Leonard och vi

Det var för massor med år sedan. Minns inte vad vi varit på. Men i Stockholm var vi. Det skulle ätas.

Kungshallen är bra sa Lotta. Okey sa jag. Vi letade oss  dit.

Åkte ner i rulltrapporna och valde ett ställe där i Stockholms myller av restauranger.  Undanskymt i underjorden. De hade god mat minns jag. Vi hade roligt minns jag.

Det där ser ut som Leonard Cohen, sa Lotta. Och det var det.

Han hade också dragit sig undan stimmet efter konserten. Han satt där med två körtjejer fick vi för oss. Servitrisen myste när hon meddelade att en del stod på mer berömda krogar i Stockholm och väntade på Cohen. Det struntade han i. Han såg ut att trivas.

Så där satt vi, jag Lotta och Leonard Cohen. Och två körtjejer. Minns fortfarande hur nöjd han såg ut. Tillfreds. En man i vars sällskap man trivs.

Denna dagen den första i resten av ditt liv

Lite så är det faktiskt trots valets utgång i USA. Herren bevare den in ingång och din utgång. Så att säga. Och det är väl lite läge för att utbrista Herren bevare oss.

Å andra sidan. Man kan som L gjorde idag på morgonespressostället säga efter tjugo minuters idel ström av trumpna (!) människor: Nä! Nu gör vi RESET på den här dagen, så har vägrar jag att ha det i fortsättningen av den här dagen. Trevlig onsdag!

Så på något sätt.

Går livet vidare.

Trots allt. Börsen droppade men återhämtade sig.

Hillary Clinton hoppades att Mr President Elected Trump ska bli hela amerikanska folkets president. Det återstår att se. Det återstår också att se hur klimatfrågan hanteras i USA, hur hans målerier om framtida scenarios blir. Dessa målardukar som han målade upp en bild av en fängslad Hillary Clinton, en avgränsande mur mot Mexico och brutna klimatavtal som hela världens länder ställer sig bakom.

Oroad är jag fortfarande, men det jag inte kan påverka tänker jag i fortsättningen inte oroa mig för.

Jag gör RESET på den här dagen. En gång till. Inte för att glömma eller så, utan bara för att det behövs. För världen, för människorna och för framtiden.

strosat på stan

Det görs för sällan märker jag. Ändå gör jag det oftare än de flesta.  Man möter alltid någon som berör en. Högt eller lågt. Brett eller djupt. Ytligt eller hastig alla varianter är intressanta möten.

Post Production Delight - Le Roi David

Igen.
Inte Depression. Utan upplyftande, och tänk jag tror det är det det är. Visst, det finns efter en produktion - i detta fall tre konserter - en slags saknad men påfyllningen glömmer man bort att titta på.

Tror jag.

Påfyllningen som består i att man man vaknar och nynnar på en del av stycket man gjort hela helgen. Det nynnades mest på en marsch i mitt fall. Som var lite djungelboksk. Men även de stilla partierna som sopraner och altar sjöng gåendes in mot scenen.

I mitt fall är det alltid en delight att sjunga Halleluja i Linköpings Domkyrka, hemmakyrkan, den kyrka som jag är så oerhört glad över att få sjunga i. Högmässor, oratorier och snart ett Requiem.

Men nu. Nu ska njutas av Honeggers Le Roi David och den klangvärld han skapade som berikade mig långt mer än jag anade när vi började med detta verk. Lyssnade mycket på den franska varianten och ibland har jag vaknat med ett Jerrrruuuuuusaaaaaaaleeeeeem Jeeerrrruuuusaaaaaaleeeeeeeeeeeem klingande på franska i öronen.

Tänkte jag skulle vara snäll emot fåglarna i morse

På min vandring mot espresson på ett av stadens caféer går jag ner för en trapp. I morse var det befolkad, eller befåglad snarare av en massa gråsparvar. De gick lite lojt och pickade omkring.

Flyttade sig inte nämnvärt när jag kom. De pickade på. Jag stod

still.

De pickade var sina små smulor de hittade.

Tänkte att men liksom...de kan få lite mer mat. Gick tillbaka till köket och skar en tunn skiva bröd. Skar den sedan i små - någorlunda små - bitar. Gick ut. Slängde ut dem vid avsatsen ovanför trappen. Det fattade ju inte fåglarna...de såg bara att jag viftade till med armen "där uppe".

