Stör nattsömn dock välkommet störmoment

Den hade fallit mig ur minnet, filmen om änglarna som vandrar på jorden. De talar (mest) ett språk jag inte förstår. Eller rättare sagt delar förstår jag inte och det är det jag inte kan förlika mig med. En kinesisk film är lättare att värja sig emot. Men men ... just den här filmen är alldeles alldeles underbar.

Himmel över Berlin.

Så heter den. Den hade fallit mig ur minnet. Men under en nattlig zapptur snubblade jag över den. Igen. Sett endast brottstycken av den, och nu fick jag se den sista timmen eller så.

Fantastisk film. Och Peter Falk är med som sig själv. Bara en sådan sak. Columbo, vars frågeteknik jag ibland efterapar faktiskt; Den viktigaste frågan tar man sist när den man frågar liksom sänkt garden. Han är lysande i den här filmen. Det är änglarna med. Och han som blir människa får mig att tänka på att man ska faktiskt vara glad att man lever.

Det ska man.

Han smakar, i en scen, på sitt eget blod och konstaterar att det smakar. Han njuter av kaffet som jag alltid njuter av kaffet, det gör jag. Just idag kommer jag inte orka ta mig ner till fikastället och ta en kopp kaffe, jag fikar hemma istället i stillhet.

Två kvinnor i olika åldrar gick över övergångsstället

Den yngre av dem stegade fram och tittade inte alls framför sig, hon bara gick framåt och stirrade ner på medhavd mobil.

Den äldre strosade lite över övergångsstället med en kasse vars logotyp jag känner så väl igen men inte kan placera. Fattar inte varför det ska vara så svårt.

Den yngre skulle säkert på dejt ikväll, det är ju fredag, eller på tjejmiddag. Hemma tror jag inte hon ämnade sitta.

Den äldre strosade fram lite över övergångsstället. Livet var liksom levt. Maten var inhandlad. Vet inte om hon hade någon som väntade hemma på henne, fick inte den känslan.

Den yngre stegade till vänster.

Den äldre till höger mot vårt regionsjukhus. Kanske skulle hon hälsa på sin man som ligger där, lite på livets kant så att säga.

Vad vet jag.
Men jag log när de stegade över övergångsstället. Det var så fint på något vis. En kontrasternas gång.
Den yngre. Och den äldre.

Bloggar på EH i Helsingborg

Det som är lite roligt är at det sker en intervju här med en semiproffsbloggare. Gissar jag, har aldrig sett henne förut.

Men intervjuas ska hon. Så klart. Kanske är det RIXfm som har något även söderut i landet. RIXfm har ju för tusan i hela riket, inser jag nu, de heter ju det. RIX. Lixom.

Hon är lite söt. Just precis berättade hon om att hon inte lägger ut politiska åsikter. Det var som tusan. Allt är ju faktiskt politik...eller hur? På sätt och vis.
OCh som sagt. Här är bloggen... Hon är nog "bara" lite ung. Men växer nog till sig, eller kommer att tjäna mer pengar än jag kan drömma om som modell.

Till saken hör att jag med glädje sett den inledande halvtimmen av filmen "Djävulen bär Prada" eller något sådant heter den...bra verkade den vara. Matbestyr övertog dock så slutet får vänta.

Undrar vilken kanal det är. Det är ju inte RIXfm, det är ju en radiokanal. Men medierna flyter ihop. Medierna flyter ihop...är det det slutgiltiga då kanske, att medierna, Saida och sådana, flyter ihop.

"Man ska inte sända på mer än en kanal samtidigt" - det lär man sig när man går presentationskurser.

Det verkar inte inne liksom. Apropå det, var på uteliv igår - en frilufsaffär - och köpte inneprylar.

Det hände i söndags...fildelningen

Vid frukosten, det olagliga, otillåtna som inte man ska ägna sig åt. Vi visste det inte förrän det var liksom för sent.

Vi hade fildelat.

Jag tog lite först, sedan tog sonen lite fil ur förpackningen. Arla morgonstund med arlas fil i mun.

