Om jag kunde ta dina tårar och göra dem till mina

Om jag kunde,
om jag kunde ta dina tårar och göra dem till mina.
Skulle du se, faktiskt, faktiskt se att de inte är så mörka som du tror, de är
ljusa. De är de.
De är många nu, för de är de första. Och de är förtvivlade.

De första tårar som kommer av brustet hjärta. Är hemska. Alla minns dem.
Alla har i princip haft dem. Och har de inte de har man på ett sätt
inte levt. Eller ja, jo, det är klart att man har. Men liksom kanske ändå
inte riktigt. Inte i min värld i alla fall, den är ju i och för sig för full med
känslor. Men i alla fall.

Om jag kunde ta dina tårar och göra dem till mina.
Nu när det är första gången tomheten ropar eko i hjärtat.

Tomt. Innehållslöst.
Svårt att se någon framtid. Utan. Henne.

Om jag ändå, käre vän, kunde ta dina tårar och göra dem till mina. Du skulle
se, hur de ter sig i ljuset av några likadana tårar som fällts ur mina ögon. Du skulle se, du skulle se.

Om jag ändå, kunde ta några tårar av dina och göra dem till mina. Och sända dem tillbaka till dina ögon. Och in i ditt hjärta.

Nu kan jag bara trösta. Vara tyst. Och lyssna. På tomheten.

Det står inte tusende åter om Hon försvinner ur ens liv. Inte när man är 17. Inte när man är 32 heller, eller 76. Det gör det inte. Det känns bara tomt.

Om jag kunde ta dina tårar och göra dem till mina. Det kan jag inte, ska jag inte, får inte. Men jag vill. Göra mer.
Än jag redan gör.

Och jag bara finns där.

Det är kanske just det som är tillräckligt.