Så jag tågade ner till andra avsatsen och förbi det träd där de satt för att få dem att förflytta sig uppåt. Till slut gjorde de just det.

De ändrade beteende inför överflödet! Jag stod och gapade! Nej, det gjorde jag inte, men man skriver ju så...:-)

Plötsligt såg jag några fåglar som knep en bit och flög fort som attan längre bort; jag såg två, tre som stred om en bit bröd. Jag såg slagsmål om överflödet.
Märkligt.

När jag kom pickade de omkring och i min okunskap tänkte jag att den synen och attityden hos fåglarna skulle vara lika. Men så icke. De blev som förbytta. Förändringen etsar sig kvar i mitt minne. Vad den betyder vet jag inte, men det synes mig som överflöd inte alltid är bra, av tillgången på mat exempelvis.

Vissa saker går inte att låta bli att delge...

Ett utdrag ur dagboken som jag är så glad över att vi började med då barna var små.

30 november 1999

Jag sitter uppe vid datorn och skriver brev till kunderna. Dottern sitter i vardagsrummet på nedre planet och ritar.

- PAPPA!

- Ja...

- Vilken färg hade Jesus på håret?

- Öh, njaa, det vet jag inte, det står inte något om vilken färg han hade. Det får man nog välja lite själv.

- Jag tar svart.

- Det är nog vanligast.

Det dröjer ett litet tag.

- Var Jesus en han eller en hon?

- ... Öh, njaa, eh, det är en bra fråga. Man brukar säga att det var en han. 

Det dröjer ytterligare lite till.

- Pappa!

- Ja.

- Var pappan längre än mamman?

- Öh, ja, det brukar vara så.

Hon kommer upp, har tydligen funderat klart på Jesus. Allt verkar utrett.

- När kommer du ner och spolar Bröderna Lejonhjärta?

- Snart.

- Det är dom där två tvillingarna nu.

- Ja, tvillingar brukar vara två, så det räcker med att säga tvillingarna.

- Ja, som Stina och Olle.

- Mmmm.

- Och som Bertil och Arne.

- Ja (fast jag vet inte om de är tvillingar)

- Och som jag och bror min.

- Näääää, ni är inte tvillingar.

- (Mycket förvånat) Är vi inte?

- Nä, ni är syskon.

Vadstenasolisterna - Linköpings domkyrka

Igår var jag och några till med och något fantastiskt i Linköpings Domkyrka, ett gäng unga människor framförde diverse klassiska verk på ett förnämligt sätt.

Vi bjöds på en trio av Beethoven, Sommaren av Vivaldi, nykomponerad musik av Daniel Nelson, Tarrodi (en av mina favoriter) och tre glada blåsare i parken :-).

De var så samspelta alla musikanter att det lät som en enda stundtals, imponerande. De vävde in sina teman i varandra på ett alldeles magiskt sätt. De hade roligt, det syntes och de presenterade styckena kort, kärnfullt, glimtar i ögonen och med innerlig värme. Att kommunikation var ett honnörsord under konserten var tydligt.

Såväl med publiken som inom grupperna som spelade.

Okey då... jag fick en favorit, en klar favorit bland dem alla. En sats ur en fagottkvintett. Förnämlig var den.

Innerligt tack Vadstenasolisterna med stipendiater. Kommer bära med mig konsertern länge länge i hjärtat.

Om du blundar lite och fantiserar...

 

så hamnar du i stort sett var som helst i värlen, det är bara att välja. det sjuder av liv men ett lugnt liv och ett lågmält ackompanjerat surr av människors tal. Låg musik i bakgrunden, oftast jazz. Gästerna talar med varandra, med personalen och då tas de tips varligt emot som personalen har om vad som ska ätas eller drickas. 

Maten och kaffet är fantastisk, mazarinerna kan man äta när som helst... Före maten eller efter eller båda. Citrontarten, en liten godbit, är underbart himmelsk.

Personalen förresten var just de tre syskonen i början, nu räknar jag ett syskon vid varje besök samt ett femtal anställda. Det är just de anställda man noterar, syskonens förhållningssätt har spridits också till dem. Effektiva, lugna, det springs aldrig men alla har klipp i stegen. Alla. Och alla ler någon gång då och då.

Alla.

Det finns en puls på de ställen syskonen Seropian skapat som jag älskar, en nerv som nästan kan tas på. En åder av kärleksfullt liv. Ett stort stort hjärta genomsyrar hela lokalen. 

Tillströmningen av kunder vekar inte avta under timmen - timmarna blev det - jag satt igår, inte heller idag. Snarare tvärtom, men också köns längd har en underlig förmåga att pulsera; ibland tomt på kö, ibland kö till ytterdörren. Ibland bara kö, som oavsett längd varsamt och precist betas av. 

I lugn och ro. Hela hela tiden.

Pascal håller för trycket och det är en oasernas oas mitt i pulserande Stockholm. När man är här längtar man redan tillbaka med hela hjärtat.

MInnen från ett café

För ett antal år sedan tog Simon över Café Chocolat på Storgatan 54. Femtiofyran kallade vi stället i början. Jag kontaktade också stadsarkivet för att få en vink om vilken verksamhet som bedrivits i lokalerna innan. Mjölkaffär och antikaffär är de troliga svaren. Underligt nog finns inte många fotografier tagna på den här delen av Storgatan.

"Ska vi ses på Fiket?" sades under den här tiden många gånger och det rådde aldrig några tvivel om var Fiket låg, sedan ändrades det till "Vi ses hos Simon". Det blev många gånger, uteserveringen med lite lagom sol och en känsla av att sitta i Gamla Stan i Stockholm blev ett lyft.

Otaliga stammisar har man mött på detta café. Vänner där en liten kommentar om livet eller tillståndet i världen förgyllt vardagen. Eller så var man bara där och nu.

Den bästa beskrivningen av caféet stod en stammis för som skrev en dikt.

Syster till Simon tog över stället efter några år, men stamkunderna var Fiket trogna. Stället renoverades och blev alldeles underbart fint. Vi sa fortfarande "Vi ses hos Simon"...

Simon öppnar snart något nytt på just Storgatan, i närheten av gamla stället. Så det blir en upprepning ju av "Vi ses hos Simon".

En köttgryta. Det är så man gör.

"Det är mycket bättre att komma över med en köttgryta." skriver Malin Lagerlöf om döden, hennes man försvann spårlöst från en klippa under en reknosering inför en tv-deckare. Blåsigt och halt var det troligen på klipporna.

Vad ska man göra eller säga till en person som plötsligt förlorat en nära anhörig.

"Det är mycket bättre att komma över med en köttgryta.".

En köttgryta, för att de vardagliga tingen kan bli oöverstigliga. Just så tror jag också det är, ibland måste man inte säga något. För det behövs inte. Det är mycket bättre att göra något, som en köttgryta.

Via nostalgia positiva ma abrupta

Åker av olika skäl vägen till Örebro oftare nu, två dagar i veckan faktiskt.
Då i sinnet också mot Rättvik.

Denna väg, 211 heter den om jag inte minns fel, åkte jag ofta hemåt varje fredag eftermiddag för att spela med Bertil Spåmans orkester. Och för att komma hem till Rättvik och då till mamma och pappa. På vägen hem (till Linköping) på söndagen sedan passerade jag alltid pappas arbete på Postens semesterhem och åt mat.

Det känns som om jag är på väg till hembygden varje gång jag åker den vägen och nu avbryts resan.

I förtid.

Nostalgia har ett inneboende negativ klang i sig. Min nostalgi är så fri från negativ klang att det borde finnas upp ett nytt ord. Eller ett post-fix. Nostalgia+ månne.

Nu sitter jag här i Örebro på min avbrutna resa och det känns, som man säger nu för tiden, helt okey.

På mammas och pappas gravsten borde det stå "i ljust minne bevarat".

Nu sitter jag och skäms för jag minns faktiskt inte vad det står på gravstenen. Kanske just för att de flesta resor nu i flera år har varit just avbrutna.

Därute föll en snökristall (Göran Fristorp)

Det kom in en man i köket med en hund i läderband
han la upp en kniv på bordet och sträckte fram en hand.
Han log ett stilla leende med frusna anletsdrag
och pekade på hunden, det är han och inte jag.

Och därute föll en snökristall på vägens torra grus
och mörkrets mjuka sånger fyllde fåglarna med ljus.

