Mormor - den välvilligaste person jag mött på min livsvandring

Min mormor, död i 17 år, Hilma var nog en av de snällaste och vänligaste människorna på denna jord. Men hon kunde säkert ha hårda nypor om det nu krävdes, dessa nypor drabbade aldrig mig. Jag var mest hos mormor, där uppe i Dalarna, när jag var "liten", hann avverka tre katter, eller kattungar, de dog överkörda av bilar. Det fanns en försåtlig häck vid vägen, och den dolde kattungarna, och bilisterna hade liksom ingen chans.

Mormor hade diplom på väggen för "förtjänstfullt omhändertagande av mjölk". Hon hade väl, på sin tid, sisåddär åtta kor. ÅTTA KOR! Vilket litet jordbruk, eller snarare djurhållning inom jordbruket. Höns hade vi aldrig vad jag minns. Grisar hade sedan min bror och mormor var med på ett hörn, de var nog lite enklare att sköta. Det blev rubriker på sextiotalet när en yngling ville bli bonde. Reportrar var där och rapporterade.

Om man frågade mormor om tomtar och troll plirade hon med ögonen och sade att "man ser mycket på fäboden". Hon hade nog sett både det ena och det andra, och jag tänker på henna varje gång jag låser ytterdörren. "Det är bäst vi låser så inga tjuvar kommer och tar oss". Ska inte trötta ut er med historien om det rosa och blåa badlakanet. Har säkert berättat den förut.

Mormor satt länge i baksätet på min bil - efter sin död alltså - och stimmade. Stimmade var just ordet, det ordet har jag inte skrivit på länge. Inte så att hon störde, utan hon bara var där. Hon dog någon månad innan sonen föddes, lite tråkigt att hon inte såg honom i levandes livet. Men det är klart, sonen hade inte haft minnen av det misstänker jag.