Den hade fallit mig ur minnet, filmen om änglarna som vandrar på jorden. De talar (mest) ett språk jag inte förstår. Eller rättare sagt delar förstår jag inte och det är det jag inte kan förlika mig med. En kinesisk film är lättare att värja sig emot. Men men ... just den här filmen är alldeles alldeles underbar.
Himmel över Berlin.
Så heter den. Den hade fallit mig ur minnet. Men under en nattlig zapptur snubblade jag över den. Igen. Sett endast brottstycken av den, och nu fick jag se den sista timmen eller så.
Fantastisk film. Och Peter Falk är med som sig själv. Bara en sådan sak. Columbo, vars frågeteknik jag ibland efterapar faktiskt; Den viktigaste frågan tar man sist när den man frågar liksom sänkt garden. Han är lysande i den här filmen. Det är änglarna med. Och han som blir människa får mig att tänka på att man ska faktiskt vara glad att man lever.
Det ska man.
Han smakar, i en scen, på sitt eget blod och konstaterar att det smakar. Han njuter av kaffet som jag alltid njuter av kaffet, det gör jag. Just idag kommer jag inte orka ta mig ner till fikastället och ta en kopp kaffe, jag fikar hemma istället i stillhet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar