Det låg ett munspel på kistan

Det fanns otaliga blommor runt kistan, och det blev fler och fler. Vår bukett var blå, jag fann den inte. Jag letade heller inte efter den.

Runt kistan låg blommor, människor samlades och körkolleger sjöng.

Musikkamrater musicerade och konstkollegor passerade förbi. Kistan.

Det låg ett munspel på kistan.

En maka sörjde sin make.
Fyra barn sörjde sin pappa.
Barnbarn sörjde sin farfar och morfar.

En liten en visste inte ens vad sörja är, men barnbarnsbarn är han.

En bror sörjde sin bror.

Vit var kistan.
Vit var också den blomma jag lade på kistan.

Det låg ett munspel på kistan. I fotänden, den ände som skulle bäras ut först till toner av en tenorsaxofon, en trumpet och en trombon. Spelandes New Orleans jazz. När kistan var inlagd i bilen ändrades tongångarna, till mer glada New Orleans jazziga.

"En melankoliker som bestämt sig för att ha kul", så beskrev han sig själv. Bengt.

Griftetalet - som hölls av en vars uppgift bestämdes för tio år sedan - innehöll många glada ögonblicksbilder av hans liv. Och att han, genom just sin musik och sin konst, faktiskt på ett sätt är levande.
För evigt.

Han "gjorde oss varma inombords" sa griftetalaren. Det gjorde han verkligen Bengt. Och det gör han faktiskt än.

Det låg ett munspel på kistan.