Hemvändare - det vore något det

Ett reportage på P1 - var annars? - fångade mitt intresse för ordet. Hemvändare. Det ligger något tryggt i det. Man vänder hemåt, och då menas att jag inte går hem vid dagens slut till mitt (nuvarande) hem. Utan man vänder hemåt till sin hembygd, sina rötter. Man söker inte rötterna. Man vänder sig hemåt.

Till den barndoms trygga värld vi kanske alla eftersöker hela livet. Varma somrar - ingen kommer ihåg regnet från när man var "liten" - vintriga snörika vintrar utan slask, kärleksfulla kanske ibland kravlösa ögon från mammor och pappor.

Hemvändare. Vänd hem! Bryt upp. Åk hem!

"När kommer du hem?" sporte dottern via mess häromdagen. Minns inte var jag var någonstans, på landet, på jobbresa, i San Francisco. Vet inte. Vet bara att någon undrade när just jag kom hem. Till hennes trygghet, vill jag tänka.

För min hembygd är ju inte där jag bor nu, men hennes hembygd är just där jag bor nu.

Om detta måste jag kontemplera. Det blev för omvälvande.