Sitter och ler, det är en av de där kvällarna...

Inte endast för att jag zippar på ett glas med 2 cl Scapa. Utan för att jag varit på en konsert med en god vän och LiHören. Den förre sjöng vackert och de senare likaså.

Det är livgivande för den urfattiga själen att lyssna på levande musik. Det är det. De sjöng i diverse konstellationer. Och att det fanns ett brassband som medverkande gjorde inte saken mindre minnesvärd. Sedan träffade jag en massa nya och gamla vänner. Som berörde.

Att beröras är bortglömt i dagens och framförallt i denna tids Sverige. Det är som om det inte liksom räknas. Men den fjärde konserten i ordningen som gavs visar på motsatsen. Jag hade förmånen - som jag inte betraktade som sådan i början - att sitta på sidan, på långsidan i kyrkan.

Då kunde man studera publiken. Och sångarna bakifrån när de uppförde en sång ståendes längs långsidorna (tautologi?) och liksom lite lite lite störas av det. Men snarare av att inte vara Med. Utan Utanför.

Utanförskapet har fått sig en törn läste jag i tidningen förresten. Det är inte en dag för sent.

Om ni frågar mig.

Men idag var det innanförskap som heter duga. Underbart duga.