Före

Sitter och tänkte skriva om hur det är för en körsångare före en konsert, men nu sitter jag och kluckar av skratt. På Fejjan läste jag om en kompis som meddelade sin packning inför semestern, bland annat i listan stod "Visa". Någon kommenterade att det nog var Våmhusvisa som avsågs.

Vansinnigt roligt.

Ska i fortsättning svara "Ja, jag har rättviksvisa, tar ni det?" på frågan om jag har kort. Önskar nästan att jag arbetade på ett näringsställe eller i en butik och kunde säga "Ja, vi tar kort, rättviksvisa, våmhusvisa, orsavisa, i stort sett alla kort" om någon frågar om man tar kort.

Före. En konsert, som sångare, då nynnar man på partier i verket som ska framföras - i detta fall Mozarts C-mollmässa - i tid och otid. När man vaknar, när man lagar mat, ja nästan alltid.

I bilen lyssnas det på CDn, man liksom lever inuti musiken och ser fram emot ett framförande. Och nästan varje konsert tänker man "vad synd att vi bara gör det en gång".

Under repetitionerna vill - i alla fall jag - ha en plats som tilltalar mig. Den ska vara lite rymlig, varför jag vill ha det så är lite oklart. Men jag störs lite av när det är för trångt. Det har nog inte med min storlek att göra utan är en känsla misstänker jag. Man ska så klart se dirgenten.

Sist men inte minst man ska höra sina medsjungare och medmusikanter. Gör man inte det så känns det tomt, väldigt tomt. Och det är som om man framförde Mozart alldeles ensam. Och så ska det ju inte vara. Man har inget stöd känns det som, man har inget sammanhang.

Sedan finns det alltid något ställe man är lite osäker på. I vissa fall övar jag på detta mycket, i andra tänker jag att det har varit på rätt väg ett tag nu och på konserten så kommer det att sitta.

Vi får se hur det är efter.