Han åderlät en vild fasan och tömde i en kopp
sen slet han av sin ryggsäck och sträckte på sin kropp.
Han tittade i spegeln och klappade sitt djur
och frågade hur river man ekot av en mur.

Och därute föll en snökristall på rälsens blanka stål
och nattens kalla clowner fyllde framtiden med hål.

Han la sig på en sovsäck och börja domna bort
vi hörde hur han viskade: vi är av samma sort.
Nästa gryning var han borta, men hans vita hund låg kvar
vi lärde oss att älska den och döpte den till svar.

Och därute föll en snökristall på berg av bruten kol
och dagens två legender fyllde änglarna med vrål.

Undrar om inte detta är en av de vackraste texter som finns...

Bjuder ett mänskoöga
till stilla kärleksfest
oss, kyliga och tröga,
som folk är mest,

lägger som himmelsk läkning
för djupa själasår,
en vän, fri från beräkning,
sin hand i vår,

synes en ljusglans sprida
sig kring vår plågobädd -
då sitter vid vår sida
en gud förklädd.

Hjalmar Gullberg

Det finns berättelser som inte gör sig i text

Och så ska det nog vara. Men jag berättar den när jag kommer åt under fika med folk eller öl. Ibland berättar jag den inte alls för det passar liksom inte just då.

För det är en berättelse om sorg.

Den har ju sin tid som bekant. Kahlil Gibran - husfilosofen - har ju texter om det. Och om döden.

Nej. Jag kommer inte att - av olika skäl - skriva om just denna händelse. Den är lite utlämnade till sin natur. Och lämna ut ska man inte.

Hur tar man bort tårar från en iPad-skärm...

det funkar liksom inte.

Allt bara svischar iväg. Åt alla håll och kanter.

Så. Hur gör man. Man låter de genomskölja själen. iPaden klarar sig.

Det vill jag tro.

Sökordspoesi - igen

Älskade dumburk - en blogg om TV misstänker jag hade för många år sedan en artikel om sökordspoesi. Dvs man ställer samman de sökord som leder surfare till ens webbsida.

Lite spännande är det...fortfarande. Originalsidan har tyvärr fallit bort. Oklart varför, eller ja, den finns fortfarande men inte artikeln om sökordspoesi som skrevs 2009. Så här kommer hela min sökordspoesi för den här bloggen. Man märker att folk vill veta texten till Jag var en vandrare av Göran Fristorp. Den hittas troligen inte på något annat ställe än här. Har flest träffar på det inlägget.

jag var en vandrare text
jag var en vandrare
jag var en vandrare lyrics
brylepudding
farstamodellen
där de blinda barnen bor
petroliumförbund
saluhall linköping
raffens öden och äventyr

Vi sökte inte varandra, vi fann varandra

på livets stig där sniglarna också vandrar. Långsamt släpandes men de tar sig framåt.
Hälsar på de mötande.

Vid skiljevägen skakar blomman när den på kistan läggs ner.

En sväng till Bjärka är en färd genom tid och rum...

Till det jätteforna spanien. När morerna var där, var ledsna och spelade uod och framförde gemensamma sånger samt spelade blockflöjter i olika storlekar. Om det var morer och spanjorer vet jag inte. Men roligt hade de. Övertygad om det.

I rotundan ikväll på Bjärka Säby slott upplevde vi som var där en fantastisk resa i tid och rum. Idel spanska tonsättare i en slags vild blandning men lika magnifikt som förtjänstfullt samlad av Linköpings Kammarkör med Johan Gertz i spetsen. Tretton sångare gjorde väldigt bra ifrån sig - att de inte kan äta middag tillsammans är en annan sak... - och var oerhört samsjungna. Vackert klingande inom såväl som mellan stämmorna.

Som den dalmas jag är fälldes en tår då de melankoliska delarna sjöngs och jag fördes tillbaka till en tid kantad av vedermödor men också glädjeämnen. Jag upplevde blockflöjtsinlagen som små droppar av glädje.

Johan Gertz är en nu levande Pan som förtrollar alla som lyssnar.  Inlevelsen är total och närvaron fullständigt makalös.

Ni som inte var där missade något. Något som berörde, som gjorde att tiden stannade och som gör livet värt att leva. Ja. Faktiskt.

Innerligt tack.