Digital-TV blä, eller inte kanske ändå

Blivit frälst, inte av digital-TV då utan av jazz, klassiskt och operakanalen mezzo. Vilken kanal!

Man slår på, det kan vara en kvartett som spelar något, levandes, som om det är ett MTV för klassiskt intresserade. Men inte bara det, utan det kan komma en konsert från Montreaux med Ray Charles och ett underbart storband i bakgrunden.

Häromkvällen var det ratpack. Övriga presentationer överflödiga, där ser man Frank Sinatras storhet, vilken frasering han hade redan då. Och när Dean Martin och de andra stör honom under hanses pauser så skrattar han, och gör underbara saker med texten. Och missar inte fraseringen, snarare finlirar i den. Mästare. Det finns få som han.

Ja, presens. Tack. I hans fall om något...bara för att man lämnar jordelivet så finns man ju inte. I Sinatras fall på tv, på skivor och i andras fall i tanken hos någon kvarlevande. Eller snarare hos någon kvar levande.

Digital-TV. Blä. Men inte mezzo, den borde finnas i var mans hem. I alla fall om man inte är intresserad av sport, dokusopor, bjäfs trams och idol och lallande politiker som bara mal samma visa i olika kvarnar.

En lisa för själen är mezzo. Det är sant, det finns en avdelning som heter divertimezzo, underbar blandning. Av allt. Man kan tänka sig och lite till. Kultur, en levande när den är som bäst.