Tänk så mycket det finns.

En liten dikt från 1994 eller så...

(Namnen är fingerade, alla heter i verkligheten något annat)
Diarré, eller en vecka i mars.

Pappa till Älmhult jobba.

Sture bajsar blött. Sture äter.

Sture sover, verkar lite trött.

Pappa ringer preliminärvården, dam med lidingö-r snackar om vätskeersättning som skall matas med sked och att "det är det enda de gör på barnkliniken".

Pappa trött. Mest på chimärvården, inte på Sture.

Pappa bestämmer sig, du ska ha i dig vätska. Pappa börjar klockan två på natten till tisdagen, ställer microvågsugnen på pip-pip så att han inte skall somna ifrån.

Sture sväljer skedarnas innehåll med tilltagande trötthet.

Efter den tredje skeden klappar Sture Pappa, pappas ögon tåras. Det var som om klappen sade: jag vet att du bara vill väl men det här börjar bli lite jobbigt.

Efter två timmar tycker Pappa det är nog med vätska.

Pappa jobba Älmhult. Pappa ringer hem. Mamma säger: Sture sover. Pappa jobbar. Pappa åker tåget hem.

Sture leker, efter ett tag säger mamma: hon sover. Pappa säger: jag går på möte med dumma herrar.

Lena kommer. Sture har inte kissat på hela dagen säger Mamma.

Lena har bubbeldricka. Lena ska flytta till Dören. Mamma, Pappa, Tora och Sture skall också flytta, men inte till Dören.

Pappa oroar sig lite, Sture är trött. Pappa ringer till preliminärvården ånyo. Pappa svarar rätt på alla frågor, vi kopplas vidare till 16A.

Pappa och Sture åker bilen. Fort.

Pappa ser doktorn, det är Doktorn som var med när Sture föddes, Amelie heter hon. Pappas axlar sjunker ner 4 centimeter. Sture bråkar.

Doktorn kommer. Hej!

Doktorn säger efter anamnesen: Jag har två val. Du får välja. Pappa tar upp en sked, och försöker mata Sture.

Sture suckar.

Doktorn tittar på Pappa.

Doktorn skriver.

Sture är nyfiken på sköterskans pennor. Stures armar blir emlade på tre ställen.

Pappa ringer till Mamma. Mamma gråter, inte för att Sture är på RiL utan för att de Höga Herrarna är dumma. De är Djur, och dessutom dåraktigt dumma.

Sture trycker på knappen. Droppapparaten piper. Sköterskan säger: Har du varit här förut? Pappa säger: Nä, hon är så'n (läraktig, alltså hon
hade ju sett de trycka på knappen), men jag är ju part i målet.

Sture ler.

Sture somnar. Pappa somnar senare.

Pappa säger: Give me Five. Sture slår till med dropp-handen så att slangarna
far och flyger. Sture ler igen.

Pappa är lugn. Pappa och Sture går hem.

Sture bajsar och äter majsvälling.

Pappa ler.

Mamma ler.

Tora ler.

Cirkeln är sluten

fullbordad, och i söndags lyssnade jag i domkyrkan på en talande kvinna. Då för knappt trettio år sedan var hon en spelande kvinna, en musicerande människa. Som jag , men då på den tiden i kören, ibland i spexorkester.

Hon börjar tala. Om vinstockarnas ovardaglighet. Vår altan är befryndad med en vinstock. I vardagen.

Den bär frukt i år.

Mycket och en granne sa' till sambon "Hur har du pollinerat den?".

"Pollinerat?" sa' sambon.

Den bär frukt av sig själv, kvinnan i domkyrkan talade i söndags om den bipolariteten. "Kan själv" refererade hon till och rotens, vinstockens betydelse för fruktförmågan...ja...sedan kom det inget mer.

Jag lyssnade i stället.

Tack Madeleine.

Sociala nätverk - socialt media

Värst vad det skrivs om Fejjan, twitter och ditten och datten i media. Senaste gången jag läste något som var direkt felaktigt var i onsdags. I Extra. Där stod att läsa att twingle var en sökmotor för bloggar. Inget kunde vara mer fel, och eftersom Twingle har sitt säte - även juridiskt misstänker jag - i Linkeboda så måste ju en tillrättavisning ske.

Vad twingle är? Tja, kolla på siten och döm själva. Jag har en teori, men den är inte färdigknådad än.

Sociala media ökar, vad kan det bero på? Jo, min teori där är att nu har företagen dragit vidare på tåten som altavista startade en gång i tiden. Altavista - en föregångare till google - tjänade pengar på...ja vad då? Google följde altavistas spår, så därför finner jag altavista intressant.

Annonser? Nej, eller kanske lite pengar. Men inte det mesta. Altavista tjänade pengar på att sälja vad folk sökte på. Inte nerbrutet per individ utan vad "folk" - med internet då på den tiden - sökte på. Gissa om marknadsförare är intresserade av det!

Sociala media är likadant. Varukorgsanalys - googla gärna - används nu i andra sammanhang än vid köp av böcker på nätet.Nu ska jag tänka klart...sedan skriver jag mer...

På väg hem efter en resa i södern.

