Sitter stum. Hemma. Lyssnar av någon anledning jag inte förstår på Miles Davis, en skiva jag "haft" länge länge.

Har kommit hem från Krister Henrikssons framträdande, Doktor Glas. Vilken upplevelse. Det var andlöst tyst i 1 och en halv timme. På konsert och kongress i Linköping. Fantastiskt. Fantastiskt.

Bläddrade lite i Gregorius när jag kom hem, funderar på om man inte måste ta och läsa den. Också.

Vilken föreställning. Vilken man! Vilken publik, den fick INTE oral galvanism som vi säger i familjen, alltså stående ovationer. Linköpingspubliken har en - om du frågar mig - ful ovana att i tid och otid stå upp och applådera för att "Det Ska Nog Vara Så".

Nu applåderade vi ut Krister Henriksson ett fyrtal eller möjligen femtal gånger. Vilken man. Vilken föreställning. Vilken nerv.

Tagen.

Det blev jag idag. Av Doktor Glas gestaltad av Herr Henriksson. Har länge länge tyckt om honom, men jag upptäckte inte denna kärlek till hans skådespeleri; det gjorde sambon. Hon pekade så att säga på honom.