började med att peka på den inrutade. En del läste då - nyfikna? (helt OK. Jag är supernyfiken) - allt ovan.
Då började jag hålla för allt utom det i rutan.

En del sa "På rikigt".

Då pekade jag på JA.

Varför det? Då vände jag blad, där står det "stämbandstrassel".

Det är ett bra hjälpmedel faktiskt men det intressanta är människors olika beteende.

En del viskade tillbaka. Då pekade jag på "Du kan prata" (och log så klart) på en annan lapp. 

En del blev väldigt obekväma. Varför är ytterst oklart.

Pensionsåret kom till slut. Det är i år det sker.

Det året man går i pension. För kryper eller springer in i det gör man inte. Eller vissa kanske göre det. Jag går i pension, nästan två år senare än jag kunde gjort det. Det känns. Hur det känns vet jag inte riktigt. Inte än. För jag går i pension i maj är det tänkt om det blir som planerat och då inte som jag planerat utan någon annan...

Tankarna inför att ha så mycket "tid" man vill berör mig inte så mycket. Eller jo, de gör det till viss del. Men inte tid är inte en linje som bekant. Jag ser inte tiden som en linje utan som ett hav.

Dessutom är jag inte förtjust i Chronos utan i Kairos - hans bror. Han har en hårpiska och lyckas man fånga den så stannar man tiden. Intressant ju, grekerna kunde de. Deras mytologi är spännande.

Att de har flera ord - fem tror jag - för kärlek är också intressant: eros, agape, filia, storge och agape.

Så jag ska se till att stanna i tiden. Men inte i livet.