Det var fruktansvärt att inse vårt misstag. Vi studerade noga filpaketet men ingen spionprogramvara fanns där, men man vet aldrig, programmen är så små nuförtiden och ett chipp kanske redan fanns på plats. Med någon kontrollfunktion som ännu inte nått marknaden men Arla nosat reda på.

Det visar sig om fildelarmyndigheten knackar på dörren. Det visar sig. Ska köpa två filpaket redan idag för att inte upprepa misstaget. För det var ett misstag, tro oss. Tro oss, snälla domaren tro oss.

Feldealning torde vissa råkat ut för, de har liksom dealat lite fel. Men det är det ingen som tänker på att bestraffa.

Lund, London, Reading, Helsingborg och hem

Möten präglade resan. Möten med nya sätt att servera mat på, möten med människor som är engagerade. Nästan så det svider och man undrar lite varför faktiskt ibland. Svårt att förklara, men i vissa fall är det liksom bra med bara lite lagom engagemang. Alltså, att åka på konferens - inte den jag var på - och vara så uppbokad med möten att man inte hinner med konferensen...det är bara för mycket.

Eller hur?

Läste att det var de nya tonåringarnas sätt att uttrycka sig. Kvinnors också tror jag det stod något om. Feministiskt nästan. Hur nu det gick ihop.

Troligen var det något lurt med Creme Brulen alltså. Pulver. Kan man göra Brulle på pulver? Det frågar jag mig. Och om man nu kan det varför i hela friden utnyttja sådant bjäfs på en restaurang...alltså MEN HALLÅ!

Härarbete myntade Teo och Fredrik Härén

tror jag.

När jag anlände idag till härarbetsplatsen ljöd "what a wonderful world" ur högtalarna, inte med Louis dock, någon kvinna sjöng. Ska, vid tillfälle, ta reda på vem.

Någon gång i en artikel för en tid sedan. Ägnar mig åt härarbete, det underliga är att det inte sker här utan så att säga "där"...liksom...det sker när det sker. Tanken är att man inte ska vara främmande för att arbeta på olika ställen, i universitetsvärlden är ju det legio. Det syn- och arbetssättet har jag tagit med mig, på gott och ont; en del fattar ju inte att man inte behöver sitta vid kontorets pulpet för att arbeta...

Så nu...är jag här.

Det låg ett munspel på kistan

Det fanns otaliga blommor runt kistan, och det blev fler och fler. Vår bukett var blå, jag fann den inte. Jag letade heller inte efter den.

Runt kistan låg blommor, människor samlades och körkolleger sjöng.

Musikkamrater musicerade och konstkollegor passerade förbi. Kistan.

Det låg ett munspel på kistan.

En maka sörjde sin make.
Fyra barn sörjde sin pappa.
Barnbarn sörjde sin farfar och morfar.

En liten en visste inte ens vad sörja är, men barnbarnsbarn är han.

En bror sörjde sin bror.

Vit var kistan.
Vit var också den blomma jag lade på kistan.

Det låg ett munspel på kistan. I fotänden, den ände som skulle bäras ut först till toner av en tenorsaxofon, en trumpet och en trombon. Spelandes New Orleans jazz. När kistan var inlagd i bilen ändrades tongångarna, till mer glada New Orleans jazziga.

"En melankoliker som bestämt sig för att ha kul", så beskrev han sig själv. Bengt.

Griftetalet - som hölls av en vars uppgift bestämdes för tio år sedan - innehöll många glada ögonblicksbilder av hans liv. Och att han, genom just sin musik och sin konst, faktiskt på ett sätt är levande.
För evigt.

Han "gjorde oss varma inombords" sa griftetalaren. Det gjorde han verkligen Bengt. Och det gör han faktiskt än.

Det låg ett munspel på kistan.

Döden kommer plötsligt

Så är det.

Oavsett när den kommer. Så drabbar den.

I morgon sker begravningen av en mycket god människa. Läs mer här.

USA är på väg mot mognad...

säger de intervjuade på TV. Det handlar så klart om valet som kommer på tisdag.

Och ungdomar, amerikanska, som uttalar sig. En del klokare än historieprofessorerna...som ju faktiskt inte har någon historia att vara professor över liksom.