Intressanta möten, bland annat med en vän som flyttat till södern, södra Sverige då. Längre söderut orkar man nog inte flytta förrän man blir pensjo. Pangsjo, pensio. Eller hur det stavas.

Arbetsveckan startade igår, med paus idag. En slags paus, modell möte med kompis och kollega. Sam- och tillvaro i bra mix.

Såsom ock på jorden.

Man vet inte vad man ska skriva ibland

Orden räcker inte till.

Det räcker inte att säga "Tack" till en kär vän. Eller två.

Det räcker inte att säga "Jag älskar dig" till en dotter.

Orden räcker inte till. Så varför skriva då. För att ändå. Kanske. Någon fattar. Hajar, graspar, förstår.

Göteborgaren vars namn nu sluppit mig ur minnet - han frågade Patrik Sjöberg hur BRETT han hoppat - sade någon gång i ett TV-program i stil med, som bara han kan, vad i hela friden han heter...
"Jag fattar vad du begriper".

Orden räcker inte till. Men han, Kurt Olsson - fick googla, detta nyfunna minnesstödjare - hittade liksom en kärna.

Jag fattar vad du begriper.

I Blandaren stod det för länge länge sedan "det är från Australien alla bumeranger kommer tillbaka". Jag älskar den meningen.

Timbro i farten

Timbros ansvarige för välfärdsprogram skriver i DN idag, kommuner lägger pengar på fel saker, skriver han. Det radas på tradtionellt sätt upp en del exempel som ställs emot åldringar, barn och ungdomar.

Han menar att man inte ska satsa på allt, att kommunerna måste prioritera. Och tänk, Herr Idegard, man kan äventyrsbada sig ur en kris. Det tror jag.

Inget pensel eller tangentnedslagsdrag ägnades åt intäktssidan. Att medvetet glömma bort den är ett känt trick för att få folk att irritera sig över att man badar, lyssnar på musik, betraktar en tavla eller dansar i stället för att hjälpa farmor och morfar.

Timbro är alltså på ralliansstigen igen, de glömmer givetvis intäkterna, i pengar eller känslor, som dessa satsningar innebär, i ett pensel eller tangentslagsdrag ber han kommuner till råga på allt att tacka nej till sponsorpengar. Något haltar på Timbro. Det är nästan så de borde söka släntarbete.

Timbros representant för välfärdsprogrammet ställer också företeelser emot varandra som gör att vissa människor blir förbaskade, men jämförelserna haltar. De med. Man kan prioritera kultur - det ger intäkter. Inte enkelt mätbara men det ger intäkter. Om satsningarna inte gör det så gick det i alla fall åt pipan med musik. Filialer, biblioteken i så kallade ytterområden är otroligt viktiga för demokratin.

Något haltar hos Timbro, och tänk, Herr Idegard, jag tror man kan äventyrsbada och kultura sig ur en så kallad kris.

Pengarna räcker. Effektivisering av kommunens arbete torde kunna göras, men inte genom att dra ner på vissa verksamheter som plötsligt ska hållas utanför välfärdsbegreppet. Idagt kultur och bad, i morgon något annat av ralliansens nyord. Importerade från planekonomin vi kallar EU.

Ungdomar...var rädd om dem.

Apropå senaste tidens insändardebatt i Corren.

Corren vs GP

Sitter med en espresso och studerar GPs artikel om fröken Lindahl, vår, LFCs tidigare målväkterska. Drar mig till minnes skriverierna i Corren som var just skriverier. Från en ja, väljer att kalla det östgötsk horisont och position. Det är att ta i, men gör det ändå.

GPs artikel flödar av positivism, av beskrivningar där människor förs samman och synergieffekter uppstår, så klart. Det gör det alltid i mötet mellan människor. Och det redovisas till och med hur idéen kom till - i bussen på väg till bortamatcher.

Vilken omgivning! Vilken fröjd at arbeta och verka i sådana sammanhang.

Och vilken himla otur att skriverierna i Corren inte håller måttet. Sportsidorna läser ju nu jag inte regelbundet. Men av olika anledningar följer jag damfotbollen, en är att dessa matcher faktiskt är en familjefest i sportens tecken fri från vrålande huliganer. Om det tycker jag mycket.

Tack GP! Och skäms Corren.

Hemma igen. Borta bra med hemma mest

Jaha, ingen liten fransk farbror som vid pass halv nio - varje sommarmorgon - vankar makligt ut med solparasollerna. I början av vår två veckor långa vistelse mummlade han lite när jag smått hojtade "Bonjour!" till honom.

När tiden gick på mitt morgoncafé i Goult kikade han lite på mig, och dag 6 eller 8 hörde jag ett "jour" när jag saluterade honom och dagen.

Sista kvällen då återställningsproceduren alltid inföll sade han plötsligt "Bonjour Monsieur" och lade en hand på min axel. Jag sken raskt upp och klappade hans brunbrända, väderbitna överarm.

Den mannen glömmer jag aldrig. Fick för mig att han var sjöman. Det var något sjömanskt över honom. Kort? På honom? Aldrig. Man vet aldrig vad gamla franska sjömän då gör, om man i hemlighet tar ett kort. Eller om man på stapplande franska frågar.

En gång sken han upp. Det var när han pratade med flickan på bilden. Då log han.

Med hela kroppen.