Nå, timmen är inte så himla sen, fem minuter i nästa dag liksom. Inte så farligt. Varför kommar jag inte till ro? Ja, inte är det något negativt. Det är en sak som är säker.
Varit på konsert. Det är alltid underbart. Sitter och dricker lite vin, läser i Lars Lerins bok. Det ger ro. Faktiskt. Ändå handlar det om ett rörigt liv, just då för Lars Lerin.
Jan Allans trumpetspel är underbart och det har jag tyckt i 37 år eller så... Stefan Nilssons pianospel och Georg Riedels basspel likaså. Kören - Ad Libitum - är så klart bra. Arrangemangen är lysande, och framförandet likaså. Men jag tycker det är musikerna som ikväll står för ståpälsen, faktiskt. Nu är ju jag trumpetare, och trodde aldrig aldrig att jag skulle få lyssna till och än mindre äta middag med Jan Allan. Men det gjorde jag, några tjugotal år sedan. Att få träffa en av sina idoler är underbart. Det har hänt fler gånger efter det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
2 kommentarer:
Ja det var en i många avseenden fantastisk konsert, även om den verbala presentationen fick en utformning som störde njutningen av resten.
Jag saknar ett bra musikställe i Linköping. Jag har hört om en jazzklubb på gamla slakteriområdet, men aldrig sett någon reklam för den.
Mer musiker av den kalibern med regelbundenhet, även utanför studentpuben Flamman vore kalas!
Hrmpf...jo, ja, jag är den förste att hålla med dig. Du är ocksåd den första jag säger det till och erkänner det inför.
Visst mått av slå-på-bröstet-jag-är-fyrtio och vi-ska-vara-en-familj-här-och-nu-vi-nya-och-vi-gamla får man kanske tåla. Jag vet inte. Eller så ska det vara fritt från det och sådant ska hänvisas till festen efter.
Skicka en kommentar