Correns recenscent skriver "I Krister Henrikssons i övrigt lysande gestaltade dialoger blir hon dock bara en lamenterande flickhustru med infantiliserad röst." om Helgas gestaltsering. Om det nu finns ett sådant ord.

Men ska ni eller jag slå upp "lamenterande". Oavsett vad ordet betyder - jag kommer inte att kunna låta bli att slå upp det - så tycker jag Krister Henriksson lyckades gestalta Helga mer än så, en kärlek, i fantasin, möjligen patetisk, hon blev - i mina ögon - inte bara ett "dock". Utan mycket mycket närvarande i allt Doktor Glas gjorde och gör.

Allra högst närvarande som kärlekar är.